, | ' i BIHANG TILL KONGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMTENS HANDLINGAR. ADERTONDE BANDET. AFDELNING III. BOTANIK, OMFATTANDE BÅDE LEFVANDE OCH FOSSILA FORMER. STOCKHOLM 1893. P. A. NORSTEDT & SÖNER. ina FANTA or SA LS 4 ” äre ÖS 14 -J INNEHÅLL AF ADERTONDE BANDET. Afdelning III. (Botanik, omfattande både lefvande och fossila former). . AF KLERCKER, J. Pflanzenphysiologische Mittheilungen. 2. Ueber die Bewegungserscheinungen bei ährenständigen Veronica-Bliten . ANDERSSON, G. Växtpaleontologiska undersökningar af svenska free fars. AIR. AE AA 2 TR 0 SUNNE fö I 0 BETR ÅR yn KE er nan Sr . HEDLUND, T. Kritische Bemerkungen iber einige Arten der Flechten- gattungen Lecanora (Asch.), Lecidea (Asch.) und Micarea (Fr.). FEET Ua RR a re on a ne nn SR a a tr moms anses däan AA . GREVILLIUS, Å. Y. Om fruktbladsförökning hos Aesculus Hippo- [TEARS VET ena > NMS (Sjal Elg kr Ne a EE = of SSE AR ES SER TA (SEN AE SIA . KJELLMAN, F. R. Studier öfver Chlorophycéslägtet Acrosiphonia J. Ag. och dess skandinaviska arter. Med åtta taflor......------ Å . GREVILLIUS, A. Y. Om vegetationens utveckling på de nybildade NGT TRATERNE Lu Sö ker äg: SE SN UY ERAN . KJELLMAN, F. R. Om en ny organisationstyp inom slägtet Lami- AR VLC Gl CTIIN EL EEE oo nr san ine E Sn so Leo sedk usd ssdAsnnmt in unsssssre . ANDERSSON, G. Växtpaleontologiska undersökningar af svenska SOTO SA FT de Rn Ern a a a od mn nlb satur od dskaskessoksg ssd ARAr DAS . KJELLMAN, F. R. Om Fucoidé-slägtet Myclophycus. Med en tafla Sid. 1— 29. 1— 30. 1—104 1— 7 1—1145 1 1— 17 1— 60 1— 12. Öja : NOKOTSaA TA JIÄHTEN I aniolebrA j bast! ghd olmåd ILS BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 18: Afd IL N:o 1. Pflanzenphysiologische Mitteilungen 2. UBER DIE BEWEGUNUSERNCHEINUNGEN ÅHRENSTÄNDIGEN VERONICA-BLUTEN VON JOHN ar KLERCKER. ERSTE ABHANDLUNG MIT 31 ZINKÄTZUNGEN. MITGETEILT DEN 13. JANUAR 1892 DURCH A. G. NATHORST. STOCKHOLM, 1892. KUNGL. BOKTRYCKERIET, P. A. NORSTEDT & SÖNER. [ No Nag HER (il TEEN had Fd Var w nnvakle Nl mssinolkvvavä Uk frn Ä ARETE AOTMO ARV HÖSTEN jr nn: eg J ; || AN Ad i TEST RTITS RIDIT Po v/ åa me sh pt EVEN TEGS dr Ad å pd a 46 > > Nehon vor Jahren wurde ich gelegentlich einiger Umkehr- ungsversuche, welche ich der Orientierung halber mit einigen zygomorphen Bliten im Tiibinger botanischen Garten aus- föhrte, auf die Krämmungsbewegungen aufmerksam, die von den Griffeln der zum Formenkreis von Veronica longifolia wu. spicata gehörenden Veromica-Spezies zur Zeit des Aufblähens ausgeföhrt werden. Da diese Krämmungen, wie aus den Umkehrungsexperimenten hervorging, zur Schwerkraft in einer bestimmten Beziehung zu stehen schienen,! so beschloss ich dieselben einer näheren Untersuchung zu unterwerfen. Im verflossenen Sommer kam ich gelegentlich eines Aufenhaltes in Tiibingen in die Lage die Sache wieder in Angriff zu nehmen, und habe später zu Hause diese Untersuchungen an in Töpfen eingeschlagenen Pflanzen fortgesetzt, die ich der Giäte der Herren Professoren V. B. WitrtrRocK, Vorstand des Bergianischen Gartens der K. Schwed. Akad. d. Wissenschaften und TH. M. Fries, Vorstand des Universitätsgartens zu Up- sala, verdanke. Ganz besonders bin ich aber meinem verehrten fröheren Chef Prof. Dr H. VöcHTING zum Danke verpflichtet wegen der Bereitwilligkeit, vomit er es mir gestattete, die reichen Hilfsmittel des Tibinger Instituts und Gartens wäh- rend seiner Abwesenheit zu benutzen. Beobachtungs- und Versuchsanordnungen. Die auf freiem Felde ausgefiäihrten Umkehrungsversuche geschahen mit Hälfe von unten geschlossenen kleinen Trichtern aus Zinkblech, die an der Spitze der Inflorescenze befestigt und mit Schrot- körnern so lange beladen wurden, bis vollkommene Abwärts- krämmung der Blätenstände eintrat. Zum näheren Studieren ! Vgl. F. Norr Uber die normale Stellung zygomorpher Blithen etc. (Arbeiten des botan. Instituts in Wärzburg. Bd. 3. H. 2.) Leipzig 1885, p. 231. 4 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN. der Mechanik der Krämmungen wurden abgeschnittene Bläten- stände ins Laboratorium gebracht. Sie wurden nachher in gläsernen Gefässen in die natiärliche resp. verkehrte Lage fixiert, zitterfrei aufgestellt und mit Hälfe eines unten be- schriebenen Zeichnenapparates bei gelinder Vergrösserung von Zeit zu Zeit abgezeichnet. HEinzelne Bliten schliesslich, in verschiedenen Emntwickelungsstufen, wurden mitsammt einem Teile der Inflorescenzachse in kleine gläserne Feuchtkammer mit parallelen Wänden mit Hälfe einer durch das Achsenstick geföhrten Stecknadel fixiert oder — wo Ausschluss der Be- wegungen des Blätenstieles bezweckt wurde — in feuchter Baumwolle eingewickelt zwischen zwei BStreifen Platinblech eingespannt. Die Beobachtung wurde mittelst eines horizontal gelegten Mikroskops ausgefihrt. Die Abzeichnung der Objekte geschah auf untergelegte Papierstäcke mit Hälfe des folgenden einfachen aber vollkommen zweckmässigen Zeichnenapparates Fig. 1. Zeichnenapparat. (Fig. 1). In einen parallelipipedischen Pappenkasten, wie sie zur Aufbewahrung der Deckgläser verwendet werden, wird ein Stick Deckgläschen von passender Grösse diagonal ange- bracht. Nachdem der Deckel aufgesetzt ist, werden in die Seitenwände drei Löcher, A, B und C auf der in der Figur angegebenen Weise gemacht, der Kasten innen geschwärzt und mit Klebwachs oder Siegellack auf das Okular befestigt. Durch das kleine Loch OC sicht man dann zugleich das von dem kleinen als Spiegel fungierenden Deckgläschen reflektierte mikroskopische Bild und direkt das auf den Tisch gelegte BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:01. 3 Zeichnenpapier. Später habe ich einige derartige Apparate aus Messing ausföhren lassen und befestige dieselben dann, wie aus der Figur ersichtlich, mit um den Rand des Okulars greifenden Klammern. Der einzige Nachteil der Vorrichtung, das durch Reflexion von den beiden BSeiten des Gläschens entstehende Doppelbild, wird wenigstens bei einigermassen grossen Objekten so verschwindend klein, dass ich dieses jeder Zeit sehr leicht herzustellende Zeichnenprisma fir Beobacht- ungen mit Horizontalmikroskope nur auf's wärmste empfehlen kann. Zur Beurteilung der Lage der Vertikale diente ein in unmittelbarer Nähe des Objekts aufgehängter beschwerter Kokonfaden, der jedesmal mit abgezeichnet wurde. Nachdem die Feuchtkammer und das horizontale Mikroskop mit dem Zeichnenapparat zitterfrei aufgestellt waren, wurde während der ganzen Beobachtungszeit, die fir ein und dasselbe Objekt oft wochenlang damuerte, an der gegenseitigen Stellung der- selben nichts geändert, nur das im Mikroskop sich darbietende Bild von Zeit zu Zeit gezeichnet, wobei das Objekt von hinten durch eine Kerze zeitweilig beleuchtet ward. In einigen Ver- suchen, die ich zu Hause ausgefährt habe, wurde mit in Töpfen eingepflanzten Veromica-Exemplaren operiert. Fin mit der Pflanze in Verbindung bleibender Bliätenstand wurde hierbei mit seinem basalen Teil in ein eisernes Stativ eingeklammert. Die Spitze wurde mittelst eines ein Gewicht tragenden Fadens nach oben oder nach unten zu befestigt, und dann eine oder mehrere bestimmten Bläten in das Gesichtsfeld des den Zeich- nenapparat tragenden Horizontalmikroskopes eingestellt und, wie oben angegeben, von Zeit zu Zeit abgebildet. Die Zeichnungen wurden stets bei möglichst hoher Ver- grösserung angefertigt, um zuverlässige Messungen an den Bildern nachher ausföhren zu können. Sämmtliche dieser Abhandlung beigegebenen Klichés sind daher mehr wenig verkleinert nach den Originalzeichungen. Um den exakten Vergleich zu gestatten sind iäberall Maasstäbe beigegeben, die bei den weniger vergrössertern Bildern in Mm., bei den höheren Vergrössungen in u angegeben sind. Bei den meisten Beobacht- ungen, die sich zum grössten Teil auf Bewegungen der Griffel bezogen, wurde die Korolle mitsammt den Staubfäden entfernt, was sehr einfach durch einen gelinde ausgeäbten Zug erzielt wird; bei einigen ausserdem die dem Mikroskop zugekehrten 6 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN. Kelchblätter mittelst einer Dissektionsscheere wegpräpariert. Sollten zugleich Zuwachsmessungen einzelner Zonen geschehen, so erfolgte die Markierung in der von PFEFFER! angegebenen Weise, indem feiner Kohlenstaub an den Griffel geblasen wurde. Untersuchungsobjekte. Zur Untersuchung gelangten mehrere ährenbläitige Veronica-Formen, die unter verschiedenen Spezies- Namen im Tibinger botanischen Garten sowie den Gärten von Stockholm (>Bergiilund») und Upsala sich kultiviert vorfanden. Ohne in irgendwelcher Weise auf eine Diskussion der systema- tischen Stellung dieser verschiedenen Formen eingehen zu wollen, was ja Sache eines Veronica-Spezialisten wäre, nehme ich die Namensangaben so hin, wie ich dieselben vorfand, und werde nur diejenigen physiologischen Gruppen angeben, zu welchen dieselben sich anzuschliessen schienen. Erster Typus. Hieher schlossen sich die als V. longifolia L., V. angustifolia StTEUD., V. oxyphylla STEV., V. maritima L. und V. erenulata HoFFM., bezeichneten Formen, meistens hoch- gewachsene Pflanzen mit abgerundeten Korollenblättern, langen den Blitenknospen öfters iberragenden, in unterem Teile der dickgedrängten Inflorescenz laubblattähnlichen Brakteen, langen spitzen Kelchblättern und in der Postfloration sehr verlängert werdenden Griffeln, die eine unten zu besprechende sekundäre Abwärtsbiegung zeigten. Der Hauptsache nach ebenso verhielt sich eine als V. caucasica A. B. etikettierte Pflanze. Zweiter Typus, V-. elegans De., V. nitida Porr. und V- azurea Hort. VINDOB. umfassend; zartere Formen mit helleren, weniger gedrängt sitzenden Bliiten. käörzeren Brakteen und Kelchblättern. Der kärzere Griffel bleibt in der Postflora- tion gerade. Dritter Typus, V. spicata u. V. crassifolia HERRM., mit spitzen Korollenblättern, langen Brakteen und blassen, zuletzt nach oben gerichteten Griffeln. s Vierter Typus, die zu emer ganz anderen Abteilung ge- hörigen V. wirginica LDL. einschliessend, zeichnet sich durch röhrenformige, rötliche Korollen und Abwesenheit der den sämmtlichen äbrigen Gruppen eigenen Abwärtskrämmung des Griffels aus. ! Physiologische Untersuchungen. Leipzig 1873. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0o1. 7 Erster Typus. Bewegungen der Bläte. Die anfänglich auf dem Knospen- stadium unter spitzem Winkel nach oben gerichteten Bliten senken sich etwas vor dem Aufblihen abwärts, so dass die beiden mit der unbeweglichen Korolle fest verbundenen Staub- fäden zur Zeit des Aufbliihens horizontal gerichtet sind. Un- mittelbar nach dem Aufblihen werden sie ein wenig nach unten geneigt, um sich unmittelbar vor dem Abwerfen der Krone wieder in die Horizontale zu heben. Die Bliitenstiele der jungen nach oben gerichteten Knospen sind stark negativ geotropisch. Es geht dies aus den beiden Parallelversuchen (Figg. 2—7 und 8—14), hervor, die die Bewegungen während dreimal 24 Stunden zweier derselben Höhe eines Blitenstandes entnommenen Knospen von Veronica crenulata demonstrieren, von denen die eine in verkehrte Lage angebracht wurde, die Andere in der normalen Lage verblieb. Die verkehrt ange- brachte Knospe, die zum Anfang (12. August 12: m.) einen Winkel von 40” mit der Vertikale machte, hatte schon an 12: n. desselben Tages eine beträchtliche Aufwärtskrämmung erlitten. Bis 12: n. des folgenden Tages (13.) erreichte die Aufwärtskrämmung ihr Maximum, und gelangte die Knospe in die horizontale Lage. Während der folgenden 2 Tagen wurde die Bewegung mit immer nachlassender Schnelligkeit fort- gesetzt und am 15. August 12: m. einen Neigungswinkel von 105” erreicht. Dass bei diesen Bewegungen keine Torsionen statt haben, erhellt aus dem Umstande, dass an verkehrt angebrachten Blitenständen die nach der Umkehrung auf- bläbhenden Knospen dasselbe Verhältnis zwischen der Symmetrie- Achse der Korolle und der Richtung der Schwerkraft auf- wiesen, wie die schon vorher aufgebläht gewesenen. Gleichzeitig mit dem Öffnen der Bläte erfolgt diejenige Abwärtsbiegung, wodurch die Staubfäden in eine nach unten gerichtete Neigung von etwas 20” gebracht werden. Auf dieser Stufe der Entwickelung ist der Geotropismus der Blätenstiele völlig erloschen, denn so weit fortgeschrittene Bliten behalten in der Umkehrung ihre schon erlangte Lage bei. Diejenigen Bliten aber, die schon im Knospenstadium in verkehrte Stellung gebracht werden, heben sich bei der schon oben erwähnten geotropischen Aufwärtskrämmung genau so viel, dass die geöffneten Bläten nunmehr die normale ÖOrientierung zur 8 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN. 14 Aug. Fig. 4. 13 Aug. TSn. Figg. 2—7. Die Bewegungen einer abgeschnittenen Bliätenknospe von Veronica cerenulata, vom 12 Aug. 12" m. bis 15 Aug. 12" m. in normaler Lage gewachsen. Die Korolle sammt den Spitzen der Kelchblätter wurde vor dem Versuche, der in einem Feuchtkammer geschah, entfernt. Die grossen Pfeile geben hier, wie in allen folgenden Figuren, die Richtung der Schwere an. In jeder Figur ist das Aussehen der Knospe 12 Stunden vor der Beobacht- ung gestrichelt angegeben. Die Abzeichnung wurde jede vierte Stunde ausge- fährt; aus den zwischenliegenden hier ausgelassenen Figuren geht hervor, dass die Griffelspitze kleinere Nutationen von etwa 4 ständiger Schwingungsdauer ausfährte. | BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD: III. N:0O-1. 9 4 - ba änn San dn, ta RR ' Figg. S—14. In verkehrter Lage wachsende, abgeschnittene Blitenknospe von Veronica cerenulata von 12 Aug. 12" m. bis 15 Aug. 12” m. Der Blätenstiel föhrte in dieser Zeit eine Aufwärtskrämmung aus, deren Schnelligkeit am 13 Aug. ihr Maximum erreichte. Die geotropische Abwärtskräimmung des Griffels nahm während der Versuchszeit an Geschwindigkeit stetig zu. Scala und Be- zeichnungen wie in den Figg. 2—7. Auch hier wurden von der Griffelspitze etwa 4 ständige Nutationen ausgefiährt. 10 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN. Vertikale erreichen. Welcher Natur die diese Bewegungen zu Stande bringenden Faktoren sind, habe ich nicht näher verfolgt. Die Staubfädeu, die zur Zeit des Aufblähens fast ihre endgältige Länge erreichen, besitzen vollkommen schnur- gerade Filamente, die bei wechselnder Lage keinerlei Kriäm- mungsbewegungen aufweisen. Im Bezug auf die Inflorescenzachse ist zu bemerken, dass dieselbe, die ausgeprägt apikales Wachstum zeigt, stark positiv geotropische Eigenschaften aufweist, aber nur in denjenigen Teilen, wo noch kein Öffnen der Bliiten stattgefunden hat. Bringt man deshalb eine Inflorescenz in die horizontale oder verkehrte Lage und befestigt dieselbe derart, dass die Spitze sich frei bewegen kann, so bemerkt man (Fig. 15), wie die- jenige Partie des Blätenstandes, die geöffnete Bliten trägt, horizontal resp. vertikal nach unten verbleibt, unmittelbar vor derselben aber krimmt sich die Achse aufwärts, so dass der vordere in Entwickelung begriffene Teil derselben die normale Stellung zum Erdradius einnimmt. Es hängt dies mit dem Umstande zusammen, dass die aus den gegenseitigen Abständen der resp. Blätenstiele abzuschätzende Zuwachs- schnelligkeit etwas vor dieser Stelle ihr Maximum hat, bis gegen die Aufblih-Region ziemlich steil auf Null untersinkt. Hierbei sind ferner, wie bei positiv geotropischen Örganen meistens der Fall, durch Nachwirkung erzeugte S-förmige Krimmungen zu beobachten. Im Bezug auf die Verteilung der Zuwachs-Intensität längs der Blitenstand-A-chse ist äbrigens zu bemerken, dass dieselbe mehrere sekundäre Maxima aufzu- weisen zu haben scheint. Es geht dies daraus hervor, dass bei der im Laboratorium vorgenommenen Umkehrung, wo die interfloralen Achsenstäcke eine oft sehr bedeutende Uberver- längerung erfahren, die Bläten nunmehr mehr weniger quirl- ständig erscheinen (Fig. 15). Wodurch die betreffende Uber- verlängerung induziert wird, ob hierbei der mechanisch aus- geibte Zug oder die etwaig veränderten Druck-, Feuchtig- keits- und Beleuchtungs-Verhältnisse die Hauptrolle spielen, lasse ich dahin gestellt, fuhre nur an, dass man bei Versuchen auf freiem Felde manchmal etwas ähnliches wahrnehmen kann. Wenn wir das vorher Gesagte resummieren, so erhellt, dass die mechanisch physiologischen Eigenschaften sowohl der Inflorescenzachse wie der Pedunkulen teleologisch genommen bezwecken, der Korolle mitsammt den Staubfäden der noch BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. II. N:0o1. 11 nicht geöffneten Bliten stets dieselbe Neigung zur Lothlinie zu verleihen, auch wenn die Blätenstände durch Unglicks- fälle, die in der Natur faktisch nicht selten vorkommen, in eine mehr weniger abnorme Lage gebracht werden, dass dagegen den schon einmal zum Aufblähen gekommenen Bliten eine derartige Fähigkeit völlig abgeht. i; p 2 - VP & > R RT AN V TTISEE | I < & i 4 ET D 10 0 I0O Mm ER Fig. 15. Veronica angustifolia Steud. Am 8. Aug. in verkehrte Lage gebracht. Stellung der Griffel am 19. resp. 21. Aug. 1—5 und a—f haben die Schlusstellung eingenommen; 6 und g befinden sich im Stadium der sekundären Abwärtskrämmung; 8 und g—j in der Gegenkräimmung; 10—13 und £k—2 in der ersten Abwärtskräummung; 14—17 sowie m im Knospenstadium. Bei 16 geotropische Aufwärtskräimmung der Inflorescenzachse. . Bewegungen des Griffels. Der in der Knospenlage fast vollkommen gerade, cylindrische, von der Längsachse des Fruchtknotens gerechnet ein wenig nach unten geknickte Griffel fängt sofort nach dem Öffnen der Bliite an, eine inten- sive Abwärtskrämmung auszufähren, und bleibt während des männlichen Stadiums der proterandrischen Blite! dem unteren ! Die von mir untersuchten Bliten waren sämmtlich proterandrisch, und die beobachteten Griffelbewegungen sind ja telcologisch offenbar auf bezwecktem Ausschluss von Selbstbeustäbung zuräckzufihren. Interessant wäre, die nicht proterandrischen Veronica-Individuen nach dieser Richtung hin zu untersuchen. Vgl. LÉo ERRERA et GUSTAVE GEVAERT Bull. Soc. r. de botanique de Belgique t. 17. 1878. F. Norr Entw. der Veronica-Blithe. Diss. Marburg 1883. 12 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN. Korollenblatt eng angedräöckt. Nachdem er kurze Zeit in dieser Lage verblieben, krämmt er sich wieder gerade, ver- längert sich hierbei stark und erhält rezeptionsfähige Narben- papillen; und zur Zeit, wo die Staubfäden sich entleert haben, hat er sich wieder in die horizontale Lage gehoben. MSpäter, als die Krone mitsammt den Staubfäden abgeworfen wird, kräimmen sich die Griffel bei den meisten zu dieser Gruppe gehörigen Arten wieder in einem schwachen Bogen nach unten. Wir haben somit hinsichtlich der Griffelbewegungen fol- gende vier Stadien in der Entwickelung des Griffels zu unter- scheiden: 1) Knospenstadium. Während desselben ist der Griffel farblos und gerade. Die Spitze zeigt eine gelinde Nutation. Die mikroskopische Untersuchung zeigt ein cylindrisches Organ, in den vorderen Teilen aus zartwändigen beinahe ausgewach- senen Zellen bestehend, die eine nicht zu verkennende Wölbung nach aussen ergeben. In der basalen Region sowie auf der Scheitelfläche selbst ist die Epidermis aus ziemlich kurzen meristematischen Zellen aufgebaut, die relativ verdickte Aus- senwände besitzen. Der Länge nach wird der Griffel von zwei dorsiventral angebrachten Leitbiändeln durchzogen, deren Ge- fässteil aus einigen wenigen Spiralgefässen sich aufbaut. 2) Stadium der ersten Abwärtskrimmung. Beim Aufbläihen fängt der Griffel an, wie schon oben gesagt, eine intensive Abwärtskräimmung auszufähren. Diese Bewegung erfolgt ziemlich rasch, wie die an einem und demselben Objekt aus- gefihrten Beobachtungen ergeben haben. So wurden von einem am 10. August um 94 30 a. m. zur Beobachtung ge- nommenen Griffel die auf Figg. 16—22 abgebildeten Bewegungen ausgefäuhrt. Bis 12: m. verblieb der Griffel gerade, zeigte nachher eine derartige Abwärtskrämmung, dass die vordere Hälfte desselben um 84 30 p. m. die Horizontale erreicht hatte. Um 12 p. m. des folgenden Tages, wo die nächste Beobachtung stattfand, hatte der Griffel, sich nach unten biegend, die Verti- kale schon wieder äberschritten, und dessen Spitze war nach innen gekräimmt. Um ein anderes Beispiel zu nehmen, so war der Griffel einer anderen Bläte, der am 22. Sept. emporragte, am 24. vertikal abwärts gebeugt. Während dieser Entwickel- ungsstufe nimmt der Griffel von der Spitze anfangend mehr und mehr eine tiefblaue Färbung an. Mikroskopische Unter- suchung ergiebt, dass die Epidermiszellen der konkaven Seite BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND.18. AFD. II. N:0 1. 13 kurz vor dem basalen Meristem eine stärkere Wölbung an- nehmen als die der konvexen. 3) Stadium der Gegenkrimmung. Die Spitze des Griffels senkt sich wieder in die Vertikallage. Es erfolgt unterdessen eine kolossale Längenvergrösserung desselben; nachher fängt er an sich allmählich emporzurichten. Uber die Schnelligkeit dieser Bewegungen können die folgenden Angaben Aufschluss geben. Der schon erwähnte Griffel erreichte am 11. August 8h p. m. auf der Röäckwärtsbewegung wieder die Vertikale, verblieb bis 114 a. m. des folgenden Tages in derselben Lage, erlitt aber unterdessen eine Verlängerung von 35 p. ct. Um 1t p. m. desselben Tages war schon eine beträchtliche Hebung wahrzunehmen, die am 14., 4: p. m. zur Erreichung der Hori- zontale fährte. Während dieses Stadiums werden die Epi- dermiswände der basalen Region erheblich dinner, was mit einer bedeutenden Verlängerung der Zellen derselben zusammen- hängt. Zugleich wachsen die Papillen aus und erlangen ihre schliessliche dännwandige normale Form. 4) Stadium der sekundären Abwärtskriäimmung. Diese Bewegung, die wie schon angedeutet, bei verschiedenen Arten mit verschiedener Energie hervortritt, unterscheidet sich in- sofern von der ersten, als sie die ganze Länge des Griffels betrifft. Während dieses Stadiums, das ziemlich lange damuert, findet ein allmähliches Absterben des Griffels statt, was mit völligem Verwelken desselben endet.! Analyse der Blitenbewegungen. Bevor ich zu einer kri- tischen Besprechung der diese Bewegungen zu Stande bringenden Faktoren äbergehe, däörfte es angemessen sein, die Verteilung der Wachstumsintensität längs des Griffels etwas näher ins Auge zu fassen. Hieröber geben eimnige Zuwachsmessungen Aufschluss, deren Resultate in Fig. 23 grafisch dargestellt sind. Obgleich die beiden Beobachtungsserien leider so spät im Herbst zur Ausfährung gelangten, dass die Pflanzen nicht mehr normalen Wachstums- und Ernährungs-Bedingungen unterlagen, und ausserdem Individuen befassten, die einem Meltaupilz zum Opfer verfallen waren, woraus erhellt, dass dieselben kein richtiges Bild von den normalen absoluten ! Dem geistreichen Anpassungsteleologen wärde es wohl hierbei natärlich fallen, die durch jene sekundäre Abwärtskrämmung des Griffels geschaffene Lage als eine Rutschbahn zu betrachten, die da ist, um der abzustossenden Korolle ein bequemes Heruntergleiten zu gestatten. 14 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN. Fig. 16. 10 Aug. 9'30 a. m. — 3'30 p. m. Fig: LZ 10 Aug. 3'30 p. m. —8'30 p. m. N I VEN Ve + k | NV Ya N 5 X N X N at | < År SSA - SR bå , TRES 1000 son 0 1000 2000 W: JA ag gj AE ERE EEE Figg. 16—22. Bewegungen eines Griffels von Veronica crenulata. Die punktierten Figuren geben die Schlusslage in jeder Bewegungsphase an. Die Zone der Abwärtskrimmung ist schwarz, die der Abwickelungsbewegung karriert markiert. Die quergestreiften Längen markieren die resp. Zuwachse. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. II N:0d. 15 Fig. 20. 11 Aug. 3'30 p. m. — 8'p. m. 12 Aug. IT. —kpam. 16 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN. Werten der resp. Wachstumsschnelligkeiten der verschiedenen Zonen geben können, so vermögen sie doch iber das, was uns hier intressiert, nämlich iber die Verteilung derselben Aus- kunft zu verschaffen. Aus den Kurven ist nämlich wahrzu- nehmen, dass im Knospenstadium und während der gleich darauf folgenden Entwickelungsperiode:die relative Wachstums- intensität der ganzen Länge des Griffels entlang einen posi- tiven Wert hat, während der Gegenkrämmung aber in den basalen Teilen allmählich erlischt, dagegen stets ungefähr auf der Mitte des Griffels ihr Maximum behält. Waährend die späteren Kurven gegen die Basis zu steil abfallen, zeigen sie gegen die Spitze einen viel allmählicheren Verlauf. Nach dieser orientierenden Ubersicht, zu welcher wir später Ge- legenheit haben werden zuräckzukommen, wollen wir die successive Verteilung der Krämmungsintensität längs des Griffels etwas näher untersuchen. Zu diesem Zwecke habe ich (Figg. 16—22) die successiven Stadien einiger sich in der normalen Lage kriimmenden Griffel derart kombiniert, dass diejenigen Zonen, wo eine Vermehrung resp. Verminderung der Krämmung stattfindet, durch Schraffierung resp. Punk- tierung markiert werden. Aus den oben dargelegten Erörterungen iäber die Verteilung der Wachstumsintensität längs des Griffels geht hervor, dass, weil die hauptsächliche Verlängerung auf der Mitte des Organs stattfindet, die Basis und die Scheitel hingegen von Stufe zu Stufe die nämliche Länge beibehalten, wir ein annähernd richtiges Bild von der Lage der Kriäimmungszone erhalten, indem wir die Zeichnungen zweier auf einander folgenden Stadien zuerst von der Spitze ausgehend auf eimander legen und markieren, wo die Kontouren beider aus eimander gehen, nachher von der Basis anfangend dieselbe Prozedur wiederholen. Aus den auf diese Weise konstruierten Bilden (Figg. 16—22) geht nun Folgendes hervor. Während der ersten Bewegungs- stufe finden wir eine Zone vergrösserter Krämmung, die während der auf einander folgenden Bewegungen (Figg. 16, 17 und 22) annähernd die nämliche Lage auf dem Griffel be- hält. Ein Mass von der Verteilung verschiedener Krämmungs- intensität innerhalb dieser Zone erhalten wir, indem wir von dem schon erwähnten Markierungspunkt ausgehend das eine Bild so lange um eine dort fixierte Nadel drehen, bis wiederum ein Stäck der Krimmungszone des einen Stadiums mit einem BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:o1. 17 Fig. 23. Griffel von Veronica longifolia. Verteilungsfunktionen der relativen Wachstumsintensität ! I =— it =— 5 Auf drei successiven Ent- Wwickelungsstufen des Griffels a, b und c. ! Vgl. AF KLERCKER: Bidrag till kännedomen om växternas rörelsefenomen Biologiska Föreningens Förhandlingar 1892. Da die Ansichten verschiedener Autoren im Bezug auf das Definieren der auxanometrischen Grössen vielfach auseinandergehen, habe ich mir a. a. O. erlaubt folgende Bezeichnungen vorzuschlagen: Die erste Derivate, im Bezug auf das Alter t, der Wachstumsfunktion, d. h. derjenigen Relation L=/£(0) welche die Länge L und Alter t eines wachsenden Elementes verbindet, wird als Wachstumsgeschwindigkeit (v), die Zweite als Wachstumsbeschleunigung bezeichnet. Die (absolute) Wachstumsintensität (i) wird als die Wachstumsgeschwin- digkeit der Einheitslänge RO AA (0) FE AD definiert; und die Zuwachse verschiedenartiger Einheitslängen während eines beliebigen Zeitraumes (T) ! == als relative Wachstumsintensität bezeichnet. Die von SACHS >»grosse Periode»> genannte Relation zwischen der Wachs- tumsgeschwindigkeit und dem Alter eines Elementes wäre dann vielleicht zweckmässiger: spezifische Geschwindigkeitsfunktion und der entsprechende Ausdruck fär i: spezifische Intensitätsfunktion des Wachsens zu benennen Auf einem wachsenden Organ schliesslich, dessen Teilelemente zu einem gege- benen Zeitpunkte verschiedene Wachstumsintensitäten besitzen, lassen sich diese Intensitäten auch als Funktion des Abstandes (!) vom einem Endpunkte (z. B. Basis) des Organes auffassen und wäre eine solche Funktion als Ver- teilungsfunktion der — relativen oder absoluten — Wachstumsintensität zu bezeichnen. [CS 18 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN. des Anderen zusammenfällt, aufs neue markieren und dasselbe Verfahren wiederholen. Die Abstände der auf diese Weise erhaltenen Punkten stehen dann in umgekehrtem Verhältnis zu der stattgefundenen Mehrkrämmung. Der Ort der maximalen Krämmungsbewegung, die in der Knospenlage des am 10. August 9h30 a. m. gezeichneten Griffels sich auf dem ersten Drittel — von der Basis ab gezählt — des Griffels befindet, schreitet während der Abwärtskrämmung langsam räckwärts. ! Nachdem die Spitze des Griffels ihre maximale Abwärts- biegung erreicht, ist die Zone stärkster Krimmung ganz nahe an die Basis geriäckt, jetzt fängt aber auf einer weiter nach vorn gelegenen Strecke des Griffels die Riäckbewegung an, und dieselbe schreitet im Verlaufe der Aufwärtsbewegung ebenfalls der Basis zu (Figg. 19—22). Um dies auch durch Zahlen auszudräcken gebe ich anbei die gemessenen Kriäimm- ungen der verschiedenen Bewegungsstufen numerisch an. Als Längeneinheit wurde hierbei eine arbiträre Länge (e) auf den 30 mal vergrössert gewesenen Zeichnungen gewählt, die 350 u entspricht. Aus dem Gesagten ist zu ersehen, dass die verschiedenen Stellungen des Griffels während der zwei ersten Bewegungs- perioden — die primäre Abwärtsbewegung resp. die Gegen- kräimmung — aus dem Zusammenwirken zweier Bewegungen resultieren. Die eine ist die Abwärtskrimmunyg, die zur Zeit, wo der Griffel die Horizontale erreicht, ihr Maximum hat, an dem horizontal verbleibenden Teil verharrt und dort allmählich erlischt. Ein gutes Bild dieser Einwirkung erhält man, indem man die Abbildungen der verschiedenen Stufen mit den Spitzen koinzidierend auf einander legt und in der oben angegebenen Weise jede spätere durch Drehung um die successiven Punkte Zone nach Zone mit dem fräheren zusammenfallen lässt, das iberschössige Stäck als Verlängerung des friheren einzeichnet. Wir erhalten auf solche Weise eine sehr gleichmässig ver- laufende Spirale (Fig. 24), aus deren Form man ersehen kann, ! Die auf den verschiedenen Figuren wechselnde Länge der Krämmungs- zone, die z. B. an Fig. 18 iber den grössten Teil des Griffels ausgebreitet erscheint, erklärt sich aus den ungleich langen Zeitabschnitten, während welcher die verschiedenen Bewegungsstufen gedauert haben. Es ist nämlich klar, dass eine sehr schwache Kräimmungsintensität einer Zone bei dieser gra- fischen Darstellung gar nicht zum Ausdruck gelangt. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:01. 19 Griffel von Veronica erenulata. Werte der Krämmung 4 = 1000 = Einheit fär den Krämmungs- rFadlus: os =Dd0u Die Zonen werden von der Spitze ab gezählt. 10 Aug 11 Aug. 12 Aug. 13 Aug. Zone. |9'30| 12" |3'30|/5'30| 8230) 1" |3's0] 8" | 11" | I" | 5 |10:30)] 8 |12" ca DE ETS 77 NYSE Sa rar kl AS lc ala | nm. | no | | | KO OR 0 RON 01... 040). 0. Ol Mr KOL Ol 0 Or FEOr KON OO OO 0-0. Ol. Ol OK Tr KON OL ELON s251G25 2510 0). 0 0:04 Oct 4. Ol O Hva OL EO: 251 5011, 501.150] 251 - 0) 01 0 Oh & OO 0 nikon. 25 501 501-251 75) 50) 0] 01-01 01 0] 0 0 VI | 50 | 50 | 50| 501150 /100] 50) 01 0 0 0 0 A 0 VII | 50 | 75 | 75 |100]1251200) 50| 251) 01 01 0 01 9 0 VIII | 50 | 75 | 75150 |100 | 275 | 200] 50) 01 ol 0 01 0 Oo IX | 50 | 75 | 100 |150 | 100 | 275 | 150) 501) 01 01 ol 01 Oo 0 X | 50 | 75 | 100 |1501175 | 350 | 200 | 75) 01-251) 0) 01 0 0 XI 75 | 100 | 100 | 400 | 350 | 125 | 01 251 01 01 0 0 Sön 450 | 500 |350| 01 251 251) 01 ov 0 XIII 400 |4501500 | 01 251 251 01 0 0 XIV 500 | 400 | 251) 25/1 251 01 25 0 - 550 | 50) 50) 501 25 | 75) 25) | CRV BIS 5 5050 XVI 125 |125 | 75| 50 | 75) 50l XVII 250 | 150 | 100 | 50 | 75| 75 SIBA 300 | 300 | 250 | 125 | 175| 125 DÖ 600 | 500 | 500 | 250 | 200/ 200 XXI 700 | 600 | 600 | 350 | 350/ 300 XXII 600 | 400|400 en 10,5] 10,6] 11,4] 11,4] 11,4) 13,8] 14,2] 15,7 | 21,3] 21,4 | 21,6] 22,6 | 22,6 22,6 Lufttemperatur 19,5—23,3” C. Kal | o00f€ 0007 000! 0 005 NOOMI JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN. 20 UTG: SES ue 48 « el 4 U «0801 << « Ut 4 Le £ « & 1 au UT « « CV KH Ul "BYTTE <c el « 18 « « « j « 086,6 « « « KUST SSny vcCe FUNWWUNIF I9P WIOT ap u9napeq uWaqejsyvng 'dsor ad IST UIqa33a3ue IIUVLIS -93 IN3LJ I9p Ur op "uyeg u9ugnejqvInp azydspyrig Ip uoa avp 27eddopoq ap gaplrq aexndg 216prqv3 upsYvemnz Uu9g9uqdroza3 IITaIsoFtoNH urp pun / pr -[2II9) Wp UOA Af "UISTIJSUVTAaP MZ BUNFIMIGQSFUN[IFLMQY Ip vn JI9STULgWOF ISTOM UIUIGIIIYISIY IIYBTU IXAJ, WT TIP ur SJAFILH) UPJ9UIIZa3 gZ—9T PSL Sp uogunwwunis uaFueja AQ Fö hur BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0o1. 21 dass die wechselnde Krämmungsintensität während der ganzen Gegenkrämmungsperiode den Variationen in der Wachstums- geschwindigkeit des ganzen Griffels proportional ist. Wenn man zugleich bedenkt, dass während dieser Zeit die einigermassen horizontal gelegene Partie des Griffels die nämliche verbleibt, während der Abwärtskrämmung aber die verschiedenen Zonen immer neue Lagen zur Schwerkraft einnehmen und hier auch gleichzeitig stetige Veränderungen in dem normalen Verlauf der erwähnten WSpirale stattfindet, so ist bloss aus diesen successiven Formen des sich krämmenden Organs rein theore- tisch Folgendes abzuleiten. Die Abwärtskrämmung stellt eine Wachstumskräimmung dar, deren Maximum innerhalb der ver- schiedenen Zonen zeitlich mit dem Maximum der Zuwachs- bewegung zusammenfällt, örtlich in der Horizontallage ihr Maximum erhält. Sie wäre demnach eine Krimmung von der Art, die man positiv geotropische nennt. Diese rein theoretisch abgeleitete Beschaffenheit der Krämmung wird durch folgende Versuche vollaus bestätigt. Wird eine junge Knospe in der verkehrten Lage wachsen gelassen, so erfolgt diese Bewegung in genau entgegengesetztem Sinne wie bei der normalen Stellung und zwar ohne Torsion (Figg. 15—28). Bei Blitenständen, die auf dem Klinostaten einige Zeit verweilen, bleiben die Griffel der sich entwickelnden Bliten vollkommen gerade (Fig. 29), ohne jegliche Bewegung auszufihren. An Bläten horizontal angebrachter Blitenstände hingegen erfolgt die nämliche geotropische Abwärtskrämmung aber jetzt mit Torsion, was offenbar mit dem aus dem Vor- handensein der zwei oben besprochenen Leitbändeln resultie- rende Bilateralität des Organs zusammenhängt. An im Freien wachsenden Bliäten bemerkt man ibrigens, dass die sich ab- wärtskrimmenden Griffel der östlichen resp. westlichen Seiten des Bliitenstandes eine nordwärts gerichtete Ablenkung von der Vertikale erfahren. Es zeugt dies davon, dass denselben auch ein negativer Heliotropismus innewohnt. Der zweite influierende Faktor, fär den ich aus später zu erörternden Grinden den Namen Abwickelungs-Bewegung ein- fihren will, tritt, wie aus den Figuren hervorgeht, zuerst in demjenigen Teil des Griffels auf, der bei Erreichung der maxi- malen Krimmungslage vertikale Stellung emnimmt, und be- steht in einer stetigen Verminderung der Kurvatur. Sie schreitet mit stetig verminderter Intensität dem Grunde zu JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN. 22 'ue uosunwmuniIg Uajrqugogsnr yruuvsgqejroZ wopal ur I9p ass0oxmg pun Fungyory amp uaqeg arJd NT ”VIVMUILV PIVUO.LIA UOA Sopuejsupgn[g Uu9jtqoxosmun md ,g9 'Sny '€T we sour J9YLK) Ip uagundameg ad '8&ö—9E bbvT TIVET MV FL TGL "ur "d 06,8 ud Sn ec 86 bur 28 brug 98 br 08 bug BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0o1. 23 und sinkt bis auf Null, nachdem die Horizontale wieder er- reicht wird. Um die Bewegung zu veranschaulichen thut man am besten, bei dem friher erwähnten Konstruiren der Spirale der positiv geotropischen Krimmung die Verlängerungen der jedes- mal hinzugefiäigten Segmente zu zeichnen. Aus der auf diese Weise erhaltenen Figur 24 erhellt, dass die von der Spitze des Griffels beschriebene Bahn während des dritten Stadiums der Griffelentwickelung fast genau mit der Developpante oder Involute — daher der Name — der Grundspirale zusammen- fällt. Eine derartige Kurve entsteht bekanntlich, wenn man ein Faden von einer Kurve, im einfachsten Falle einem Kreise, sich abwickeln lässt. Da nun zwischen Involutionspunkt und Basis des Griffels kein wahrnehmbares Wachstum stattfindet, folglich dieser Abstand sich im Laufe der Abwickelung stetig vermindert, die Verschiebungen der Basis längs der Develop- pate infolge der Konstruktion den Zuwachsen proportional ist, so ist aus der Figur zu ersehen, dass die Variationen der Abwickelungsschnelligkeit eine Funktion darstellen, die sich derjenigen der Krämmungszunahme asymptotisch nähert. Aus den obigen Erörterungen geht hervor, dass die Involutions- Bewegung unmöglich eine negativ geotropische Krämmung sein kann. Bestätigt wird dieser teoretisch abgeleitete Satz ferner durch die folgenden Versuchsergebnisse. Abwärts gekrämmte Griffel, die auf den Klinostaten gebracht werden, richten sich gerade, und zwar erheblich schneller als in der normalen Lage der Fall (Figur 29). Dasselbe gilt von Griffeln, die beim Beginn der Involutions- bewegung in verkehrte Lage gebracht werden. Bei diesen wird nämlich die Bewegung keineswegs sistiert. Im Gegen- teil, sie erfolgt, wie aus den Figg. 25—28 hervorgeht, viel energischer als sonst. Wir haben es also mit einem inneren Faktor zu thun, der jeder durch den Einfluss äusserer Fak- toren, in diesen Falle die Schwerkraft, erzielten Kräimmung entgegenwirkt. Es ist ja dies dasjenige was VöcHtInG! Rekti- petalität genannt hat. Wir können also die erwähnten Be- wegungen auf dem Entgegenwirken von positivem Geotro- pismus und Rektipetalität des Organs zuräöckfähren; anfäng- lich wirkt die erste allein, was Abwärtskrämmung zur Folge ! VÖCHTING: Bewegungen der Bliten und Frichte. Bonn 1882, p. 30. 24 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN. Fig. 29. Blätenstand von Veronica sp. nach mehrwöchentlichem Ver- weilen auf dem Klinostaten. Die ganze erste Abwärtsbiegung und die der- selben folgende Gegenkräimmung ist völlig unterblieben, dagegen die sekundäre Abwärtskrämmung wie normal eingetreten. Photographische Silhouette (!/,)- Negativ. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:01. 25 Fig. 30. Fig. 31. | ö oe S. Fig. 30. Blitenstand von Veronica crenulata in normaler Lage ge- wachsen a. Knospenlage des Griffels; b. erste Abwärtsbiegung; c. Gegenbe- wegung; d. sekundäre Abwärtsbiegung. SS. Scheitel. B. Basis. Fig. 31. Derselbe nach 3 tägiger Umkehrung (6. Aug. 2'30 p. m. — 9. Aug. 3" p. m.). Die Bliten der Region b hatten sich schon nach Verlauf von 2 Stunden gerade gestreckt und sind nunmehr geotropisch abwärts gebogen. Photographische Silhouetten (!/,). Pos. Copie. 26 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN. hat, später tritt auch die zweite ins Spiel und gewinnt iäber die Letztere die Oberhand. Wir werden später zu einer teoretischen Besprechung einiger aus den angefiährten Daten abzuleitenden NSchlussfolgerungen betreffs des Wesens der Rektipetalität zuräckkommen, unterdessen das vierte Krim- mungsstadium des Griffels erwähnen. Dieselbe besteht, wie schon gesagt, in einer gelinden Abwärtsbiegung des fast ausgewachsenen Griffels. Dieselbe wird, wenn sie einmal ein- getreten, weder durch Umkehrung (Figg. 30—31) noch durch Versetzen auf den Klinostaten (Fig. 29) räckgängig gemacht, tritt dagegen bei sich in verkehrter Lage entwickelnden Bliten als Abwärtskrämmung (Fig. 15) auf und scheint bei einigen hieher gehörigen Arten sogar auf dem Klinostaten aufzutreten (Fig. 29). So viel ich habe sehen können wird sie durch posi- tiven Geotropismus des infolge der Abwickelungsbewegung horizontal gebrachten vorderen Teils des Griffels, dem ja nach dem iber die Verteilung der Wachstums-Intensität Gesagten am längsten eine Wachstumsfähigkeit innewohnt, verursacht; scheint aber, aus den Klinostatenversuchen und dem Vergleich mit dem unten zu besprechenden V. virginica zu schliessen, mit sekundären Torsionen verbunden zu sein. Gleich nach dieser Bewegung, die sehr langsam erfolgt, stirbt äbrigens der Griffel ab; sie stellt die letzte Phase seines Lebens dar, und die Narbenpapillen gehen schon während derselben zu Grunde. Theoretisches iäber Rektipetalität. Ich werde im Folgenden versuchen, von den obigen Ableitungen iäber den Verlauf der Kurve der rektipetalen Wirkung ausgehend, dieselbe als eine einfache Folge der grossen Wachstumsperiode zu erklären, Wenn wir mit nenlf(e) LR ENTRE OT. allgemein die Wachstumsgeschwindigkeit ausdriäcken, mit v, und », die Geschwindigkeiten der Ober- resp. der Unter-Seite eines Organs bezeichnen, so besteht nach dem, was wir iiber die Natur der geotropischen Erscheinungen kennen, die Ein- wirkung der Schwerkraft darin, dass FORE df, i(t) va df(t) einen von 1 verschiedenen Wert einnimmt. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:o1. 27 Fär eine bestimmte Zone eines Organs durchläuft nun v eine Reihe von Werten — deren spezifische Geschwindigkeits- funktion darstellend —, die sich als eine Kurve anordnen lassen, welche, von kleineren Unregelmässigkeiten abgesehen, von der die Zeitintervalle angebenden Abscissenachse all- mählich aufsteigend ein Kulmen erreicht, um hinter demselben wieder abzufallen. Es wiirde nun, falls die Einwirkung der Schwerkraft fortfälle, die Kurven von v, und v, identisch sein Infolge der oben erwähnten Einwirkung steigt aber Erstere viel raschere wie die Andere. Wenn wir jetzt annehmen därften, die von der betreffenden Kurve von v eingenommene Fläche, die Wachstumsgrösse, stelle fir jede bestimmte Zone einer bestimmter Pflanze eine konstante Grösse dar, so wärde es eintreffen können, dass nachdem die Kurve von », ihr Kulmen schon erreicht und folglich im Abfallen begriffen ist, die Kurve von v, noch immer steigt und erstere schneidend sich fär spätere Werte von t iber dieselbe erheben kann. Folge hiervon wäre, dass ein derartiges positiv geotropisches Organ zuerst eine Abwärtskräimmung, später aber eine Aus- gleichung der entstandenen Biegung ergeben wiirde, und es wiärde ausschliesslich davon abhängen, in welche Phase der grossen Periode die Einwirkung der Schwerkraft eintritt, ob erstere oder letztere iberwiegen, d. h. endgiltige Krämmung erzielt werden soll oder nicht. Es ist ja klar, dass wenn die Einwirkung eintritt, bevor v und »v, ihr Kulmen erreicht haben, die Gegenwirkung iberwiegen kann; ist dagegen das Kulmen schon voräber, d. h. die beiden Kurven im Fallen begriffen, so wird der erzielbare Verhältnisveränderung von v, und v, mit jedem Zeitabschnitte kleiner und weil gleichzeitig die Biegsamkeit des Organs mit dem Ubergang seiner Geweben in den Dauerzustand stetig abnimmt, so wiärde die Gegen- krimmung, wenn eine solche eintritt, nie im Stande sein, die ursprängliche Krämmung völlig auszugleichen. Wenn die ge- machte Annahme richtig ist, dann wäre die Rektipetalität der Ausdruck dieser Gegenwirkung. Wir mössen nun untersuchen, ob die betreffende Hypothese zulässig ist. Es ist ja, normalen Ernährungsbedingungen vorausgesetzt, eine alte Erfahrung, dass jedem Organ oder den meisten Organen einer Pflanze so zu sagen die Tendenz innewohnt eine be- stimmte endgiltige Form und Grösse zu erlangen; und es ist ja gerade dies, was den Systematici ermöglicht äberhaupt von 28 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN. spezifischen Charakteren reden zu können. Ferner ist es eine Beobachtung, die man z. B. bei Keimpflanzen öfters machen kann, dass einige, die den anderen vorangeeilt sind, von diesen später iberholt werden, so dass alle zuletzt die nämliche Grösse erreichen, natärlich stets genägenden Ernährungsbedingungen vorausgesetzt. Die im bLaufe der Entwickelung nach einer bestimmten Zeit t zu erlangende Schlussgrösse, von der nach dem Ge- sagtem wahrscheinlich ist, dass sie fir jedes Organ eine Kon- stante vorstellt, ist ja aber nicht anderes als die Summe der successiven Zuwachse multipliziert in die dazu gehörenden Zeitintervalle, oder die Fläche, die von der Kurve von v be- grenzt wird. Unter dieser Voraussetzung wiärde die rektipetale Gegenkrämmung wie leicht ersichtlich genau den durch die Versuche vorgezeichneten Verlauf nehmen. Sie wärde zeitlich und folglich auch räumlich die erzielte geotropische Wachs- tumskrämmung auf einem stetig sich verminderten Abstande folgen oder m. a. W. ihre Kurve wirde sich derselben des letzteren asymptotisch nähern. Hiernach wäre die Rektipe- talität keimeswegs als eine Kraft anzusehen, die die Pflanzen- organe gerade zu strecken strebt, sondern lediglich eine Konse- quenz einer vorhergehenden Wachstumskräimmung. Dass die bei der Abwärtskrämmung erreichte Vertikallage des Griffels von keiner Bedeutung fär das Zustandekommen der Gegen- kräimmung — was ja denkbar wäre — sein kann, erhellt aus dem Umstande, dass abgeschnittene Griffel bisweilen nur einen Teil der Abwärtsbewegung ausfihren, sich aber trotzdem wieder in die Höhe heben. Uber die hier erörterten Fragen, besonders äber die Bedingungen eines Unterbleibens dieser Gegenwirkung werde ich hoffentlich in die Lage kommen, eine ausfährliche Untersuchung mitzuteilen. Zweiter, dritter und vierter Typus. Die Pflanzen des zweiten Typus stimmen im Bezug auf die hier besprochenen Bewegungen wesentlich mit denen des ersten iberein. Nur ist die Gegenkrämmung weniger aus- geprägt und die sekundäre Abwärtsbiegung fast völlig unter- dräckt, was offenbar damit zusammenhängt, dass das Längen- wachstum unmittelbar nach der Abwärtsbiegung erlischt und BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:o1. 29 folglich der wieder in die Horizontale gebrachte Griffel nun- mehr keine weitere geotropische Reizbarkeit innewohnt. Die Pflanzen des dritten Typus zeigen dieselben anfäng- lichen Krämmungen wie die des ersten, nur gehen die Griffel bei der Gegenbewegung viel mehr in die Höhe wie dort. Der vierte Typus, Veronica virgimica L., endlich, unter- scheidet sich wesentlich von den Vorhergehenden. Der etwas spitzere Griffel zeigt sich beim Öffnen der Bläte in seinem vorderen Teile nach oben gekrämmt, was wol auf dem Drucke der in der Knospe iäber denselben liegenden grossen Antheren zuräckzufihren ist. Er streckt sich nachher annähernd gerade und nimmt bedeutend an Länge zu, ohne indessen irgend- welche Krämmungsbewegung auszufihren. Da diejenige Länge des Griffels, bei welcher die Griffeln des ersten Typus die energischsten Bewegungen ausfihren, hier schon in der Knospen- lage erreicht wird, so lag die Möglichkeit vor, die etwaig vor- handenen Reste einer geotropischeu Reizbarkeit könnten rein mechanisch dadurch nicht zum Ausdruck gelangen, weil die Korollenröhre die Bewegung verhinderte. Es gelang indessen in keinem Falle, eine solche geotropische Reizbarkeit nachzu- weisen, trotz verschiedentlich angeordneter Umkehrungs- und Klinostaten-Experimenten, sowol mit intakten Bläten wie mit freipräparierten Griffeln. Infolge dieser Eigenschaft unter- bleiben die beiden ersten Bewegungen; die sekundäre Ab- wärtsbiegung aber tritt auch hier auf, und zwar mit ziem- licher Intensität. Auch die Bewegungen der Knospen sind die nämlichen wie bei den ersten Typen. 4 FANER fuskat Wärn oc ESS NA fy ik Hive TR NR stLNoRHÖHS nm Fed löwe en badet sia yr ye FÖRTRET Nadtaesdfy mee TNA UELRSD Fyr arb äbdrd" roat Ba SURT NNE Piob MM SR Ng ROP SURA dö van Säthra mitvar BRYT anqv PE saw föl syndat 44 gal nov? dätthgrg Ad elr ft sit Sy in ih Ms fra Fä io Lag : å ao ita Vin Dyr dn ut Hrm ösa NRO Tr sög 1 stl HE NDNT AC Rh ARRAY tra ltvergöt! mitten TATTO sa KL "ULPTITA huv TI £ vard Hr dar TANT tl TAP art NET ; NA Pa DISATTI RA VADITT i in / q | it i | (dyna PRE VR ARNERE ye vi KI TIN " utt (yt FA Ur 7 såå 1550) (eNTONEN , ID any Åh IATEN vi ' "11 ' fl rn MW INTROT in äns ”n 10 ru ; bird 07 i "4 | »” rv tt [ära sjärt vaoRgor) Täniå HÖR VN p vinn ERT Arn bat f VITA é / | i i | / 11 si F f 4 Lö öd | | 5 | £ NE « ST HR ja » adolus anve RESA | "' (4 | I AVE 4 LU ; if fun ; FL MCM na j T Ean FIL CK AF IYA IN | KHL yn 1 || | mttiobd Ne je bs nd Fr - HA STADnudA FIRE and si Å ä J "ON I Fi " LK ang er I | ', MET iv HS BIHANG TILL K. SVENSKA VET-AKAD. HANDLINGAR. Band 18. Afd. HI. N:o 2. VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR SVENSKA TORFMOSSAR AF GUNNAR ANDERSSON. MEDDELADT DEN 13 JANUARI 1892 GENOM A. G. NATHORST. STOCKHOLM 1892. OKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER. JA AABBOMHAOT: ABU ”« Mi CN f HM ae AOSasadvA favvä få ' FAR di 5 md & pA 5 FL IA EEE SEAT Bi ? al OA THOR AA 4 TIN TIVA När förf. år 1885 började sina undersökningar öfver skånska mossar, hade ännu ej någon enda sådan blifvit företagen i syfte att få empiriskt utredt, huruvida de på olika nivå 1 de svenska skogsmossarne bevarade växtlämningarne vore olika, samt huruvida denna olikhet var af sådan art, att de zoner, som eventuelt kunde urskiljas, kunde tjena som underlag vid särskiljande af de olika afdelningar, i hvilka den skandina- viska floran invandrat. — Redan tidigt (1847) hade visserligen Erras Fries förklarat, att den af STEENSTRUP i Danmark på- visade lagerföljden hade giltighet äfven för södra Sverige, men i den enda publikation, der han torde ha afhandlat detta ämne eller i »bidrag till skandinaviska vegetationens historia efter rullstensperioden» ' finnes ej någon torfmossundersökning an- förd. Först 1887 genom af NaATtHorstT ” publicerade undersök- ningar öfver kalktuffen vid Benestad ” lämnades något empi- riskt stöd för analogislutet om öfverensstämmelsen i byggnad mellan Sveriges och Danmarks kvartära växtförande bildningar. ! Bot. Utflygter, Bd II (1852), sidd. 41—68. Denna afhandling lär ock finnas på tyska: »Beitrag zur Geschichte der scand. Veget. nach der sogenann- ten Rollsteinsperiode iäbersetzt im Archiv scandinavischer Beiträge von Horn- schuh B. III H. 1». Osedd af förf., citatet enligt UNGER: Versuch einer Geschichte d. Pflanzenwelt (1852), sid. 321. TI det nyss citerade svenska arbetet heter det visserligen: »Detta» (undersökning af de organiska lämningarne i torfyven) »har med synnerlig omsorg skett i Dannemark af Professor Steenstrup och Candidaten Vaupel, hvilkas undersökningar hufvudsakligen ligga till grund för nedanför anförda sakförhållanden; de instämma tillika med de iakttagelser, som blifvit gjorde i Halland och andra södra Sveriges provinser» (sid. 48). — — — >»I södra delarne af Skandinavien förekomma efter professor Steen- strup>» (sid. 51). — — — — >»Hvad vi hittills anfört grundar sig uteslutande på de undersökningar, som blifvit gjorde i Dannemark och sydligaste Svenska provinser» (sid. 61), men hvar undersökningarna utförts eller något specielt resultat utöfver STEENSTRUPS omnämnes ej. 2? Föredrag i botanik vid K. Vet.-Akad. högtidsdag den 31 Mars 1887. Stockholm 1857. 12:0. 3 Anmärkas bör, att NATHoRrRsT redan 1571 här urskilde asplagret och furlagret och påvisade öfverensstämmelsen med STEBENSTRUPS undersökningar. — Om arktiska växtlemningar i Skånes sötvattensbildningar. K. Vet.-Akad. Förh. Öfvers. 1872, N:o 2, sid. 140. 4 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. — Genom understöd af K. Vet.-Akad. blef jag i tillfälle att så utvidga mina studier öfver Sydskånes intressanta mossar, att 1889 en utförligare redogörelse öfver deras byggnad kunde lämnas. ' Dels med understöd af Akademien dels på egen be- kostnad ha undersökningarne sedan fortsatts i nordvestra Skåne, på halländska slättlandet och småländska höglandet jämte angränsande delar af Vestergötland samt i vestra Öster- götland. Vid en resa 1 vestra Norge har jag äfven utfört undersökningar såväl öfver mossar i kusttrakterna som öfver de torfbildningar, man i högfjällen h. o. d. påträffar. För en del af de nämnda arbetena lämnas härmed en redogörelse. Min afsigt är att under de närmaste åren söka få tillfälle att undersöka bohuslänska torfmossar i olika nivå öfver hafvet, därefter en del af de mossbildningar, hvilka i Sveriges mellersta provinser hvila på de marina leror, som där ha så stor utbredning. När dessa arbeten blifvit värk- stälda och ett påbörjadt studium af Ölands och Gottlands myrbildningar afslutats, torde så mycket af södra och mel- lersta Sveriges subfossila och kvartära flora vara känd, att det blir möjligt draga allmängiltiga slutsatser öfver vår nu- tida floras invandringsvägar, sådana de ge sig tillkänna i våra fossilförande kvartära bildningar. Dessa resultat, sam- manstälda med dem, som stå att vinna enligt andra inom växtgeografien använda och användbara metoder, torde då i allmänna drag gifva en värklig kunskap om sista skedet i vår floras historia. Liksom vid redogörelsen för södra Skånes mossar torde det vara lämpligt att äfven här lämna en detaljerad beskrif- ning öfver några få af de mest typiska mossarne inom hvarje område, samt därefter med denna som grundlag söka gifva en generellare öfversigt af florans allmänna utveckling, vid hvilken jämväl hänsyn tages till den nutida vegetationen. Nordvestra Skåne, inom området för den hvarfviga leran. Kring Skelderviken och Laholmsbugten utbreder sig som bekant ett slättland, hvilket endast ligger obetydligt högre ! Studier öfver torfmossar i södra Skåne. K. Vet.-Akad:s Handl. Bih., B. 15 (1889), Afd. III, N:o 3. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 3 än hafvets nivå. Den hvarfviga lerans utbredning här visar, att detta slättland täckts utaf det senglaciala hafvet. De torfmossar, som förekomma här måste sålunda vara yngre än detta. Genom välvilligt tillmötesgående af statsgeologen G. Fig. 1. Nordvestra Skåne och södra Halland. Den streckade konturen betecknar gränsen för det senglaciala hafvets största utbred- ning, enligt G. DE GEERS undersökningar. Siffrorna i fetstil äro punkter där den marina gränsen är empiriskt bestämd; måtten äro i meter. — Mossar utaf något större intresse äro betecknade med e: vid de utförligare omnämnda mossarne äro kursivsiffror utsatta, hvilka i texten återfinnas efter mossens namn. DE GEER, hvars undersökningar ännu endast delvis äro publi- cerade, ha å ofvanstående kartskiss gränserna för detta hat kunnat inläggas. Utaf denna karta framgår, att alla de kring Skelderviken undersökta mossarne äro belägna på om- 6 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. rådet för detta gamla haf. — DE GzEErs arbeten”? hafva emel- lertid ådagalagt, att jämte den senglaciala äfven en postglacial sänkning egt rum; ehuru i stort sedt vida mindre än den före- gående, är den naturligen utaf ganska stor lokal betydelse för utvecklingen af floran i de trakter, hvilka träffades af den- samma. Här har detta postglaciala haf nått upp på Hal- landsås (Torekow) till 12 m., på Kullen till 10 m. och vid Helsingborg troligen till 9 m., allt enligt uppgift af DE GEER. En del af de undersökta mossarne tyckas nu, såvidt det varit möjligt att erhålla höjdsiffror, ligga just vid gränsen af, eller inom området för denna sista sänkning. På grund af det ringa antal mossar, som finnas inom området, samt på grund af ogynsamma terrängförhållanden har det ej varit möjligt att med bestämdhet afgöra mossarnes förhållande till de tvänne sänkningarne, därför torde det vara lämpligast att ej här ingå på denna fråga.” Huruvida den vid Höghults mosse funna, af sand och lera täckta gyttjan representerar hela tiden mellan de bägge sänkningarne vågar jag ej yttra mig om.” Äfven vid Farhults prästgård anträffas torf under marina bildningar. På grund af de lokala förhållandena och den vid mitt besök rådande vattenrikedomen, kunde denna torf dock ej närmare undersökas. Nybo mosse (1). ' Denna är belägen strax sydvest om Mjöhults järnvägsstation, omkr. 7,5 m. ö. h., samt fyller ett ganska stort, men rätt grundt bäcken. Torfupptagning sker och har sedan länge skett i ganska stor utsträckning. Lagerföljden är här, underifrån räknadt: 1. Hvarfvig lera, fin, plastisk, öfverensstämmande med den, som anstår öfverallt i trakten. 2. Blågrå sand med inblandade stenar; typisk strand- bildning. 3. Lera, något sandhaltig, af 15—25 cms mäktighet. Denna är en sötvattensbildning och betecknar den första af- sättning, som skett i bäckenet sedan det höjts öfver hafvet. ' Om en postglacial landsänkning i södra och mellersta Sverige. Stock- holm. Geol. För. Förh. Bd VI, H. 4 (1882) [Sveriges Geol. Unders., Ser. C, N:o 52]. — Om Skandinaviens nivåförändringar under qvartärperioden. Stock- holm. Geol. För. Förh. Bd X, H. 5 och Bd XII, H. 2 [Sveriges Geol. Unders., Ser. C, N:o 98]. 2 Vid Varberg och Ronneby har DE GEER (Skand. nivåför sid. 68) funnit mossar med ek mellan marina bildningar härrörande från de bägge sänkningarne. 3 Jmfr LINDSTRÖM, Å., Beskrifn. till kartbladet Kullen och Höganäs, sid. 24. Siffrorna inom parentes hänvisa till mossens läge å kartskissen, sid. 5. + BIHANG TILL K.: SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18: AFD. III. N:0O 2. Vv Den innehöll sparsamt med organiska lämningar. De bestäm- bara utaf dessa utgjordes till större delen af frön af Potamo- geton, men på ett ställe anträffades tvänne blad af Betula nana. 4. oTorf, i sina undre delar öfvergående till torfdy. Mäktigheten af torfven är i regel endast 1 å 1,5 m., men skall enligt uppgift på ett par ställen uppgå till 2 åa 2,5 m. De i denna anträffade växtlämningarne äro: Quercus, blad, ollon, grenar och stammar. Betula odorata, blad, frukter och hängefjäll. verrucosa, frukter och hängefjäll. Populus tremula, S-hängefjäll. Rhamnus Frangula, frön. Cornus sanguwinea, Corylus Avellana, nötter tillhörande de af mig teckningen 5. och C. beskrifna racerna. Salix cinerea, rikligt med blad. aurita, blad. migricans, Iris Pseudacorus, frön. Scirpus lacustris, Potamogeton, frön, flertalet antagligen tillhörande P. natans. Fruktväggens epidermis bildar ofta en säck kring de resisten- tare delarne. Nympheea alba, rikligt med frön. I mossen saknades sålunda fullständigt lämningar utaf Pinus silvestris, både enligt hvad mina egna undersökningar gåfvo vid handen och enligt de samstämmiga upplysningar som erhöllos af flera utaf dem, som drifvit torftägt 1 mossen. Dessa visste emellertid mycket väl, att »ved efter ek, björk och al» fans där. Beträffande de öfriga växterna är endast att anmärka, att enligt uppgift af kyrkoherden WALLENGREN i Farhult, som synnerligen väl känner traktens vegetation, Cornus sanguinea numera tyckes vara försvunnen från denna trakt. Höghults mosse (2). I denna mosse, som är belägen något nordost om Svedberga, mellan 7 å 8 m. ö. h., kunde jag ej nedtränga till den hvarfviga leran, hvilken dock säkert bildar bottnen 1 bäckenet, ty den anstår öfverallt i de närmaste om- oifningarne. Den iakttagna lagerföljden är nedifrån räknadt: ! under be- ! Se förf:s: Studier öfver torfmossar i södra Skåne. K. Vet.-Akad:s Handfbib, BAX5; Af III N:o 3, sid. 21. S ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. 1. En plastisk lerhaltig gyttja. af hvilken endast med svårighet prof kunde erhållas. I denna funnos i vissa skikt fragment af mossor, däribland Amblystegium scorpioides (enligt Kand. E. NYMAN). Men därjämte påträffades blad och hängefjäll af Betula nana samt några frön. 2. Ett tunt lager af en grofkornig mörk sand, utan växt- lämningar. 3. Lera af ungefär 30 cm. mäktighet med sparsamma och obestämbara, antagligen hufvudsakligen af monokotyledoner bestående växtlämningar, bland hvilka ett frö af någon Scirpus- art anträffades. 4. Torfven, 1 å 1,2 m. mäktig, bestod i sin öfversta del af en fast och mörk torf, utan bibehållna lämningar, men öfvergick nedåt uti en ljusbrun gyttja, innehållande följande växtlämningar: Quercus, bladfragment (därjämte fans en stam uppkastad ur mossen). Betula odorata, frukter. verrucosa, Salix cinerea eller aurita, bladfragment. Potamogeton jmfr natans, dels frön dels bladfragment med stor säkerhet tillhörande denna art. Potamogeton jmfr zostercfolius. Jämte de ofvan omtalade Potamogetonlämningarna fans ett större antal vida mindre Pot.-frön och dessutom några långsträckta blad, hvilka såväl som fröna synas öfverensstämma med den nämnda arten. Ceratophyllum demersum, tvänne väl bibehållna frön. Nymphea alba, frön. a Nuphar luteum, frön, dock vida sparsammare än föregående. Rögla-mosse (3). Denna mosse ligger invid stationen af samma namn på Skåne— Hallands järnväg. Den är en bety- dande högmosse, som höjer sig flera meter öfver den kring- liggande jämna slätten. Torfupptagningen sker här i stor skala, på fullt rationelt sätt, så att smala grafvar föras fram tvärt igenom mossen. De profiler, som därigenom vinnas, gifva också en klar bild af mossens byggnad. Denna är emellertid liksom högmossarnes 1 allmänhet ytterst enformig, och växtlämningarne, på grund af att mossen ej varit ett öppet vatten, ytterst illa bevarade. Lagerföljden är: SE va fv lena BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. Så 20 MTorf. Denna ärva) 1 sin hedre del lös, till beskaffen- het stående mellan torf och torfdy, öfverfyld med rhizom dels af Phragmites dels af en annan växt, antagligen någon Scirpus (2). Den innehöll i undre delen på somliga ställen frön af Menyanthes samt barkstycken och smågrenar, möjligen ar Populus tremala (?), på andra däremot innehöll den direkt på leran hvilande delen af torfven rikligt med rötter af Betula samt här och där stammar af Quercus. b) Uppåt blir torfven fastare och består af mindre för- multnade växtdelar. Eriophorum förefinnes här 1 ofantlig mängd; jämte denna växt och mossor ingå äfven rhizom af Eqwsetum samt rikligt med stamdelar af någon liten buske, antagligen Calluna (?). Undersökningen utaf såväl de ofvan något utförligare be- skrifna som af traktens öfriga mossar, visar samstämmigt att inom detta område torfbildningen först begynt under ekens tid. Under hela den tvifvelsutan ganska betydliga del utaf den sen- och postglaciala tiden, under hvilken den arktiska vegetationen, björken och aspen samt furen invandrade, fort- lefde och försvunno, synes 1 dessa trakter ej någon torfbild- ning ha egt rum, genom hvilken lämningar efter dessa växter kunnat blifva bevarade. Som förut framhållits, är emellertid frågan om mossarnes förhållande till de bägge sänkningarne ännu ej klargjord. Af de här funna växtlämningarne äro endast de utaf Betula nana mera anmärkningsvärda. Denna växt är emeller- tid en utaf de mest seglifvade relikttyper man känner och har antagligen funnits kvar på de Nybo mosse närliggande öarne Svedberga kulle och Kullaberg, då området i sin helhet blef land. För några mansåldrar sedan betäckte ekskogen nästan hela trakten och endast mot gränserna och på Kullabergs södra sida hade boken trängt in. Nu, sedan nästan hela det ursprungliga skogstäcket afröjts, bilda al och björk, med gråviden såsom underskog, de dungar, hvilka här och där finnas mellan åkerfälten. Häruti ligger ock förklaringen till att något alens lager ' ej anträffas 1 mossarne. dnr ock sid. 40 i förf:s: Studier öfver torfmossar i södra Skåne. K. Vet.-Akad:s Handl., Bih., Afd. III, N:o 3 (1889) samt sid. 17 i Torfmos- sarnes bidrag till kännedomen om Skandinaviens forntida växtgeografi. Sv. mosskult. för. tidskr. 1890, H. 1. 10 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. Kullaberg och Hallandsås. Kullaberg stod som en ö upp öfver, och Hallandsås sköt som en ännu mera markerad halfö än den nu är, ut 1 det senglaciala hafvet (se kartskissen sid. 5). Den senare stod således i omedelbar förbindelse med det vegetationstäckta landet och den förra låg detta så nära att en invandring dit af den i det närmaste landområdet härskande floran var a priori ytterst sannolik. På bägge finnas mossar, delvis ganska fullständigt tillgängliga. Björkeröds mosse (4). Denna mosse är belägen uppe på Kullaberg i en dalsänka, som går fram mellan den s. k. Håkullen (185 m.) och den nordost om denna liggande bergs- ryggen. Höjden öfver hafvet torde vara omkring 155 å 160 m. — I äldre tider lär i denna mosse stor torftägt bedrifvits. Numera har emellertid denna upphört, afloppet har igengrun- dats, Sphagna fylla de gamla torfgrafvarne, i midten är en liten sjö; tack vare den på höjderna rundt kring mossen plan- terade barrskogen ger hela sceneriet intrycket af att man står invid en småländsk skogskärn, så vidt är det till ut- seende och vegetation skildt från sluttningarne med bokskog och slättlandet med sina stora sädesfält strax nedanför. Lagerföljden var nedifrån uppåt. 1. Lera. Denna sågs visserligen ej, alldenstund mossen var så fyld med vatten, att det var omöjligt nedtränga till botten, men enligt uppgift af en arbetare, som i många år varit sysselsatt med torftägt här, låg lera öfverallt, men mäk- tigast 1 södra kanten, under torfven. — Denna uppgifts till- förlitlighet styrkes också därutaf att vid en liten, nu nästan utgräfd mosse, som låg ett hundratal fot längre ned på bärget, fans en typisk, något sandhaltig sötvattenslera, i hvilken ett blad af Dryas octopetala anträffades. Det torde derför vara mycket sannolikt att den under Björkeröds mosse lig- gande leran är en glacial sötvattenslera. 2emNorE a. Ett stort antal kottar af fur fans i undre delen. Torf- ven, i hvilka dessa lågo, var dock nära kanten — längre ut kunde denna del af torfven på grund af vattenrikedomen ej åtkommas — så förmultnad, att öfriga växtlämningar med BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 11 undantag af ett par Nymphea alba frön och några hängefjäll af Betula alba voro förstörda. b. Torfvens öfre del representerade ekvegetationen. På samma sätt som beskrifvits från södra Vallösa mosse ! är den också här i kanten fast, mycket förmultnad och fattig på växtlämningar, men längre ut, där vattentillgången varit rik- ligare, öfvergår den 1 torfdy, uti hvilken följande växtläm- ningar anträffades: Quercus Robur, blad, ollon med skålar, F-hängen, knoppar, knoppfjäll, grenar och stammar. Albus glutinosa, frön. Tilia ewropea, frukter och frön. Betula odorata, frukter och hängefjäll. » — verrucosa, fullt typiska frukter och hängefjäll. Corylus Avellana, 3 st. nötter af den utaf mig med B be- tecknade racen. Populus tremula, hängefjäll. RBhamnus Frangula, frön. Salix caprea, blad. » aurita eller cinerea, bladfragment. Osmunda regalis, bladfragment. Nymphea alba, frön. Iglasjö mosse (5). Denna är belägen uppe på Hallandsås på omkring 150 m. höjd ö. h. rakt norr om stora vägen, unge- fär midt mellan Förslöf och Magretetorp. Botten till mossen utgöres af morängrus med stora af- rundade block. Mellan de uppstickande delarne af dessa ligger en grofkornig, glimmerrik sand. Sedan följer: 1. En mörk, plastisk (lerhaltig?) gyttja, ett par tum mäktig, 1 hvilken dock inga växtlämningar kunde anträffas. Denna bildning är ytterligt vanlig på urbergsterritoriet, och det är den, som först måste bildas innan torfafsättning blir möjlig. Genom sin ogenomtränglighet för vatten gör den nämligen att detta blir stagnerande. En utförligare, på mikroskopisk undersökning grundad redogörelse för denna bild- nings uppkomstsätt hoppas jag i annat sammanhang blifva i tillfälle att lämna. INISECS ESO: KO 12 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. 2. I randzonen börjar den egentliga torfbildningen med ett lager stubbar af ek, ofvanpå hvilket hvilar ett lager mosstorf. Det nämnda stubblagret sträcker sig öfver hela den till- gängliga delen af mossen. Man finner där väldiga stubbar och stammar af ek, lind och björk; hufvudsakligen dock af det förstnämnda trädslaget. — I denna ekens nivå var det mig möjligt nedtränga ungefär två meter. Närmast under stubb- lagret bestod torfven af en oerhörd mängd grenar, qvistar” och blad af ek, nötter af hassel etc.; så småningom öfvergick den nedåt i en typisk torfdy. De växtlämningar som i denna påträffades voro: Quercus Robur, rikligt med blad, ollon, grenar, knoppfjäll. Tilia europea, blad och frukter. Alnus glutinosa, hänge och frukter. Betula odorata, frukter. Sorbus Aucuparia, frön. Corylus Avellana, rikligt med nötter såväl i den torf jag själf lät upptaga som bland de till torkning uppsatta torf- vorna. De olika formernas ' inbördes förhållande synes af nedanstående tabell. SÖ AR ; | | torfv val ka I E I torfven direkt in Vil | B FRA RER | C Då GOD samlade. | I = NE 2 a i ; - 2 | ÅA på : Absoluta antalet. 2 7 9 ) | 2 | 5) 26 = = (AA ES SN | | | ND P1 ANT SVEN AED SPN ERP SAT Ne ye TT Br Pendl | BAK Torra nötter, insamlade | | bland den upptagna | | | | torfven. | | | I | (F OR MA bagluta, antaleta lula Tas DI NE LO BSNEN BR 32 D3 I I I TYST La 2 RE JES || I | 96 — — 66,0 | — — 534,0 | I Anmärkas bör, att särskildt utaf de torra nötterna det ofta kunde vara ganska svårt att inbördes skilja formerna A. och B. samt C. och D. Den långa och den korta form- serien deremot visar, på detta ställe åtminstone, ganska få öfvergångar. — Proportionen mellan de tvänne serierna för- ! Se min uppsats: Studier öfver torfmossar i södra Skåne. K. Vet.-Akad. Handl., Bih., Bd. 15 (1889), Afd. 3, N:o 3, sid. 26. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 13 håller sig också ungefär liksom den gjorde i eklagret på det 1 ofvan anförda citat närmare beskrifna stället, nämligen den s. k. Bräknamossen ej långt från Ystad. Rhamnus Frangula, frön. Nuphar luteum, Nymphea alba, » Potamogeton sp., Jemte detta lager, som representerar ekens vegetation i trakten, måste emellertid i mossen äfven finnas ett med läm- ningar efter furen och dess bestånd; ty bland den uppkastade torfmassan och på enstaka ställen i de till torkning uppsatta torfstackarne funnos tallkottar. Samma var förhållandet i den strax intill i ett närliggande bäcken belägna Östentorps mosse. Detta visar otvifvelaktigt, att furvegetationen här före- C C I t kl JD Alla Fig. 2. Skematisk profil genom Iglasjö mosse. a furens lager (möjligen och antagligen finnes här äfven en nivå med uteslutande asp och björk); b ekens lager; i dettas öfre del stå stubbar (c); d betecknar det parti af undergrunden, öfver hvilket mossen under ekens tid transgredierat. gått ekvegetationen. — Beskaffenheten af randzonen, nämligen att eken der bildar bottenskikten, beror på ett förhållande, som jag med ett från geologien lånadt ord skulle vilja kalla trans- gression. Redan långt förut hade jag trott mig 1 vissa mossar kunna iakttaga, att 1 sjelfva randzonen, isynnerhet om bäcke- nets kanter voro långsluttande, endast en del af lagerföljden var representerad, eller med andra ord, att mossbildningen under tidernas lopp trängt allt längre och längre upp öfver "bäckenets kanter. På Hallandsås blef emellertid tillfälle att på fera ställen klart och tydligt se detta förhållande. I ofvan- stående figur synes hur denna transgression gestaltar sig i Iglasjö mosse. — Förhållanden sådana som dessa göra natur- ligen den största försigtighet nödig och fordra att undersök- ning inom ett område måste värkställas öfver ett större antal mossar, innan man kan våga yttra sig om de vegetationsfaser, 14 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. som äfven ett mindre område genomgått. Förklaringen till denna transgression blir naturligen från den Blyttska teoriens ståndpunkt enkel nog. Under den tid transgressionen skett, har en våt — atlantisk eller subatlantisk? — period härskat, mossen har blifvit vattenrikare, vattnet och med detta torf- bildningen har occuperat ett område, som det ej förut egt. Så synes mig åtminstone från ståndpunkten af denna teori de beskrifna fakta böra tolkas. Att de emellertid ej kunna tolkas så, torde däremot vara ganska säkert. Oafsedt, att man måste antaga, att denna sista våta period här varit ännu våtare än föregående, något som ju icke strider mot teorien, är det isynnerhet tvänne fakta, som absolut tala mot denna förklaring. Det ena är stubblagrets läge, det andra de fossila vattenväxternas lagringsförhållanden. — Stubblagret samman- faller nämligen här fullkomligt med hvad man skulle anse vara en våt period. Hade det icke varit en sådan, skulle ovilkorligen stubbarne särskildt i kanterna ruttnat bort liksom från backarne rundt ikring. Att marken egt en betydlig fuktighet innan ekskogen begynte växa här, anger den gyttjebildning, som hvilar omedelbart under dem på den del at mossen, der trans- gressioner egt rum; att ungefär samma fuktighet fortsatt under den tid stubblagret bildades, synes däraf att grenar, blad, frön m. m. äro bevarade på samma sätt både i torfven närmast under stubbarne och i den, som omedelbart omgifver desamma. En tilltagande fuktighet, d. v. s. helt enkelt en försumpning ! af ekskogen, har därefter inträdt, mosstorf har bildats, men detta lager representerar nutiden, d. v. s. den tid, då ett torrt klimat skulle råda. Att denna mosstorfbildning ej än 1 dag fortsätter öfver hela mossen, torde uteslutande vara att till- skrifva dränering, ty mot mossens centrala, sankare delar pågår den med all kraft. Dessa befinna sig sålunda i en våt period — i en liten rund göl i midten finner man t. o. m. Potamogeton natans, Nuphar luteum, Utricularia vulgaris m. fl. — vissa af de mot kanterna liggande, nu med björk, al, Salices o. a. växter bevuxna delarne i en torr, för att an- vända denna terminologi. Ännu ett bevis för att stubblagret representerar höjdpunkten af bäckenets småningom skeende fyllning genom torfbildningsprocessen är att å de profiler, som äro något så när djupa, vattenväxterna: Potamogeton, ! På denna fråga skall jag närmare ingå i en under arbete varande uppsats. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BANLE 18. AFD. III. N:0 2. 153 Nymphea, Nuphar, från att djupast ned vara ytterligt talrika, småningom blifva allt mer och mer sällsynta för att till sist alldeles försvinna, utan att sedermera åter uppträda. På samma gång undergår torfven, som ofvan framhållits, en motsvarande förändring, så att den till sist endast består af små och stora grenar, blad, olion, allt af ek, frön och stammar af tillsamman med denna förekommande växter, med ett ord visar sig vara en typisk gammal skogsbotten; denna har dock varit mycket sur. I öfverensstämmelse med de förhållanden, som reglera växtsamhällenas följd, ha småningom mossorna tagit öfver- hand på denna fuktiga botten, äfven under den tid skogen vuxit, men då dess detritus blifvit liggande ofvanpå moss- täcket, har det förmultnat, några groddplantor hafva ej vidare kunnat alstras och så långt fuktigheten tillåtit mosstäcket utbreda sig, har småningom skogen försvunnit. Kring mossen växer nu ung bokskog på de ännu ljung- och en-klädda, af urberg bildade backarne. Mossens torrare ställen kunna äfven betecknas såsom ljungmosse, ty Calluna är här, liksom på alla mossar på Hallandsås karaktärsväx- ten, men tack vare det stöd bokskogen ikring lämnar andra växter 1 dess kamp mot ljungen börjar nu ett alldeles nytt bestånd att kämpa sig fram. Man finner ganska rikt med unga plantor af asp, al, björk, sälj, Salix aurita samt här och der rönn. Med denna nu beskrifna Iglasjö mosse öfverensstämma i afseende på trädvegetationernas följd, oväsentliga detaljer oberäknade, alla de undersökta mossarne längs den sydliga mer eller mindre skogklädda randen af Hallandsås; mot åsens centralare delar visade sig förhållandena däremot i flera af- seenden annorlunda. Mossar på Hallandsås” ecentralare del. Då det oerhördt stora antal mossar, som man finner uppe på denna höjdsträcknings platå, dels äro svåra att belägga med sådana namn att de kunna igenfinnas, dels hvar för sig äro så pass litet gifvande, att en detaljbeskrifning öfver någon viss, föga skulle löna mödan, torde det vara lämpligast att under ett behandla de, till ett trettiotal uppgående mossbildningar, som undersökts här. De ligga alla uppe på den ljungklädda, nakna åsen, dit menniskor sällan ställa sina steg, utom vid tiden för torf- tillverkningen. Här hämtar nämligen den rika slättbygden nedanför sitt bränsle. 16 ANDERSSON, VÄNTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. Ett gemensamt drag tyckes vara att mossbildningen af- slutats genom ett lager mosstorf, analogt med, det som be- skrifvits från Iglasjö mosse. Det tyckes tilltaga i mäktighet mot åsens centralare delar, där dess största mäktighet är ett par meter. Under detsamma hvilar i en stor mängd mossar ett stubb- lager, i hvilket i de mot kanterna af åsen liggande mossarne enstaka stubbar af ek ingå. Hufvudmassan utgöres dock af björk. Detta träd synes vara det enda, som vuxit kring de längst upp på åsen belägna mossarne under deras bildningstid. Rötter, grenar och stammar af detta träd finnas nämligen genom hela torfvens mäktighet i dessa mossar, under det att de öfriga träden synas alldeles saknas i den starkt förmult- nade torfven, och åtminstone ej förekomma i större mängder. Längre mot vester finnes emellertid, såsom i Heljarps mosse, rikligt med fuwrlämningar 1 torfvens understa del, hvadan endast någon del af åsens mellersta del synes ha företett en lokal afvikelse från de i regeli dessa trakter rådande förhållandena. Undersökningen af de torfmossar, som varit tillgängliga på Kullaberg och Hallandsås, har gifvit vid handen, att här, der vegetationens utveckling ostördt af oscillationerna mellan land och haf kunnat ega rum, de skogbildande växtsamhäl- lenas följd varit i stort sedt likadan som i Skånes och Dan- marks öfriga delar. Utaf den arktiska vegetationen har på Kullen spår funnits i Dryas i Björkeröds nedre mosse. På Hallandsås hafva visser- ligen under mitt korta besök där ej några sådana växtläm- ningar uppdagats, men ytterst sannolikt är, att en däråt specielt riktad undersökning skall visa sig fruktbringande. De ogynnsamma lokala förhållanden, hvilka i regel råda på urberget, för bevarandet af växtdelar, som inbäddas i de äldsta delarne af mossarne, hafva gjort det omöjligt att på den korta tid, som sommaren 1890 kunde anslås för dessa undersökningar, afgöra huruvida här rådt en asp-björk-vegeta- tion före furens invandring. Af förhållandena 1 närbelägna trakter torde det dock vara sannolikt, att en sådan funnits. Af furen finnes talrika spår såväl i mossarna på Kulla- berg som i de på Hallandsås, dock med det förut omnämnda undantaget eller åsens allra centralaste delar. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 17 Eken har på branterna af de bägge höjdsträckningarne funnit lämpliga lokaler. I de delar af mossarne, som bildats under dess tid, finnas också ofantliga massor detritus, här- stammande såväl från detta träd själft som från den rika underskog, som frodats i ekskogen. Öfverensstämmelsen med Sydskåne har sålunda varit ganska fullständig, men gå vi till nutiden, finna vi, att medan där bokskogen växer, här endast ljungen ” täcker de nakna hedar, vinden piskar fram öfver. Jordmånen är visserligen sämre än söderut; både Kullen och Hallandsås ligga också öppna för vindarne från Nordsjön och Kattegat, men alla orsakerna till dessa områdens skoglöshet äro antagligen ej därmed angifna. Under hänvisande till GL9ERSENS ” framställning af orsakerna till vestra Norges skoglöshet, behöfver här endast framhållas, att dessa torde vara desamma på bägge ställena. Skogs- eldar förenade med hufvudlöst skogshygge 1 äldre tider hafva gifvit vinden kraft att värka som en vida svårare fiende till skogen än den var när naturen ostörd skötte denna. Skogens användande som betesmark har hindrat uppväxten af ungskog och till sist har ljungen ryckt in och kufvat äfven de sista rästerna af det gamla beståndet. Vestra Östergötland. NaArHorsTs ” (1886) fynd af Dryas i kalktuff vid Rangil- torp nära Vadstena, samt traktens allmänna geologiska bygg- nad — ett typiskt utveckladt moränlandskap, i hvilket kross- stensgruset visar hög kalkhalt — voro fakta, som talade för att snarast möjligt egna trakterna närmast Omberg en nog- grannare undersökning i nu ifrågavarande hänseende. Genom understöd af K. Vetenskapsakademien blef detta också sist- lidne sommar möjligt. Med Motala såsom första utgångspunkt besöktes en stor del af de mossar, som finnas norr, öster och söder om denna stad, sedan fullföljdes undersökningen kring Vadstena och till ! På Kullaberg har i senaste tid stora skogsplanteringar utförts, men dessförinnan låg »bärget> som en kal hed. 2 Nogle Ord om Vestlandets Afskovning. Tidskr. f. Landmend 1574. 3 Om lemningar af Dryas octopetala L. i kalktuff vid Rangiltorp nära Vadstena. K. Vet-Akad. Förh. Öfvers., 1886, N:o 5. — Det var också prof. A. G. NATHORST, som först godhetsfullt fäste min uppmärksamhet på önsk- värdheten if att företaga undersökningar i denna trakt. 2 18 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. sist besöktes den stora Dagsmosse samt de på själfva Omberg belägna — dessvärre dock till större delen otillgängliga — mossarne. Genom statsgeologen G. DE GEERS välvilliga tillmötes- gående har jag äfven för detta område satts i tillfälle att på närstående kartskiss markera den af honom bestämda gränsen för det senglaciala hafvet i dessa trakter. Genom en blick or Fig. 3. Vestra Östergötland med Omberg. Den streckade konturen anger det senglaciala hafvets största utbredning enligt G. DE GEER. Siffrorna i fetstil ange punkter, hvarest den marina gränsen empiriskt be- stämts; måtten äro i meter. Mossar utaf något större intresse äro betecknade med e; vid de utförligare omnämnda mossarne äro kursivsiffror utsatta, hvilka i texten åter- finnas efter mossens namn. på denna framgår, att hela detta område under det sengla- ciala hafvets största utbredning varit täckt utaf haf, stående omkring 68 m. öfver Vetterns nuvarande yta. Härmed öfver- ensstämmer ock, som jag senare blir i tillfälle att visa, full- ständigt de växtlämningar, som inom området påträffats, i det att en rent arktisk flora här tyckes saknas. — Området utgöres utaf ett typiskt moränlandskap, i hvars bäcken här och hvar den hvarfviga leran afsatts, och i hvilka sedan dels BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 19 sötvattenslera dels torf bildats. Under hela tiden var emeller- tid Omberg en ö, hvilken genom den inträffande höjningen förenades med angränsande land i norr och söder, men som i öster däremot sköljdes af Tåkernbassinens vatten, hvars grun- dare delar under tidernas lopp fyldes af Dagsmossens betyd- liga torfmassa. I de nordost om detta område belägna små skogsmossarne är det, man finner de fullständigaste lämnin- garne efter vegetationens växlande följd i detta område. Kalktuffen vid Berg (1). " Ehuru beskrifningen af kalk- tufförekomster ligger utanför ramen af här afhandlade under- sökningar, torde det dock vara lämpligt att något närmare ingå på förhållandena vid denna fyndort, alldenstund här är ett af de få ställen i dessa trakter, på hvilka antagligen furens och ekens nivå komma i omedelbar följd. Tufförekomsten är belägen helt nära Bergs slussar, ett litet stycke från vägen till Stjernorp på Brunnby egor; den är nu till större delen utgräfd och tuffen använd som jord- förbättringsmedel. I ena kanten, där antagligen nästan hela den ursprungliga mäktigheten än förefinnes, lät jag upptaga en profil, som nedifrån visade följande lagerföljd. 1. En starkt kalkhaltig lera innehållande mollusker, men utan växtlämningar. 2. Kalktuff 10—15 cm. mäktig. Den innehöll följande fossil: Pinus silvestris(?). I denna del af tuffen fans ett rätt stort antal aftryck, hvilka möjligen torde härröra af furbarr. På grund af tuffens beskaffenhet och det jemförelsevis ringa ma- terial jag lyckades erhålla, är bestämningen dock ej fullt säker. Corylus Avellana, blad. — Antagligen härstammade från denna nivå några lösa block, som innehöllo: Betula. Sorbus Aucupartia. Salix nigricans (?). Mossor. Möjligen härrörde dock dessa block ur lagret 5. 3. Typiskt »bleke» utan växtlämningar; sparsamt mol- lusker. 4. Ganska lerhaltigt »bleke>, till färgen gråaktigt; 10—13 cm. mäktigt. ! Siffrorna inom parentes efter mossens — här kalktuffens — namn an- gifva mossens nummer på kartskissen sid. 18. 20 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. 5. Tuff, rätt hård med hål efter gräs samt blad af Salices, särskildt S. caprea. 6. Mörk lera (5—8 cm.), innehållande rikligt med land- snäckor (enligt godhetsfull upplysning af Prof. G. LINDSTRÖM). 7. Lös tuff, hvilken emellertid innehåller de vackraste och bästa växtlämningarne från lokalen. Sjelf påträffade jag här: Corylus Avellana, rikligt. Salix caprea. Tilia jmfr europea. Cornus sanguinea. Herr A. F. CARLSON som år 1886 på uppdrag af prof. A. G. NartHorstT verkstälde insamling på denna lokal och därvid på ett numera utbrutet ställe upptog en profil, som i hufvudsak öfverensstämmer med den här beskrifna, uppgifver att äfven Quercus här anträffades. Detta träd anföres äfven i be- skrifningen till kartbladet Vreta kloster,” så att ekens före- komst på denna lokal — och i så fall ganska säkert just i nu ifrågavarande nivå af tuffen — torde vara fullt säker. — Tuffen blir uppåt luckrare och innehåller ej några växtläm- ningar af intresse. På backsluttningen, på hvilken tuffen hvilade, växte än en typisk reliktflora från ekskogens tid, under det granen, nu i enstaka exemplar — enligt uppgift för en del år sedan vida talrikare — hade börjat besätta lokalen. Följande stånd- ortsanteckning ger en föreställning om foran här. Ett v. anger, att arten är vanlig, spr. spridd och s. sällsynt. Träd. Betula odorata s., Pyrus Malus s., Sorbus Aucu- paria spr., Ulmus montana spr. Buskar. Berberis v., Cornus sanguinea v., Corylus spr., Cratzegus oxyacantha spr., Juniperus spr., Lonicera Xylosteum spr., Prunus spinosa spr., Rhamnus Frangula spr., R. cathar- tica s., Ribes alpinum s., Salix caprea spr., S. hastata s., S. nigricans v., Viburnum s. Örter. Alchemilla vulgaris spr., Anthoxantum odoratum v., Carex digitata spr., C. glauca v., Cerefolium silvestre spr., Chelidonium majus s., Cirsium palustre spr., Fragaria vesca, Galium boreale spr., G. verum spr., Geranium silvestre spr., Geum rivale spr., Hieracia v., Lathyrus pratensis v., Linum ! Sveriges Geol. Unders., Ser. Aa, N:o 83, sid. 35: »blad af sälgarter (Salix) och af ek (Quercus) synas vara. de allmännaste»>. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 21 catharticum v., Lotus corniculatus spr., Melica nutans, Pimpi- nella Saxifraga s., Polygala vulgaris spr., Primula veris spr., Rubus saxatilis spr., Trifolium pratense v., Trollius spr., Tus- silago spr., Valeriana officinalis spr., Verbascum Thapsus s., V. nigrum s., Vicia angustifolia spr., V. sepium s., m. £. Mosse sydvest om Dysäter (2). För tegelbruket vid Bisp- motala bedrifves 1 denna mosse en betydlig torftägt. Den är en skogsmosse med följande lagerföljd underifrån räknadt: 1. Grof sand, möjligen Vettersand, alldenstund mossen är att betrakta som en lagunmosse till sjön. I sanden saknas växtlämningar. 2. Ett lager af en mörkblå, kompakt massa, närmast en gyttjebildning. Det är bildningen af detta 10—20 cm. mäk- tiga lager, som möjliggjort den efterföljande torfbildningen, ty genom den har vattnet kvarhållits i fördjupningen. Här anträffas sparsamt frön af Scirpus lacustris och Potamogeton sp. 3. En ljusbrun, af monokotyledoner nästan uteslutande bildad torf af obetydlig mäktighet. I mossens djupare delar utgjordes denna torfs ekvivalent utaf en på växtlämningar ovanligt rik torfdy. De hittills bestämda arterna äro: Rhamnus Frangula. Betula verrucosa. Alnus glutinosa. Sorbus Aucuparia. Salix caprea. cinerea. > migricans. > — aurita. >» repens. > aurita < repens. Utaf denna hybrid förekom ett stort antal fullt typiska blad, hvarför bestämningen torde vara säker. Åtskilliga blad, hvilka möjligen kunde tillhöra kom- binationen S. migricans med S. aurita och S. cinerea insamlades äfven, men en säker bestämning af de mångformade typer, som sluta sig kring S. mygricans, torde ej utan ett synnerligen rikt material vara möjlig. Menyanthes trifoliata. Scirpus lacustris, frön med ännu kvarsittande kalkborst. Ceratophyllum (submersum?). 22 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. Eleocharis sp. Carex sp. Potamogeton sp. m. Hf. Af hvad man skulle kunna kalla torfmossarnes ledfossil anträffades däremot ej ringaste spår, ty björken kan ej i den här rådande lagerföljden betraktas såsom sådant. Florans hela beskaffenhet anger emeilertid med ganska stor sannolik- het att de här inbäddade växtlämningarne tillhöra furens tid. 4. På ett långt stycke i kantprofilen hvilade på den ofvan nämnda af monokotyledoner bildade torfven ett skikt, 5 em. tjockt, bildadt af en sand påminnande om den i bottnen liggande. 5. En starkt humifierad torf fyld af (senare invuxna?) rötter af björk och sällsynt al, hvilka träd jämte ung (10—15- årig) fur delvis än täckte mossens yta. Räfsjö mosse (3). Denna mosse är belägen omedelbart in- till Vadstena—Fogelsta järnvägen vid sistnämnda station. Särskildt de äldsta delarnes rika utbildning gaf en ganska klar föreställning om den vegetation, som rådt 1 dessa trakter vid tiden närmast efter hafvets tillbakavikande. Lagerföljden är underifrån räknadt: 1. Sötvattenslera. Denna lera är till utseende och beskaffenhet en fullständig motsvarighet till de »glaciala söt- vattenslerorna» under de skånska torfmossarne. Den hvilar på morängrus. Dess största mäktighet kunde ej bestämmas, men är minst en meter. De växtlämningar, som i densamma iakttogos, voro: Salix plylicefolia, " ett och annat blad. Betula odorata, blad mycket sällsynta. Myriophyllum spicatum. Utaf denna växt förefans rikligt med blad, hvilka till beskaffenhet och utseende ej öfverens- stämma med hufvudformen utan med de nedre stjelkbladen af den af LastADIusS beskrifna 2 squamoswm, eller den form af arten, som tyckes vara karakteristisk för nordligare trakter. En närmare beskrifning, jämte skälen för att dessa blad svår- ligen torde härstamma från någon af de tvänne andra svenska 2 ) ! Att de här funna bladen verkligen tillhöra denna art, torde vara all- deles otvifvelaktigt; de typiska formerna äro nämligen ej synnerligen vansk- liga att skilja från närstående arter. Ännu ett stöd för bestämningens rik- tighet torde dessutom det förhållandet vara, att ARNELL (Bot. Not. 1891, sid. 136) funnit tvänne ännu fortlefvande phylicefolia-hybrider (phylic. X caprea och phylic. X cinerea) på ett afstånd af knappt 80 kilometer från denna mosse. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 23 arterna, hoppas jag bli i tillfälle lämna i sammanhang med en framtida mera uteslutande botanisk redogörelse för en del intressantare subfossila växtlämningar. Potamogeton, samt några ännu obestämda frön. 2. Leran öfverlagrades med ganska skarp gräns af en ljus- brun gyttja. Denna var omkring 0,3 m. mäktig och inne- höll rikligt med synnerligen väl bevarade växtlämningar: Betula odorata, hängefjäll och blad. Populus tremula, > » Salix caprea, blades >» emerea, > KARON 4 > avurita Xx repens(?). Denna form växte ännu på mos- sens yta. Potamogeton sp., frön i stor mängd; därjämte frön af ännu ett par arter. Denna gyttja öfv ergick uppåt ien s.k. Phragmitestorf (SER- NANDER !) med rhizom af Phragmites och Equisetum. I denna saknades Potamogeton nästan fullständigt. 3. Småningom hade bäckenet uppgrundats i så hög grad, att ej ens de nämnda sumpväxterna kunde trifvas i detsamma och den torf, till hvilkens bildning de bidragit, ersattes af en mosstorf (ung. 0.5—1 m. mäktig), i hvilken rikligt med frön af Carices anträffades. 4. Till sist hade mossens uppgrundning blifvit så full- ständig, att den torf, som bildats, fullständigt förmultnat, och ej innehöll några som hälst lämningar, med undantag af några skalbaggvingar. Denna torf var 0.75—1.25 m. mäktig. Mossen har under denna period varit fuktig ängsmark, och bäckenet småningom blifvit torrlagdt. 3. På denna torf vandrade sedan skogen ut och hela ytan blef täckt af ett synnerligen vackert stubblager af Pinus silvestris. Då man vid mitt besök på stället just var i färd med att uppbryta detsamma, kunde en synnerligen allsidig bild af den gamla skogens kvarlefvor fås. Här har vuxit ett fullkomligt rent furbestånd, utan inblandning af gran eller löfträd; detta har nått mogen timmerskogs ålder. Då inga stammar funnos — detta kan dock bero på att då ingen torf- bildning, som kunde skydda mot förmultning, egde rum, stam- ! Om växtlemningar i Skandinaviens marina bildningar. Bot. Not. 1889, sid. 195. 24 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. marne förmultnade — och nästan alla stubbändarne voro kolade, är det antagligt, att skogen brunnit. På de delar af mossens yta, der trädvegetation nu finnes, utgöres denna af ung björkskog med en och annan Salix-, eller förkrympt aspbuske och den vanliga sankängsvegetationen. Såsom relikttyp kan anses den på ytan förekommande S. hastata. Tistorps mosse (4). Denna, belägen en half mil öster om Vad- stena, bildar en så fullständig motsvarighet till Räfsjö mosse (detta oaktadt de voro belägna i tvänne alldeles skilda bäcken på ett afstånd af omkr. 6 km.) att en närmare beskrifning är onödig. — Här anträffades emellertid ännu ett par arter i den senglaciala! sötvattenslera, på hvilken mossen hvilade. Jämte lämningar af Salix phylicefolia, Myriophyllum spicatum 3 sqamosum, har genom slamning, utförd enligt den af NATHORST ? angifna metoden, påträffats blad af Dryas octopetala och antagligen ett mindre blad af Salix reticulata? Dagsmosse (5). I senare tider har denna mosse blifvit synnerligen bekant genom den där försöksvis bedrifna fabrika- tionen af torfkol. De arbeten, som där 1 och för torfupptag- ning utförts, voro ännu icke af den beskaffenhet, att de lämnat några för mina studier mera gifvande profiler. Enligt uppgift vid torfkolfabriken hafva borrningar på olika ställen angifvit en högst ovanlig mäktighet på torfven. Så pålades för fabriken 15 m., fastän denna endast ligger några hundra meter från Om- bergs här dock brant stupande sida. Vid undersökningar i och för en ytterligare sänkning af Tåkern skall man enligt uppgift ha funnit en mäktighet af något öfver 20 m. (?). Mossens botten visar emellertid rätt betydande reliefolikheter, så att här och där torfvens mäktighet sjunker till endast ett fåtal fot. — Så var fallet nära Alvastra station, där ett dike längs järnvägen visade följande profil: 1. Underst en lerhaltig, fin kvartssand, innehållande rhizom af Equisetum (palustre?), Phragmites och möjligen af ! Jag anser detta namn lämpligt för de leror, hvilka ej innehålla en typiskt alpin eller glacial flora, men äro äldre än asp-björknivån. 2 Om arktiska växtlemningar i Skånes sötvattensbildningar. K. Vet.-Akad. Förh. Öfvers. 1872 N:o 2 sid. 142. Se äfven samme förf. i K. Vet.-Akad. Handl. Bih. Bd 17. Afd. III N:o 5. (1892). — Då leran var ovanligt hård, har jag först låtit den ligga i en utspädd kalilösning. Se för öfrigt förf:s uppsats: Om metoden för växtpaleontologiska undersökningar af torfmossar, Geol. För. Förh., Bd. 14, sid. 169 (18292). BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 25 andra gräs, antagligen af samma ålder som understa delen af ofvanliggande torflager; i sanden funnos nämligen enstaka insvämmade smågrenar af fur. 2. Ljusbrun, i luften hastigt svartnande torfdy, som imnehåller rikligt med barkstycken och kottar af fur samt ganska talrika grenar af asp. Den torf, i hvilken dessa läm- ningar ymnigt förefunnos, tillhörde tydligtvis det första orga- niska material, som afsattes på den gamla sjöbottnen. Lokalen, där jag blef 1 tillfälle undersöka densamma, låg just 1 själfva strandbrädden, där t. ex. kottarne rullats så att ej spår till kottefjällens yttre ornering var kvar, detta oaktadt de aflag- rats vid en vassbevuxen strand; därför torde med fog dessa illa åtgångna lämningar af furen och aspen böra anses motsvara den äldre delen af furens växttid i denna trakt. — På andra ställen i mossen, såsom vid torfkolfabriken och längre norrut, fann man däremot helt nära ytan ett stubblager af fur, med inblandad al och björk, hvilket gifvetvis var betydligt yngre än den skog, som lämnat material till den första förekomsten. Se för öfrigt nedan sid 27. Det nu undersökta området täcktes — som förut nämnts och af kartskizzen sid. 18 framgår — vid isens afsmältning utaf det senglaciala haf, hvilket då som en bred gördel sträckte sig tvärt öfver vårt land. Från det synnerligen nära liggande fastlandet (se kartan) invandrade naturligen så snart hafvet vek undan den flora, som då härskade där. Lämningarne af denna inbäddades 1 de sötvattensleror, som anträffats t. ex. under Räfsjö och Tistorps mossar. Jämte dessa leror funnos äfven, isynnerhet mellan Motala och Vadstena i de här och hvar förekommande flacka bäckenen, andra leror, hvilkas ut- seende och förekomstsätt tala för att de äro af samma ålder som de ofvan nämnda. De innehöllo emellertid inga organiska lämningar, med undantag af senare invuxna rötter, och de i desamma ingående järnsalterna tyckes ha blifvit betydligt oxiderade under sjelfva afsättningen af leran. Med ett ord, oaktadt betydande öfverensstämmelse med de fossilförande äldre sötvattenslerorna i Skåne och Östergötland, egde de dock ett äfven i petrografiskt afseende något afvikande yttre. I ett nyligen utkommet arbete omnämner NATHORST,! att han HK ! Den arktiska forans forna utbredning i länderna öster och söder om Östersjön. Ymer, årg. 11 (1891), sid. 128. 26 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. i Östersjöprovinserna, Skåne och Tyskland på flera ställen iakt- tagit en liknande olikhet mellan leror, som otvifvelaktigt alla böra tillskrifvas glacial ålder. Han lämnar dessutom en i högsta grad sannolik förklaring på orsaken till denna faciesbildning. »Möjligen har denna frånvaro af organiska lemningar sin för- klaring deruti, att ifrågavarande leror icke afsatt sig i verkliga sjöbäcken, som hela året om hållit vatten, utan i sådana, som blott vid snösmältningen eller efter större nederbörd voro öfversvämmade. Något djurlif af mollusker, ostrakoder o. s. v. har derför ej der förekommit, och de växtlemningar, som till äfventyrs inbäddats, torde vid bäckenets torrläggning åter blifvit upplösta. Man skulle sålunda hafva tvenne faciesbild- ningar af glacial sötvattenslera, en steril och en fossilförande». Äfven i Östergötland voro de bäcken, där den fossilfria leran förekom, mycket flacka och voro antingen alldeles ej täckta af något torflager eller endast af ett mycket obetydligt sådant. Hänvisande till de under Räfsjö och Tistorps mossar (sidd. 22 och 24) anförda samt de af NaArtHorst! från Rangil- torp omnämnda växtlämningarna, torde det vara nog att fram- hålla, att efter dessa arter att döma, det senglaciala hafvet för- svunnit inom området först i en tid då vegetationens karaktär förändrats från rent arktisk till subarktisk, eller med andra ord, att höjningen af området närmast österut från Vettern har skett vid öfvergången mellan den sen- glaciala och postglaciala tiden,? medan ännu en nordlig vegetation rådde i dessa trakter. Relikttyper som än bibehållit sig på ytan af traktens mossar äro utom de förut nämnda hy- briderna med Salix phylicefolia, Bartsia alpina, och Salix ha- stata? jämväl en del mossor, bland hvilka enligt af kand. E. NY- MANS godhetsfullt lämnad uppgift, äro Jungermannmia grandiretis, Catoscopium nigritum, Thuidium Blandowi, Paludella squarrosa. Sötvattenslerornas och Rangiltorps-tuffens lämningar gifva ett fast underlag för vidare undersökningar af florans föränd- ringar. De typiskt utvecklade skogsmossarne visa också att de under tidernas lopp fortgående förändringarne varit utaf ! Om lemningar af Dryas octopetala L. i kalktuff vid Rangiltorp nära Vadstena. K. Vet.-Akad. Förh. OÖfvers., årg. 43, N:o 8. (1886). ? NATHORSTS 1. c., sid. 235 och 236, med någon reservation uttalade för- modan att i traktens sötvattensleror skulle finnas lämningar af en mera rent arktisk vegetation, synes således ej efter nu föreliggande undersökningar be- kräfta sig. 3 Jfr DusÉnN, P.. Ombergstraktens Flora och Geologi. Stockholm 1885, sid. 24 o. f. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 27 fullt analog natur med dem, som man vet ha egt rum längre söderut. Ofvanpå leran med subarktisk vegetation finnes vid Tis- torp och Räfsjö en björk-asp-horisont, 1 alla afseenden mot- svarande den, som anträffats 1 Danmark och Skåne. I de nämnda mossarne fortsättes lagerföljden med en torf, i hvil- ken furens lämningar — utaf hvilka hvarje spår saknades i den underliggande för växtlämningars bevarande synnerligen gynsamma gyttjan -— uppträda i stor mängd. På en del andra lokaler anträffades också rikligt med kottar, kvistar och stamdelar af furen. Så 1 Kärna mosse nära Linköping, 1 den stora Dagsmosse vid Omberg, 1 mossen öster om S. Tri- berga nära Motala m. £f. st. Att furuskogen och den den- samma åtföljande foran täckt området under en tid, torde därför vara otvifvelaktigt. Spår af gran i de nu ifrågavarande delarne af mossarne eller kalktufferna funnos ej. Synnerligen tydligt framträdde här ett förhållande i mossarne som visar, med hvilken försigtighet man äfven i så unga bildningar som dessa bör gå till väga, om man vill till tiden parallelisera ett likartadt innehåll i olika mossar. Man finner nämligen här och hvar i grunda bäcken att omedelbart på morängruset har vuxit en furskog — så t. ex. i Kärna mosse, i den först omnämnda punkten på Dagsmosse, i Åhylte mosse på gränsen mellan Halland och Salen — först denna är det, som samlat fuktigheten till sig, åstad- kommit en försumpning och på ruinerna af den börja Sphagna och kärrväxter att bilda torf. På andra ställen däremot, såsom på de nämnda mossarne vid Räfsjö och Tistorp samt på stora områden af Dagsmosse (så vid torfkolfabriken) är detta stubb- lager den sista produkten af torfbildningsprocessen; nu är denna slut, nu är mossen nästan torr, nu kunna skogsträden vandra ut. Skilnaden mellan dessa begge typer härröra af rent topografiska egendomligheter hos de bäcken, 1 hvilka mossarne afsatts: ett flackt framkallar den förra typen, ett djupt den senare. Men man måste vid just denna olika före- komst klart precisera att man står inför tvänne 1 tid vidt åtskilda bildningar. I det ena fallet är det antagligen ofta den nye invandraren, det nyimkräktande, allenahärskande skogs- trädet, hvars stubbar vi finna, under det att i senare fallet det bevisligen ganska ofta är relikttypen, det af starkare konkurrenter utträngda trädet, som söker sin sista tillfyktsort 28 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. på de ogynsammaste och derför mest fredade ståndorterna. På lokaler som de sistnämnda är det som man där och hvar finner lämningar af tallen och granen jämsides med hvarandra i mossarne, men om samtidigheten eller öfverhufvudtaget om förhållandena vid de bägge trädens invandring bevisa sådana fynd ingenting. Liksom längre söderut eken trängt ut furen, har den med fullständig säkerhet gjort detsamma på detta områdes bördigare delar och på Omberg. Kontinuiteten af lagerföljden i de för mig tillgängliga mossarne har visserligen ej varit lika full- ständig och klar som i de skånska mossarne, men följande fakta visa otvetydigt, att en ekvegetation följt efter furen, äfven om som vanligt detta träd inom området aldrig full- ständigt blifvit utträngdt. I kalktuffen vid Berg (se sid. 20) finnes ek i öfre delen och som ofvan visats är den ännu kring lokalen rådande floran sammansatt af arter, hvilka till större delen äro karaktäri- stiska för ekskogen. I torfmossarne har jag anträffat ek i större mängder i en mosse under egendomen Hålan mellan Motala och Vadstena. Jämte den fans i den starkt humifierade torfven Cornus sanguinea, Rubus ideus, Corylus Avellana samt kolad ved af björk (2). På sjelfva Omberg funnos lämningar af ek i stora mängder i den s. k. Surmossen — den enda af de på bärget belägna mossarne, där åtminstone försök till ut- dikning gjorts —, tillsammans med den förekom stora mäng- der hasselnötter ! i den synbarligen under jämförelsevis ringa vattentillgång bildade torfven. Då denna mosse var bildad i en sprickdal med tvärstupande kanter, kunde dessvärre ej de äldre delarne af densamma undersökas. Omberg, täckes nu till allra största delen af — enligt upp- gift af jägmästaren på platsen — fullt spontan granskog, hvil- kens äldsta del uppskattades till omkring två hundra år. I denna granskog visade emellertid isynnerhet tvänne förhållanden att före granen eken dominerat på Omberg. — Midt inne i den präktiga granskogen stå ännu här och där väldiga jätteekar, månghundraåriga träd, nu på alla sidor omgifna af granar, hvilka föranleda att den ena stora grenen efter den andra af de gamla ! Hasseln är nu på de centralare delarne af Omberg ganska sällsynt; under arbetena där observerades endast ett fåtal buskar; ingen enda i mossens närmaste omgifningar. Af ett 50-tal insamlade nötter tillhörde 57 4 form- serien med aflånga nötter, 43 2 den med isodiametriska (se sid. 12). BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 29 träden vissnar bort. Under dessa ekar finner man emellertid ej en enda ung ekplanta, endast på de nästan lodrät i Vettern stupande branterna tvingar sig ett och annat individ upp, och hit till dessa nästan otillgängliga ättestupor ha ock de träd och buskarter måst retirera, som spelat en roll i Ombergs vegetation före och under ekens tid. På de s. k. Sjöbergen finner man också en nästan fullständig profkarta på alla de buskar och träd, som — de afgjordt nordliga typerna dock uteslutna — ingå 1 vårt lands flora. En ståndortsanteckning från den dessvärre föga gifvande tufflokalen vid »Hällekälle; vid Sjöbergen torde därför vara ganska upplysande. Skogen på platån utgjordes af omkring 100-åriga granar; 1 en liten dal- gång, som källvatten gräft ut, stodo 4—53 något äldre furor. På tvärbranten vuxo, omgifna af unga granar, några väldiga exemplar af Alnus incana. Underskogen bildades utaf busk- artade Tilia europeea, Ulmus montana, Fraxinus excelsior bland förkrympta individ af Prunus Padus, Alnus glutinosa, Sorbus Aucuparia och S. scandica. Den egentliga underskogen bilda- des af talrika späda exemplar af Lonicera Xylosteum, Daphne, några större buskar af Juniperus, här och där en buske af Taxus och Corylus, samt spridda individ af Ribes alpinum, Berberis, Rosa, Rhammnus cathartica, Cornus sanguinea, Coto- neaster och Cratzegus. Längre ned syntes några rankor af Hedera Helix. Detta är tydligtvis ej ett växtsamhälle, som hör hemma i granskogen, utan som, äfven om ej ett enda spår af eken funnes kvar, dock skulle vittna om den tid då ek- skogen växte öfver hela Omberg. — Egendomligt är också, att se, med hvilken intensitet bottenvegetationen från ekskogen håller sig kvar långt sedan hela den trädartade delen af floran försvunnit. Jag skall här ej ingå på detaljer, utan blott nämna att midt inne i den djupa granskogen finnes här och där rikligt med Dentaria bulbifera, Mercurialis perennis, Viola silvatica, ! V. mirabilis, Sanicula europea, Cardamine impati- ens m. fl. Bottenvegetationen, särskildt de i denna ingående gräsarterna, visar sig ännu så stark, att den — enligt väl- villig uppgift af biträdande jägmästaren herr SJÖGREN — på de ställen der trakthygge göres och ny granskog sedan planteras, kväfver de unga granplantorna, om ej dessa genom rensning de första åren befrias från konkurrensen. ! Hufvudformen, ej ”Riviniana REIcH. 30 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. Granen är som förut framhållits det träd, hvilket efter- trädt eken som skogbildande på Omberg.! Af de ofvan läm- nade beskrifningarne utaf de nutida förhållandena där, jämte af det faktum att den med all säkerhet torde saknas i åtmin- stone de äldre delarne af traktens mossar och kalktuffer,? måste det antagas, att den inkommit i detta område efter eken i sen (möjligen t. o. m. i historisk) tid. Om granens otvifvelaktiga öfvertag öfver eken i kampen för tillvaron under här rådande naturförhållanden gifves intet tvifvel. Hur däremot en täflan mellan granen och boken, hvilket senare träd finnes skogbil- dande 3 på Ombergs södra del, så nordligt gestaltar sig, blef jag ej i tillfälle att här iakttaga. I stort sedt intager emeller- tid granen inom detta område samma plats i skogsvegeta- tionens utvecklingshistoria som boken längre söder ut. +? Denna utveckling har i vestra Östergötlands slättland och på Om- berg 3 kännetecknats af den ofvan omtalade utvecklingsföljden: V. Gran- vegetation. IV. Ek- IT. Fur- IT. Björk- och asp- I. Subarktisk 1 Detta har beträffande Omberg redan förut framhållits af KELLGREN (Studier öfver Ombergs-florans papilionaceer. — Bot. Not. 1890 sid. 121—122.) Se föröfrigt noten å sid. 182 i förf. uppsats: Några ord om granens invandring i Sverige. Geol. För. Förh. Bd 14 sidd. 176—1858 (1892). Anm. under tryckningen. 2 I den under bildning varande tuffen vid »Hällekälle> på Omberg fans rikligt med granlämningar i det öfversta lagret. 3 Huruvida boken värkligen är spontan inom området känner jag ej, omöjligt torde ej vara att den för länge sedan inplanterats i denna af gammalt odlade byggd. För ett sådant antagande talar, att den förekommer kring det gamla Alvastra, under det att den alldeles saknas på de ofvan omnämnda svår- tillgängligare delarne af bärget. 4 Sedan detta redan var skrifvet, har jag funnit att Er. Fries 1. c. sid. 61 har uttalat samma mening i det han säger: >— — — — liksom Granen i de nordliga provincerne motsvarar Boken i den nuvarande Danska Floran. — Men vi böra icke genom gissningar gå den verkliga undersökningen i förväg; vi hafva endast genom framställning af de stora resultater, som vunnits genom våra Danska vänners arbeten, uppmanat till efterföljd>. — Detta skrefs 1847! 5 Då Omberg under hela tiden efter isens afsmältning varit land, är det sannolikt att här ock kan finnas lämningar efter en rent arktisk flora. BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 18: Afd TIL. N:o 3. KRITISCHE BEMERKUNGEN UÖBER EINIGE ARTEN DER FLECHTENGATTUNGEN LECANORA (AcH.), LECIDEA (AcH.) UND MICAREA (Fr) T. HEDLUND MIT 1 TAFEL EINGEREICHT AM 9. MÄRZ 1892 DURCH TH. M. FRIES STOCKHOLM, 1892 ORST KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. N TEDT & SÖNER Sr. Lär lar KY ka ut AE vNrne FR rskr VR IA ALA JARRE kar or BUD MOLUAIT NN VER Le BYE t KÖRA eva URL KD NEN ER läcka I Gå al 0 iv a LLA, stt rågrlel INET Es 109 ICT STIPE TONEN ST f Eid HAN dö sö bl k west 44 LT SAR [VER 'Q- FY Wi MU RENRO 8000 4: Al q ha å JL | AM ig ir , i "Om ev rand rv SOIL AE | -; I å ä AR | : te LU und JM Ul HÖR CAR (EN å gölbp ot OR K VITT Kö gp CE ITE TA VU RE SER LE At LJ] ia AM Pag ich mich während einer Reihe von Jahren dem Studium der Flechten und zwar insbesondere der Krustenflechten wid- mete, begann ich allmählich einzusehen, dass die Charaktere, welehe der Form der Pycnoconidien und den chemischen Reak- tionen entnommen werden, nicht geniägen, um viele der Arten zu unterscheiden, fär welche dergleichen Charaktere in der lichenographischen Litteratur als hauptsächlich geltend ange- geben werden. Dies veranlasste mich, auf eine vergleichende anatomische Untersuchung des Thallus und der Apothecien einzugehen. Der Hauptzweck dieser Arbeit ist, eine auf diese Untersuchungen gegriändete systematische Erörterung einiger Krustenflechten zu liefern, die in der lichenographischen Litte- ratur mehr oder weniger mit einander verwechselt oder nur wenig aufgeklärt sind, sowie auch von meinen Untersuchungen Eins und das Andere in der Kiärze mitzutheilen, was unbe- kannt oder nicht hinlänglich beachtet ist, was aber fär die Systematik von der grössten Wichtigkeit zu sein scheint. Vor Allem ist dies der Fall mit dem Bau des Thallus und des Excipulums. Bei meiner Arbeit wurde ich stets vom Herrn Prof. Dr. TH. M. Fries unterstäötzt, der dieselbe durch werthvolle Rathschläge und Aufschlässe erleichterte und mir mit grösster Bereitwilligkeit seine Bibliothek und seine privaten Samm- lungen von Exsiccaten zur Verfigung stellte, wofär ich ibm meinen wärmsten Dank nicht genug ausdräcken kann. Eben- falls bin ich dem Herrn Prof. Dr. F. R. KJELLMAN, der mir bei meinen Forschungen direkt oder indirekt den richtigen Weg anwies, grossen Dank schuldig. Mit Untersuchungs- materialien wurde ich von Dr. J. HuLTING, der mir aus seinen Sammlungen eine grosse Menge werthvoller Flechten freigebig zusandte, sowie auch von meinem Freunde Herrn Phil. Lic. 4 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. G. MALME, der mir ebenfalls mit guten Rathschlägen und Aufschlässen an die Hand ging, reichlich understätzt. Diesen Herren driäcke ich hiermit meinen herzlichsten Dank aus. Thallus. Seitdem es nach vieljährigen Streitigkeiten, die vielleicht noch eine Zeit lang fortdauern werden, durch die Untersuchungen eifriger Forscher völlig dargelegt worden ist, dass die Gonidien des IeNten halla FORS cR el mit dem Hyphengewebe zusammengehören, so blöt doch Verschiedenes äbrig zu ermit- teln, z. B. wie die Hyphen in jedem besonderen Falle sich mit der Gonidien-bildenden Alge verbinden, sowie auch ob ein und dasselbe Hyphensystem dabei von der Beschaffenheit der Goni- dien-bildenden Alge beeinflusst wird, d. h. ob die Verbindung mit den Gonidien der Cephalodien von derjenigen mit den nor- malen verschieden ist. Bei z. B. Synalissa, welche Gloeocapsa- Gonidien besitzt, sind die Hyphen bekanntlich mit diesen durch Haustorien verbunden, die in der dicken Gallertmem- bran stecken und in einer Einbuchtung der Hautschicht des Protoplasmas ruhen. Bei Lecanora dagegen, die zu Proto- coccus gehörende Gonidien besitzt, sind diese von kurzgeglie- derten Hyphen umschlungen, welche die Membran nicht durchdringen. Wenn sich die Hyphen bei einer Lecanora- Art zugleich mit einer Gloeocapsa verbinden, wie dies regel- mässig in dem oberen Theil des Thallus von L. granatina SMRFT. der Fall ist, wodurch eine Cephalodienbildung entsteht,! so wird diese Gloeocapsa von den Hyphen nur umschlungen. Ebenso verhält es sich auch mit Lecidea paneola ACcH., und aller Wahrscheinlichkeit nach gilt es von allen Flechten, dass die Verbindung der Hyphen mit den Gonidien der Cephalo- dien und den normalen Gonidien in der Hauptsache dieselbe ist,? was jedoch nöthig sein därfte, durch weitgehendere Unter- suchungen zu konstatiren. Wenn es also in der Natur jedes ! Vergl. K. B. J. FORSSELL: Die anatomischen Verhältnisse und die phy- logenetische Entwicklung der Lecanora granatina SoMMERF. (Bot. Centralbl. Band XXL NI 2, da Jahre. Vi NI do 6, te8D) 2 Vergl. K. B. J. FORSSELL: Studier öfver Cephalodierna p. 96 (Bih. K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Band 8 N:r 3, 1883). BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:08. 5 Hyphensystemes liegt, sich in einer bestimmten Weise, die unter keinen Verhältnissen wechselt, mit den Gonidien zu verbinden, und da ferner bei Flechten, die im Ubrigen unterein- ander iäbereinstimmen, die Verbindung zwischen den Hyphen und den Gonidien, soweit ich bisher habe finden können, der- selben Art ist, so därfte in der Art und Weise, wie diese Verbindung stattfindet, ein so durchgreifender Charakter lie- gen, dass man ihn mindestens als einen Gattungscharakter auffassen muss. Als Beispiele verschiedener Verbindungen mag angeföährt werden, dass bei Physma, Arnoldia! und Phylliscum? die Gonidienmembran nach und nach von Hyphen- ästen durchbohrt wird, welche in das Plasma eindringen und die Gonidien durch Aussaugen tödten. HFEin anderes wohl- bekanntes Verhältnis findet z. B. bei der Gattung Synalissa statt, wo die Gonidienmembran, wie oben erwähnt, von einem (selten mehreren) Haustorium durchbohrt wird, welches in das Plasma nicht eindringt. Bei der Theilung des Gonidiums geht die Theilungsebene durch das Haustorium, von welchem, gleichzeitig mit der Theilung des Gonidiums in zwei Tochter- gonidien, zwei neue Haustorien herauswachsen, mit denen die beiden Tochtergonidien versehen werden. Bei Lecanora und der grossen Mehrzahl derjenigen Flechten, welche Protococcus- Gonidien besitzen, sind diese von kurzgegliederten, die Mem- bran nicht durchbohrenden Hyphen umschlungen.? Bei der Vermehrung der Gonidien erfolgt die Theilung ihres Inhalts unabhängig von den Hyphen. Auch bei den meisten Arten der Gattung Lecidea, im weitesten Sinne genommen, herrscht dasselbe Verhältnis wie bei Lecanora. Bei anderen Arten wiederum, die zu dieser Gattung (oder nach der Septirung der Sporen zu Lecidea (Biatora), Catillaria (Biatorina) und Bilimbia) gefihrt werden, sind die Gonidien, obgleich zu Protococceus gehörend, an Haustorien befestigt. Da ausserdem diejenigen Arten, bei welchen dieses Verhältnis stattfindet, in mehrfacher Beziehung die grösste Ubereinstimmung unter- einander zeigen, habe ich kein Bedenken getragen, dieselben in eine Gattung, Micarea, zusammenzufihren. Uber das Ent- ! E. BORNET: Recherches sur les Gonidies des Lichens p. 47, 48 (Ann. d. sc. nat. Sér. V, Bot. Tome XVII, 1 cahier, 1873). 2? T. HEDLUND: Om bålbildning genom pycnoconidier hos Catillaria deni- grata (FR.) och CO. prasina Fr. (förelöpande meddelande) p. 207 (Bot. Not. 1891). > Vergl. G. BONNIER: Recherches sur la synthése des Lichens p. 24 (Ann. d. sc. nat. Ser. VII, Bot. Tome IX, 1889). 6 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. ÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. stehen und den Bau des Thallus bei zwei hierher gehörenden Arten, nämlich Micarea denigrata (FR.) und M. prasina FR., habe ich in einer vorläufigen Mittheilung berichtet.! Ähnliche Ergebnisse haben meine Untersuchungen iber andere zu dieser Gattung gehörende Arten geliefert. Diejenige Alge, welche den Micarea-Arten die Gonidien liefert, hat in den meisten Fällen ein mehr oder weniger Gloeocapsa-ähnliches Aussehen und kommt sehr häufig insbe- sondere an faulendem Holz vor. Die einzelnen Algenindividuen besitzen einen mehr oder weniger deutlich kleinkörnigen, gelb- gränen oder oft sehr blassen Inhalt und sind von einer dicken Gallerthiille umgeben, die als eine gallertartige Membran därfte aufzufassen sein (Fig. 1—6). Das Lumen derselben ist von etwas wechselnder Grösse, bald 2—3uv. im Diam. und dann am häufigsten sehr blass gelbgrän, bald etwas grösser, 3—4v. im Diam., und gewöhnlich intensiver gelbgriän, wobei die Gallertmembran dann meistentheils auch dinner und undeutlicher ist. In diesem Falle kann man häufig einen allmählichen Ubergang zu grösseren Algenindividuen mit einer dännen Membran und einem intensiv gelbgriänen Inhalt wahr- nehmen. Diese Gloeocapsa-ähnliche Alge vermehrt sich durch Zerlegung des Inhalts in 2 (selten 3 oder 4) Portionen. Diese Portionen umgeben sich mit einer Gallertmembran, die mit der Muttermembran zusammenfliesst, wodurch die einzelnen Lumina in einer homogenen Gallertmasse eingebettet zu sein scheinen (Fig. 2). Während dieser Vermehrung können bald kleinere Kolonien entstehen, bald trennen sich die einzelnen Individuen von einander. Um eine nähere Kenntnis von der Natur dieser Alge zu bekommen, unternahm ich eine Kultivirung derselben bei ziemlich starkem ”Tageslicht. Fär die Kultivirung wurde eine Form ausgewählt, welche durch ein kleines (2—4p im Diam.) sehr blassgefärbtes Lumen sowie auch durch eine dicke Gallertmembran viele Ähnlichkeit mit einer Gloeo- capsa hatte. Sie bildete in grossen Massen einen dimnnen Uberzug auf altem Fichtenholz aus einer etwas schattigen Stelle. Nachdem ich mich durch eine genaue Untersuchung des Holzes an der Stelle, von wo die Alge zur Kultivirung genommen wurde, äberzeugt hatte, dass dieselbe in reichlicher Menge vorhanden und mit keinen fremden Algen vermischt ! HEDLUND 1. c. p. 186—211. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AED. III. N:0 3. i war, nahm ich einige zarte Holzfasern, an denen die Alge reichlich vorkam, und legte dieselben auf gebrannten Lehm, der mit destillirtem Wasser angefeuchtet wurde, um eine Einmischung von Schimmel oder anderen Algen zu vermeiden. Nach einer 6-tägigen Kultivirung waren die ursprönglich grauen Holzfasern gränschimmernd geworden, und bei einer mikroskopischen Untersuchung stellte es sich heraus, dass alle die Algenindividuen ohne Ausnahme lebhaft gelbgrän und bedeutend grösser geworden waren. Sie waren sämmtlich noch immer mit einer Gallertmembran versehen, wenn diese auch im Allgemeinen etwas undeutlicher geworden war. 9So- wobl Kolonien als einzelne Individuen waren zu finden. Bald war das Lumen der Individuen 4—6yv. im Diam. (Fig. 7—38) und einfach, bald grösser (7—10p. im Diam.) und in eine Anzahl Portionen aufgetheilt (Fig. 9—10). Nach Verlauf von noch 6 Tagen wurden meistentheils bald Häufchen von kleinen Individuen, die mit einer gemeinsamen, undeutlichen Gallertmembran umgeben waren (Fig. 11), bald Mengen von freien Individuen angetroffen, welche 5—7p. im Diam. betrugen und mit einer sehr dinnen Membran versehen waren (Fig. 12). In der nachfolgenden Zeit, wo ich die Kultivirung fort- setzte, wurde die Alge einem Protococcus vollkommen ähnlich (Fig. 13—15), und gewisse Individuen erreichten eime Grösse von etwa 12u im Diameter. Aus diesem Kultivirungsversuche geht hervor, dass das einem Protococcus fremde, Gloeocapsa- ähnliche Aussehen, welches diese Alge an faulem Holz und dergleichen Substraten besitzt, eine von äusseren Verhält- nissen bewirkte Form ist. Wenn sie auch meistentheils an stärker beschatteten Stellen angetroffen wird, so kann man indessen nicht die schwache Beleuchtung als die Ursache des Auftretens dieser Form betrachten, denn sie ist auch an den sonnigsten Stellen zu finden, so z. B. an der oberen Seite alter, umgefallener, entrindeter Kiefern in Gesellschaft mit Micarea rhabdogena und Moriola, welch letztere in ihren Hyphenkapseln Protococcus hegt, der häufig diese Form besitzt. Diese Protococcus-Form wird regelmässig zusammen mit den meisten Arten der Gattung Micarea angetroffen. Kei- mende Sporen habe ich nur bei einer Micarea-Art (M. subviri- descens) zufälligerweise wahrgenommen. Dagegen ist es im Allgemeinen leicht, keimende Pycnoconidien zusammen mit jungen Mycelien zu finden. Diejenigen Arten, mit denen ich S T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. mich zur Erforschung der Entstehung ihres Thallus durch die zusammen mit dieser Alge keimenden Pycnoconidien am meisten beschäftigt habe, sind Micarea rhabdogena, M. prasina, M. misella, M. denigrata, M. contexta und M. eximia. Wenn die Pycnoconidien elliptisch oder länglich sind, ist es schwerer, ihre ersten Entwicklungsstadien zu verfolgen, weil abgerissene Äst- chen des jungen Myceliums leicht mit jenen verwechselt werden. Leichter ist es dagegen, ihre Keimung zu verfolgen, wenn sie stabförmig sind, oder noch besser, wenn sie nadelförmig, lang und mit einer charakteristischen Krämmung versehen sind. Dass die jungen Mycelien, welche ich so regelmässig zusammen mit dem ”Thallus dieser Arten gefunden habe, aus den Pycnoconidien entstanden sind, erhelit daraus, dass die Hyphen des jungen Myceliums stets dieselbe Dicke besitzen wie die Pycnoconidien, mit denen sie zusammen vorkommen. Wenn also, wie es häufig der Fall ist, die Pycnoconidien einer Art hinsichtlich der Dicke wechseln, so zeigen die Hyphen der dieselben begleitenden jungen Mycelien entsprechende Abwechselungen. Ferner lässt sich ein allmählicher Ubergang zwischen dem jungen Myce- lium und den Pycnoconidien einerseits und dem ausgebildeten Thallus anderseits wahrnehmen. Bei der Keimung wächst das Pycnoconidium zu einer Hyphe aus (Fig. 16, 17), welche in die Gallertmembran der Alge bis an die Hautschicht des Protoplasmas hineindringt. An der Beriährungsstelle bildet diese för die Spitze der Hyphe eine Einbuchtung, in welcher dieselbe zu eimem Haustorium anschwillt. Von der Seite die- ses Haustoriums wächst ein neuer Hyphenast hervor, der sich nach der Art der Mutterhyphe mit einem anderen Algen- individuum verbindet. Ausserdem wachsen allmählich hie und da Äste aus, die sich in derselben Weise verhalten (Fig. 19, 23). Nach der Verbindung mit der Hyphe wird das Lumen der Alge etwas vergrössert, während die dicke Gallertmembran gleichzeitig undeutlicher wird und sich bis auf eine dickere oder diännere innere Schicht auflöst (Fig. 20, 22, 24). Wenn die an der Hyphe befestigte, Gonidien-bildende Alge eine gewisse Grösse (4—6p,. im Diam.) erreicht hat, die je nach der urspränglichen Grösse wechselt, wird der Inhalt in zwei Por- tionen zerlegt, wobei die Theilungsebene durch das Hausto- rium geht (Fig. 21). Die beiden Portionen umgeben sich mit einer eigenen Membran, während sich die Muttermembran auflöst und das Haustorium frei wird (Fig. 25). Während BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 5) dieses Vorganges nimmt die Alge allmählich eine intensiver gelbgräne Farbe an und wird zum völlig ausgebildeten Goni- dium des jungen Flechtenthallus. Mit den beiden Tochter- gonidien, welche sich in dieser Weise von dem urspränglichen Haustorium abgelöst haben, verbinden sich von Neuem benach- barte Hyphen, welche die Membran durchbohren und zu einem Haustorium innerhalb derselben anschwellen. Ein Gonidium kann in dieser Weise mitunter mit zwei (Fig. 29), selten mit noch mehr Haustorien versehen werden. Die Vermehrung der Gonidien findet in der obenerwähnten Weise statt, und wenn es zwei Haustorien giebt, legt sich die Theilungsebene durch alle beide, wobei sie gleichzeitig frei werden (Fig. 26). Bis- weilen kann man eine Dreitheilung des Inhalts eines Goni- diums wahrnehmen, die davon abhangen därfte, dass das Goni- dium mit mehr als zwei Haustorien versehen worden ist, die nicht in derselben Ebene liegen. Aber auch in dem Falle, wo das Gonidium mit nur einem Haustorium versehen war, beobachtete ich einmal bei M. denigrata eime Dreitheilung des Inhalts, wobei beide Theilungsebenen durch das einzige Hau- storium gingen (Fig. 30). Bereits nach einigen wenigen Thei- lungen liegen die Gonidien in einem dichtästigen Hyphensystem dicht zusammengehänft und es wird schwer, dieselben ohne eine besondere Behandlung zu unterscheiden. Es hat sich als das zuverlässigste Mittel erwiesen, das Präparat nach Zusatz von Kalilauge behutsam zu zerdräcken. Die zwischen den Goni- dien frei liegenden Haustorien sind dann leicht zu beobachten. Bei vielen dieser Arten bildet der Thallus nur einen dännen Uberzug an dem Substrate. Bei anderen dagegen wird er körnig oder warzig. Die Körnchen oder Warzen sind wenigstens anfänglich durch und durch gleichförmig aufge- baut und bestehen aus einem dichtästigen Hyphengewebe, das mit kleinen Gonidien — 4—8p im Diam. — ganz angefillt ist. Bei M. denmigrata sind letztere im Allgemeinen etwas grösser, 5—9 pv. im Diameter. FEine deutlich ausgebildete Rin- denschicht gelangt nicht zur Entwicklung, und nur im unteren Theil alter Warzen kann es dem Hyphengewebe — wie z. B. bei M. denmigrata — an Gonidien fehlen. Die Membran der Gonidien wechselt hinsichtlich der Dicke. Bisweilen ist sie sehr dänn, wie dies gewöhnlich bei M. demigrata der Fall ist. Diejenige Protococcus-Form, mit welcher die Pycnoconidien der letztgenaunten Art keimen, besitzt auch sehr häufig eine IN HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. dänne Membran (Fig. 27). Nur bei dieser Micarea-Art habe ich dann und wann Soredien-Bildungen getroffen. Die Hyphen haben sich dabei zu Serien grosser Sphäroidzellen entwickelt, welche mit keinen Haustorien versehen sind. Die Gonidien haben in diesem Falle dieselbe Grösse wie bei Lecidea erreicht.! Dadurch dass die Gonidien bei den Micarea-Arten meisten- theils zu zweien angetroffen werden und häufig mit einer ziemlich dicken Gallertmembran umgeben sind, ähneln sie, mit Ausnahme von der Farbe, in hohem Grade einer Gloeocapsa.? Die Vermehrungsweise ist jedoch etwas verschieden. Bei einer Auftheilung von dem Inhalt des Protococcus-Gonidiums einer Micarea in zwei Portionen umgeben sich diese mit einer eige- nen Membran, wobei das Haustorium frei wird, während das Gloeocapsa-Gonidium z. B. einer Synalissa bei seiner Theilung die Membran des Muttergonidiums beibehält und das Hausto- rium nicht ausschliesst. Bei einer Kultivirung von Thallustheilen der Micarea prasina, die unter denselben Verhältnissen wie der obenge- nannte Kultivirungsversuch ausgeföährt wurde, vergrösserten sich die Gonidien und erhielten dasselbe Aussehen wie die- jenigen, welche bei der Kultivirung des Gloeocapsa-ähbnlichen Protococcus entstanden waren. In meiner vorläufigen Mittheilung gab ich an, dass M. prasina bisweilen Gloeocapsa-Gonidien besitze. NSpäter habe ich indessen grosse Quantitäten von M. prasina untersucht, die ich an verschiedenen Orten eingesammelt; ich habe jedoch stets gefunden, dass die oben beschriebene Protococcus-Form Gonidien-bildend ist. Was ich fräher als eine Gloeocapsa deu- tete, hat sich bei späteren Untersuchungen — wenigstens in den meisten Fällen — als ein sehr blasser, Gloeocapsa-ähnlicher Protococcus erwiesen. Ob sich nebst dieser Protococcus-Form an einem oder dem anderen Exemplare eime ähnelnde Gloeo- capsa findet, mit welcher sich die Hyphen auch verbinden, kann ich ohne Kultivirung eines frischen Materials nicht entscheiden. Die in meiner vorläufigen Mittheilung erwähnte Veränderung der Farbe, welche die Alge nach ihrer Ver- 1 HEDLUND 1. c. p. 198. 2 Die Gonidien der Lecidea microcoeca Wainio (Etude sur la classifica- tion naturelle et la morphologie des lichens du Brésil II, p. 38: Acta Soc. pro F. et F1. F. VII) gehören nach BorNET zu einer Gloeocapsa. Nach der Beschreibung gehört die fragliche Flechte nicht zu f. micrococca, sondern zu f. leta von Micarea prasina. BIHANG TILL K. SV. VRT.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. IlI bindung mit den Hypbhen erfuhr, galt vielleicht nur dem Gloeocapsa-ähnlichen Protococcus. Abgesehen von dem problematischen Vorkommen Gonidien- bildender Gloeocapsa bei M. prasina, hat es sich herausgestellt, dass alle die von mir untersuchten Arten dieser Gattung Proto- coccus-Gonidien besitzen. Ihr Hyphensystem fordert also eine solehe Gonidien-Form, wie sie der Protococcus lUiefert, und die meisten Arten scheinen ausserdem an dessen Gloeocapsa-ähn- liche Form gebunden zu sein. Im Zusammenhang hiermit will ich den systematischen Werth der Flechtengonidien mit einigen Worten beriähren. Da die Gonidien, welche, wie es scheint, physiologisch als Assimilationszellen des Flechtenthallus aufzufassen sind, sich bei einer gewissen Flechte als zu einer und derselben Art gehörig erweisen, so liegt darin, dass die Hyphen fär die normale Entwicklung diese Gonidien-Form erfordern. In Folge dessen liefert die Gonidien-Form einer solchen Flechte einen Charakter, der fär die Natur des Hyphensystemes ein Ausdruck ist. Die Charaktere, welche die Gonidien liefern, sind also mit Charakteren zu vergleichen, die den anderen Organen der Flechten entnommen werden. Es verhält sich aber mit den Charakteren, die den Flechtengonidien entlehnt werden, wie mit anderen innerhalb der Pflanzen- und Thier- welt. Diejenigen, welche ein gewisses Organ liefert, können för Arten verschiedener Gruppen von verschiedenem systema- tisechen Werth sein. So kann z. B. die Beschaffenheit der Frucht einer phanerogamen Pflanze bald einen Familien- charakter, bald einen Gattungscharakter oder nur einen Art- charakter avismachen. Mitunter wechselt sie sogar bei einer und derselben Art. Wenn daher Flechtenarten, die wegen der Ubereinstimmung ihrer Entwicklung und ihres Baues in eine Gattung zusammengestellt werden, auch hinsichtlich der Goni- dien eine völlige Ubereinstimmung zeigen, sodass der Gattungs- charakter auch diesen entlehnt werden kann, so folgt daraus doch nicht nothwendig, dass die Gonidien aller Flechten einen Charakter von so grossem systematischen Werth liefern, dass er immer als ein Gattungscharakter aufzufassen wäre. Ähn- liche Gattungen wie Lecidea, Lecanora, Parmelia, Ramalina u. a., Buellia, Rinodina, Physcia u. s. w. stimmen mit einan- der in Bezug auf die Gonidien iäberein, und diese liefern auch för die Familien, in welche man diese Gattungen zusammen- 12 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. fihren kann, eimen Familiencharakter. Die z. B. zu Solorina, Peltigera und Sticta gehörenden Arten weisen analoge Abwech- selungen in Betreff der Gonidien auf, was eine Auftheilung in Gattungen nach diesen veranlasst hat. Allein dadurch sind jedoch Arten getrennt worden, die im Ubrigen die grösste Ubereinstimmung mit einander zeigen und zuweilen fast nur durch die Gonidien verschieden sind. Bei niederen Flechten- gattungen, z. B. Arthonia, Calicium und anderen nahestehen- den Gattungen, können Arten, die, abgesehen von den Goni- dien, eine wesentliche Ubereinstimmung zeigen, durch die letzteren von eimander verschieden sein. In ähnlichen Fällen därfte der Gonidiencharakter nur den Werth eines Artcharak- ters besitzen.' Und möglich ist, dass Flechtenarten anzutreffen wären, bei denen man auch in dieser Hinsicht eine Variation nachweisen könnte. Aus dem Gesagten geht hervor, dass, wenn man die Arten eines Flechtensystemes ausschliesslich nach einem Charakter, z. B. der Beschaffenheit der Gonidien oder jedem anderen beliebigen Charakter, der fär die besonderen Arten einen verschiedenem systematischen Werth besitzt, ordnet, dies zur Folge haben wird, dass theils naheverwandte Arten weit von einander getrennt werden und theils ausser wirklich ver- wandten Arten auch andere zusammengefiährt werden, die mit emander kaum etwas Anderes als denjenigen Charakter, mit Bezug auf welchen man die Eintheilung gemacht hat, gemein haben. Damit ein System kein känstliches werde, sondern ein möglichst treues Bild von der Natur gebe, muss es auf die wahren Verwandtschaftsverhältnisse der Formen gegriändet sein. Diese aber gehen aus der Entwicklungsgeschichte und dem anatomischen Bau der Organismen hervor.? Apothecien. Von grosser Bedeutung fär die Systematik ist der Bau der Apothecien. Indessen wird häufig in der deskriptiven Lichenologie auf den Bau des Excipulums wenig Gewicht gelegt, und die Terminologie fär dessen verschiedene Theile ist auch sehr unbestimmt. HEine fixirte Terminologie ist jedoch eine nothwendige Bedingung, wenn man ein Organ beschreiben KUVeTO LR VVÄA INTO LSE OSS 2 Vergl. WAniO 1. ce. ps. XVIII. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 13 will, und da ich gefunden habe, dass der Bau des Excipulums Charaktere liefert, die völlig ebenso gut sind wie viele andere, welche benutzt werden, habe ich es fär nöthig gehalten, eine Terminologie einzufihren, durch welche der Bau des Exci- pulums in seiner Gesammtheit beschrieben werden kann. Von den vielfachen Typen des Excipulum-Baues, welche die Flech- ten aufzuweisen haben, will ich mich hier nur bei einigen aufhalten, die bei den von mir in dieser Arbeit behandelten Flechten vorkommen. Um derjenigen Terminologie, die ich habe einfähren wollen, die erforderliche Klarheit zu geben, wird es nöthig, die Entwicklung des Apotheciums von der Anlage desjenigen Stadiums an zu verfolgen, wo die verschie- denen Theile sich zu differenziren beginnen. In dem rund- lichen, die Anlage bildenden Knäuel ordnungslos verflochtener Hyphen lassen sich zwei wesentlich getrennte Hyphensysteme unterscheiden.! FEines, das in der Mitte liegt und durch Jod- lösung blaugefärbt wird, macht das ascogene Fasergewebe aus.? Das andere Hyphensystem, welches hauptsächlich rings- um das erstere liegt, aber auch in das ascogene Fasergewebe eingeflochtene Hyphen besitzt, erzeugt die Paraphysen und för sich alleim oder nebst dem Thallus das Excipulum und wäre vielleicht am besten als das Rindenfasergewebe zu bezeichnen.? Bei der Entwicklung des Apotheciums aus dieser Anlage? bilden sich die Hyphen im oberen Theile des Rinden- fasergewebes zu Paraphysen aus, die an ihrer Wandfläche am häufigsten mehr oder weniger in Gallert verwandelt wer- den, wodurch Gelatina hymenialis gebildet wird. Das ascogene Fasergewebe sendet keulenförmige Hyphenäste aus, die sich zwischen die Paraphysen einschieben und zu Schläuchen wer- den. Der die Schläuche enthaltende Theil des Apotheciums macht das Thecium (Hymenium) aus.? Die unter dem The- cium liegende Partie hegt das ascogene Fasergewebe und bildet das Hypothecium." Letzteres ist häufig durch eine ! Vergl. DE Bary: Morphologie und Physiologie der Pilze, Flechten und Myxomyceten, Leipzig 1866, p. 278. ? Vergl. M. FöNFstTÖCK: Beiträge zur Entwickelungsgeschichte der Lichenen p. 7 (Jahrbuch d. K. Bot. Gart. u. d. Bot. Mus. Berlin. Band TII, 1884). 3 Vergl. FÖNFSTÖCK 1. c. p. 6. + Vergl. G. FUISTING: De nonnullis Apothecii Lichenum evolvendi ratio- nibus, Berolini 1865, p. 16, 17, und De Bary 1. ce. p. 277. 5 Der Name Thecium ist vorzuziehen, da die Namen Hypothecium und Epithecium zu allgemeiner Anwendung gelangt sind. 6 FUISTING 1. ce. p. 13; Subhymenialschicht nach DE Barr 1. c. p. 278. 14 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. andere Struktur oder Färbung von dem darunter liegenden Hyphengewebe, obgleich ohne scharfe Grenze, merkbar getrennt. Sind beide Partien ungefärbt, so tritt im Allgemeinen eine Unähnlichkeit bei Zusatz von Jodlösung eim. Das Hypothe- cium zeigt mehr oder weniger dieselbe Jodreaktion wie das Thecium, obgleich in geringerem Grade. Bald wird es röth- lich oder gelblich, bald schmutzig bläulich, während das unter- liegende Hyphengewebe nicht gefärbt wird oder bei einigen Flechten eine reiner blaue oder etwas violette Färbung (z. B. Lecidea plusiospora f. endamylea) zeigt. Bemerkenswerth ist ein Verhältnis, das ich bei einigen Lecanora-Arten z. B. L. varia gefunden habe, bei welcher das unterhalb des Hypothe- ciums gelegene Hyphengewebe oft zum ”Theil oder beinahe gänzlich durch Jodlösung blaugefärbt wird. Dies scheint davon abhangen, dass einzelne Hyphenäste des ascogenen Fasergewebes, die ich hie und da in die unterliegende Partie des Rindenfasergewebes eingeschoben fand, während der Ent- wicklung des Apotheciums in das letztgenannte Gewebe einge- flochten werden und an den Stellen, wo sie vorkommen, eine Jodreaktion in derselben Weise verursachen, wie auch Gelatina hymenialis, nachdem sich Schläuche zwischen die Paraphysen eingeschoben haben, häufig eine Jodreaktion zeigt. Diese durch die Jodlösung blaugefärbten Partien dirften indessen nicht zu dem Hypothecium zu fihren sein, das doch die Hauptmasse des ascogenen Fasergewebes enthält. Wie oben erwähnt wurde, bildet sich der äbrige Theil des Rindenfasergewebes entweder fär sich allein oder nebst dem Thallus zum Excipulum aus, d. h. dem ausserhalb des Theciums und Hypotheciums gelegenen ”Theil, der, um in irgend einer Weise die Bildung und Ausstreuung der Sporen zu fördern, eine besondere Ausbildung erhalten hat. Ein Excipulum sehr einfachen Baues besitzt z. B. Lecidea uliginosa. Der Excipulum-bildende Theil des Rindenfasergewebes wird zu einem napfförmigen Excipulum ausgebildet, das durch- weg einen ziemlich gleichförmigen Bau besitzt und aus dicht verwebten Hyphen besteht, die auch an dessen Rande in keiner bestimmten Richtung laufen, weil der Zuwachs hier in derselben Weise wie im mittleren Theil des Excipulums stattfindet (Fig. 31). FEinen ähnlichen Excipulum-Bau haben auch unter Anderen L. botryosa (FR.), L. gramulosa (EHRH.), L. flexella (AcH.), L. sphacelata TH. FR. und verwandte Arten. BIHANG TILL K. SV.-VET. AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 5 Ein Unterscheiden verschiedener Theile nach dem anatomischen Bau ist in diesem Falle nicht möglich. Nach der Funktion kann man indessen bei diesem Uliginosa-Typus, wie auch bei den mnachfolgenden, zwei Theile unterscheiden, nämlich einen äusseren freien Theil, Pars marginalis excipuli, welche die Aufgabe hat, der Flächenvergrösserung des The- ciums bei Wasseraufnahme entgegen zu wirken und dadurch zur Ejakulation der Sporen mitzuwirken, und einen innerhalb des ersteren liegenden nahrungszufihrenden Theil, Pars cen- St exe pu Diese Funktion der Pars marginalis bekommt bei Lecidea sulphurea auch einen Ausdruck im anatomischen Bau. Wenn das junge Apothecium iäber die Fläche des Thallus aufschiesst, wachsen die Hyphen in dem den Seiten des Theciums anlie- genden Theil des Rindenfasergewebes ungefähr in derselben Weise wie die Paraphysen aus. Die Pars marginalis wird folglich bei diesem Excipulum-Typus, dem Sulphurea-Typus, von mit einander nahezu parallel verlaufenden, ästigen und anastomosirenden Hyphen aufgebaut, die von der aus dicht verflochtenen Hyphen bestehenden Pars centralis ausgehen, welche sich unter dem ganzen Hypothecium ausbreitet und nach unten zu in den Thallus ibergeht (Fig. 32). An die Pars centralis dieses und der nachfolgenden Typen schliesst sich bei vielen Flechten ein dichtes Gonidien-föhrendes Gewebe an, das nicht der Anlage des Apotheciums, sondern den an- grenzenden ”Theilen von dem Stratum gonidiale des Thallus därfte zugehört haben. Bei dem Sulphurea-Typus besitzt also die Pars marginalis einen von der Pars centralis abweichenden anatomischen Bau, welcher im Zusammenhang mit der ihr zukommenden Funktion steht. Der Bau der Pars marginalis hat eine gewisse Ähmnlichkeit mit dem des Theciums und schwillt wie dieses, wenn auch nicht in so hohem Grade, bei Wasseraufnahme an. Zu diesem Typus gehört eine grosse Anzahl Lecidea-Arten. Als Beispiele können angefährt wer- den: L. Friestii AcH., L. macrocarpa (DC-.), L. alpestris SMRFT., L. elabens EFR., L. helvola und diejenigen Arten, welche wegen der Form und Septirung der Sporen in die Gattungen Bilimbia und Bacidia zusammengefährt werden. Zu diesem Typus ge- hören ferner sämmtliche Arten der Gattung Micarea. Ein Typus, der diesem sehr nahe kommt, ist jener Exci- pulum-Bau, den z. B. Lecanora anopta besitzt. Der Anopta- 16 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Typus unterscheidet sich von dem vorigen nur dadurch, dass auch der ”Thallus an der Bildung der Pars marginalis theil- nimmt (Fig. 33). Ihr oberer Theil besitzt denselben Bau wie die Pars marginalis des Sulphurea-Typus. Dieser Theil därfte mit dem in der lichenographischen Litteratur mit- unter vorkommenden Namen Margo. proprius zu belegen seim. Die unterhalb desselben gelegene Pars thallina exci- | puli besteht nach aussen aus einem gleichdicken oder oben etwas dickeren Stratum corticale excipuli, das aus einem dichten Hyphengewebe gebildet ist, dessen Hyphen gegen die freie Fläche mehr oder weniger vertikal verlaufen, und aus einem innerhalb liegenden, mehr oder weniger lockeren und Gonidien-fihrenden Hyphengeflecht, Stratum medullare ex- cipuli.! Da es diesem zuweilen oben an Gonidien fehlt, ist die Anwendung des Namens Stratum gonidiale fär diesen Theil ungeeignet. Das Stratum medullare excipuli geht nach unten zu unmittelbar in das Stratum medullare (incl. goni- diale) des Thallus iber. Innerhalb des Stratum medullare excipuli liegt Pars centralis excipuli, die sich oben unter dem Hypothecium ausbreitet und nach unten zu in das Stratum medullare (incl. gonidiale) des Thallus ibergeht. Zu diesem Typus gehören unter Anderen Lecanora hypoptoides, LC. fusce- scens, L. Dovrensis und L. Cadubrie. Bei L. polytropa und zwar insbesondere bei ihrer var. imtricata kann die Pars thallina bisweilen so wenig entwickelt sein, dass das Stratum medullare fehlt. Bei anderen Arten, wie z. B. L. piniperda, erfolgt die Entwicklung des Margo proprius mitunter sehr spät oder bleibt schlechtweg aus, in welchem Falle die ganze Pars marginalis von dem Thallus gebildet wird. HFEinen solchen Bau behält ein normal entwickeltes Excipulum bei Lecanora subintricata, deren Excipulum-Bau man als eine Variante dieses Typus betrachten kann (Fig. 34). Zu dem Anopta-Typus gehört auch das Excipulum von Lecanora boligera, deren Stratum corticale jedoch bisweilen oben ein wenig dinner ist, wo- durch sie sich dem nachfolgenden Typus nähert. Arten, derenr Excipulum von dem Anopta-Typus ist, besitzen äusserlicfh oft grössere Ähnlichkeit mit Lecidea als mit Lecanora, wds- halb auch viele von ihnen zu der erstgenannten Gattung gezählt worden sind. I Naeh WATINIO Le: p. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:038. 17 Einen bei den Lecanora-Arten häufigen Typus besitzt z. B. L. varia. Der Varia-Typus unterscheidet sich von dem vorigen dadurch, dass das, unten dicke Stratum corticale excipuli oben dinn oder nicht distinkt ausgebildet ist (Fig. 35). Bei L. varia entwickelt sich nie ein Margo proprius; bei Anderen wiederum, z. B. L. effusa, gelangt er nicht so selten zur Entwicklung; und bei den völlig ausgebildeten Apothecien von L. effusella findet sich immer ein dinner Margo proprius. Der Varia-Typus besitzt in dem meistens kräftig gebauten Stratum cortieale excipuli einen Bau, der seinem Zweck völlig entspricht und eine allgemeine Verbrei- tung unter den höheren Flechten hat, während der weniger hänufig vorkommende Anopta-Typus als eine Ubergangsform zwischen diesem und dem Sulphurea-Typus aufzufassen ist. Von den dargestellten Typen ist der Uliginosa-Typus durch den zusehends gleichförmigen Zuwachs des ganzen Excipulums ziemlich freistehend und besitzt nur wenig Ge- meinschaft mit den drei nachfolgenden, die sich leichter aus eimander herleiten lassen. Wenn die Pars thallina in dem Amnopta-Typus nicht zur Emntwicklung kommt, entsteht der Sulphurea-Typus. Die relative Entwicklung von Margo pro- prius und Pars thallina innerhalb des Anopta-Typus ist bei verschiedenen Arten verschieden und ist nicht selten bei einer und derselben Art Wechselungen unterworfen. Allein es ist jedoch selten, dass man eine Variation wie die der Lecanora orosthea (SM.) findet, welche, obgleich sehr selten, an demselben Exemplar eine so rasche und kräftige Entwicklung des Margo proprius bekommt, dass die Pars thallina wenig oder gar nicht zur Ausbildung gelangt. Die Grenze zwischen den Varia- und Amnopta-Typen ist auch keine scharfe. Lecanora boligera be- sitzt ein kräftig ausgebildetes Stratum corticale excipuli, das bisweilen oben ein wenig dimner ist, und von Arten, deren Excipulum den Varia-Typus hat, ist der Unterschied der Dicke in dem oberen und unteren Theil des Stratum corticale bei der einen ein sehr bedeutender, bei einer anderen ein ziemlich unbedeutender, woneben sich eine Variation in dieser Hinsicht auch bei eimer und derselben Art antreffen lässt. Von den ”Theilen, welche ich bei den oben beschriebenen Excipulum-Formen unterschieden habe, ist die Pars marginalis der Uliginosa- und Sulphureå-Typen als Excipulum proprium und diejenige der Anopta- und Varia-typen als Excipulum [5 nd 18 Te HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. thallodes oder zuweilen, wenn der Margo proprius entwickelt ist, als Excipulum zeorinum benannt worden. Die Pars cen- tralis ist im Allgemeinen zum Hypothecium gezählt worden. Wenn die Pars marginalis aus Margo proprius und Pars thballina zusammengesetzt ist, sind fär diese Theile die Be- nennungen Perithecium und Amphithecium bisweilen benutzt worden.! Indessen kann ich nicht den Namen Perithecium aufnehmen und zwar aus dem Grunde, weil derselbe fär eine Partie der geschlossenen Apothecien fixirt worden ist, die mit der Pars centralis und einem ”Theil des Margo proprius entwicklungsgeschichtlich und morphologisch zunächst zu vergleichen ist, während der andere Theil des letzteren den Periphysen der geschlossenen Apothecien entsprechen därfte. Es wärde nur Verwirrung in Bezug auf die Terminologie herbeifähren, wenn man den Namen Perithecium innerhalb der discocarpen Flechten aufnähme. Wenn also der Aus- druck Perithecium innerhalb des offenen Apotheciums keine Anwendung bekommen kann, so liegt auch kein Grund vor, för die Pars thallina die Benennung Amphithecium zu be- nutzen. Was den ibrigen Bau des Apotheciums betrifft, will ich nur eine Variation in der Gelatinisirung der Paraphysen her- vorheben, welche z. B. bei Lecanora effusa, L. subintricata, L. piniperda und eimnigen Arten der Gattung Micarea stattfindet. Die Paraphysen können bald zart und vermittelst der Gelatina hymenialis mehr oder weniger verleimt, bald zufolge einer geringeren Gelatinisirung ihrer Wandfläche dicker und freier sein. Als eine mehr zufällige erscheint diese Variation bei Lecidea atroviridis, L. albohyalina und L. uliginosa. deren Paraphysen normal fein und verleimt sind, aber auch, obgleich selten, dick und locker zusammenhängend sein können. Oft steht diese Variation im Zusammenhang mit eimer Variation hinsichtlich der Farbe oder der Form der Apothecien. Bei Zz. B. Micarea denigrata sind sie gröber und desto lockerer mit einander zusammenhängend, je heller die Apothecien sind; und för Lecanora piniperda gilt es als Regel, dass die Para- physen um so feiner und stärker verleimt sind, je stärker konvexe Form die Apothecien haben. In Apothecien mit flacher und blasser Scheibe sind sie hingegen beträchtlich ! Z. B. bei WAIinio 1: ec. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 19 gröber und lockerer mit einander verbunden. Sehr selten trifft diese Variation die Paraphysen nur theilweise, wie ich eimmal bei Micarea prasina f. micrococca fand. Die Paraphy- sen waren in ihrem unteren Theil fein und vermittelst einer reichlichen Gelatina hymenialis verleimt, während dagegen ihre oberen ”Theile gröber und lockerer zusammenhängend waren. Während die Paraphysen in der genannten Hinsicht bei einigen Arten einer Variation unterliegen, liefern sie dagegen fir andere Arten einen guten Artcharakter. Es han- delt sich nur darum, in jedem besonderen Falle genau zu pröfen, inwieweit dieser Charakter konstant ist. Pycniden. In Betreff der Pycniden will ich nur mit einigen Worten den systematischen Werth derjenigen Charaktere besprechen, weleche den in denselben gebildeten Pycnoconidien entnommen werden. Ohne läugnen zu wollen, dass sich Flechtenarten finden, die eme konstante Pycnoconidien-Form besitzen, kann ich jedoch mit Bestimmtheit behaupten, dass dies bei weitem nicht fär alle gilt. Eine konstante Form und Grösse scheint sich nicht nur bei den höheren Strauch- und Laubflechten, sondern auch bei vielen Krustenflechten zu finden. MHierher gehören von den in dieser Arbeit behandelten Flechten Leca- nora varia. L. polytropa, CL. symmictiza, Lecidea Ehrhartiana u. a. Bei Lecanora hypoptoides sind sie in den meisten Fällen länglich; jedoch können mitunter auch längere Pycnoconidien angetroffen werden, die stabförmig und mehr oder weniger gekräimmt sind. Ebenfalls zeigen die länglich stabförmigen, gekrämmten Pycnoconidien von Lecanora anopta bisweilen «eine kleine Schwankung hinsichtlich der Länge. Häufiger werden an demselben Exemplare von Lecanora Cadubrie und L. subintricata, die gewöhnlich stabförmige Pycnoconidien be- sitzen, kärzere dergleichen angetroffen, welche bei der letzt- genannten Art sogar länglich oder, obgleich selten, elliptisch seim können. HEine bemerkenswerthe Variation zeigen die Pycnoceonidien von L. effusa und L. cyrtellina. Am häufigsten sind sie sichelförmig, aber ausserdem lassen sich dann und wann an einem und demselben Exemplare dännere Pycno- conidien antreffen, die sogar nadel- oder fadenförmig sein 20 'T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. können.! Bei Lecanora effusella trifft man am häufigsten dänne, nadelförmige Pycnoconidien, aber an demselben Exemplare habe ich ein paarmal auch sichelförmige gefunden. Von einer sehr unbestimmten Grösse sind sie bei Lecanora piniperda und vielen Arten der Gattung Micarea. Bei z. B. M. denigrata sind sie bald elliptisceh oder länglich, bald stab- oder faden- ähnlich, und nicht selten sind verschiedene Formen an einem und demselben Exemplare zu finden. Alle diese Beobachtungen sind auf die Untersuchung solcher Exemplare gegrändet, wo die zu untersuchende Flechte rein und ohne FEinmischung anderer Arten vorkam. Aus dem Angefährten geht hervor, dass der den Pycnoconidien entlehnte Charakter demselben Gesetze wie viele andere unterworfen ist: er kann bei einer Art konstant, bei einer anderen schwankend sein. Chemische Charaktere. Seit einigen Jahrzehnten spielen die chemischen Charak- tere bei der Unterscheidung der Arten eine hervorragende Rolle in der lichenographischen Litteratur. Die anatomisch- morphologischen Charaktere haben dabei oft mehr oder weni- ger zuräcktreten missen, und bisweilen findet man in der Litteratur den chemischen Charakter sogar als den einzigen Arten»-Unterschied angegeben. Wenn aber ein beliebiger Organismus sich durch seine chemische Beschaffenheit von einem anderen wunterscheidet und diese chemische Beschaffen- heit zu der Art gehört, so ist es wenig wahrscheinlich, dass nicht dieselbe von einer Verschiedenheit der Lebensfunktionen bedingt wird, und eine ähnliche Verschiedenheit därfte auch im Zusammenhang mit einem grösseren oder geringeren anato- misch-morphologischen Unterschied stehen. Wenn anderseits Zwei Organismen sich in ihrer Anatomie und Morphologie, soweit man ersehen kann, völlig gleichen, in chemischer Be- ziehung aber einen Untertchied zeigen, so ist es aller Wahr- scheinlichkeit nach zu erwarten, dass sich diese chemische Unähnlichkeit bei einer Untersuchung anderer Individuen als eine nur individuelle erweisen wird, indem verschiedene Indi- viduen hinsichtlich des vorhandenen chemischen Charakters ! Vergl. TH. Fries: Lichenographia Scandinavica, Upsalie 1871, 1874, p. 205. BIHANG TILL K. SV.-VET. AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 21 schwanken.! Die chemische Verschiedenheit kann in diesem Falle von dem Auftreten accessorischer Stoffe oder einer wech- selnden Menge bei der Art normal vorkommender Stoffe u. s. w. herrähren. Wenn dagegen die normalen Funktionen einer Art in einem gewissen Verhältnis zu bestimmten chemischen Stoffen stehen, so ist eine Reaktion auf diese fär die Art ebenso sicher gegeben als ihre normalen TLebensfunktionen. Die chemische Reaktion wird in diesem Falle ein ebenso guter Artcharakter als viele andere. Dabei ist doch zu bemerken, dass verschiedene Individuen derselben Art die fär die Art gegebenen normalen Lebensfunktionen in etwas ungleichem Grade besitzen können, weshalb auch die genannten chemischen Stoffe im Zusammenhang damit in wechselnder Menge auf- treten. Die Folge davon wird, dass die chemische Reak- tion auf diese Stoffe mit ungleicher Stärke auftreten muss. Ein Beispiel dafär lNefern die verschiedenen Niancen der Jodreaktion des Theciums und Hypotheciums bei vielen Arten, wie 2. B. Lecanora varia, L. polytropa, L. pimperda, L. obscu- rella, L. cyrtella (AcH.), Lecidea symmicta und vielen anderen. Bisweilen zeigen Apothecien verschiedenen Alters an einem und demselben Exemplare verschiedene Niiancen der genann- ten Reaktion. Möglich ist wohl auch, dass die Beschaffen- heit des Substrats mitunter einigen HFEinfluss hat, was ich nicht mit Bestimmtheit entscheiden kann, da fär die Erörte- rung dieser Frage bisher zu wenig Thatsachen vorliegen. Damit will ich doch nicht gesagt haben, dass alle Arten einer Varia- "tion der Jodreaktion des Theciums unterworfen wären. Es giebt im Gegentheil Flechten, die in dieser Hinsicht sehr kon- stant sind. Was fär die Reaktion auf die chemischen Stoffe einer Art gilt, das gilt selbstverständlich auch fär ihre natärliche Farbe, insofern diese von einer gewissen chemischen Zusam- mensetzung abhängt. Bei eimer Art ist die Farbe des Thallus oder der Apothecien konstant, bei der anderen ist sie Varia- tionen unterworfen. Bemerkenswerth ist die analoge Varia- tion, die bei naheverwandten Arten vorkommen kann, z. B. in der Farbe der Apothecien von Lecanora subintricata und L. piniperda, von denen jedoch die letztere eine etwas grössere Variationssphäre als die erstere besitzt. Bei den mnahever- UPVergl. (DH. CRRIKS) 1. C, Pp. 227 20, lol, 32: 40; HILTR; (4; 80-82; 33, SJ Kö0 05, d5, 103, 00, NLOB, Ti2, 1T5, 123, 125, 120 tU, SW: 22 o'T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. wandten Micarea prasina, M. denigrata, M. violacea und M. cinerea hängt diese Variation zum grössten Theil von verschie- denen Beleuchtungsverhältnissen ab, sodass die im Schatten wachsenden Apothecien heller gefärbt sind als diejenigen, welche an stärker beleuchteten Stellen des Substrats wachsen. Andere Beispiele dafir, wie sehr die Farbe der Apothecien bisweilen von den Beleuchtungsverhältnissen abhängig ist, liefern unter Anderen Lecidea helvola und L. spherella, weleche im Nchatten weisse Apothecien besitzen, an stärker beleuch- teten Stellen aber mit dunkler gefärbten versehen sind. Systematik. Aus dem Angefiährten därfte eimleuchten, dass eine Be- schreibung eines einzigen Exemplares einer Flechte nicht die Beschreibung einer Flechten-Art, sondern oft nur die einer Form derselben wird. Um in der Beschreibung einer Art die ganze Variationssphäre ihrer sämmtlichen Charaktere wieder- geben zu können, wird es nöthig, jeden besonderen Charakter an mehreren Exemplaren zu präfen. Dabei ist es aber häufig von grossem Gewicht zu kennen, unter welchen äusseren Ver- hältnissen jede Form vorgekommen hat, um dadurch einen Leitfaden bei der Beurtheilung des gegenseitigen Verhältnisses der Formen zu erhalten, d. h. man muss die Art womöglich in der Natur studiren. Ist ein Charakter einer gewissen Art zugleich ein Gattungscharakter oder besitzt einen noch höhe- ren systematischen Werth, so ist eine Variation desselben am wenigsten zu erwarten, falls die Gattung eine natiärliche ist. Selbstverständlich können nur wenige Gattungen auf- gestellt werden, die in der Natur so scharf abgegrenzt sind, dass sich nicht Arten innerhalb derselben finden können, welche hinsichtlich des gegebenen Gattungscharakters eine ausserhalb der Gattung gehende Variation zeigen. Die Hauptmasse der zu einer natärlichen Gattung gehörenden Arten muss doch den Charakter der Gattung ohne Variation genau wieder- geben. Wenn dagegen der Charakter kein Gattungscharakter ist und man bei einigen verschiedenen Exemplaren eine Varia- tion desselben findet, so kann man sogleich eine Veranlassung haben zu vermuthen, dass die Variation etwa eine grössere Sphäre besitzt, als sie die wenigen Exemplare angeben, und BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 23 es gilt dann, durch die Untersuchung einer grösseren Menge von Exemplaren die Sphäre der Variation zu begrenzen. So Zz. B. braucht man nicht viele Exemplare von Micarea demigrata zu untersuchen, bis man einer Variation hinsichtlich der Länge der Sporen auf der Spur ist. Durch eine fortgesetzte Unter- suchung wird man auch finden, dass die Längenvariation der Sporen bei dieser Art eine kemeswegs unbedentende ist. Gleich- zeitig mit dieser Variation der Länge findet man auch eine Schwankung hinsichtlich der Septirung der Sporen, und die Untersuchung einer grösseren Menge von Individuen ergiebt, dass sich die Variation von grösstentheils eimfachen Sporen bis zu 3-(5-)septirten erstreckt. Eine Längenvariation der Sporen zeigen auch die mit M. denigrata naheverwandten M. prasina und M. violacea, welehe ein Beispiel dafär liefern, wie naheverwandte Arten zuweilen eine analoge Variation in Bezug auf denselben Charakter zeigen. Was ich hier iäber anatomisch-morphologische Charaktere angefährt habe, bezieht sich natärlich auch auf die chemischen, diese mögen sich nun durch die natärliche Farbe oder durch eine Reaktion zu erkennen geben. Bei der Bearbeitung derjenigen Flechten, deren Behand- lung ich in dieser Arbeit unternommen habe, bin ich bestrebt gewesen, jede Art womöglich genau so, wie sie in der Natur vorkommt, darzustellen. Wenn eime Art irgend eine grössere Variation in Betreff eines oder mehrerer Charaktere zeigte, habe ich sie in Varietäten oder in so viele Formen aufgetheilt, als ich fär nöthig gehalten habe, um die Kombination, in wel- cher die Variationen oft vorkommen, besser als in einer ein- zigen Beschreibung der betreffenden Art wiederzugeben. Art ist in dem gewöhnlichen Sinne genommen worden, d. h. die Zusammenfassung sämmtlicher mittels Zwischenformen zu- sammenhängenden Varietäten und Formen, die mit keinem an- deren Formenkomplex durch solche verbunden sind. Wenn sich solche finden, aber sehr selten sind, oder wenn man vermuthet, dass sie in Folge der Beschaffenheit der Variation der beiden Arten existiren, so diärfte die eme Art, die eine etwas grössere Schwankung zeigt hinsichtlich jenes oder jener Charaktere, wodurch sie sich von der anderen Art unterscheidet, als eine Unterart von dieser aufgestellt werden. Das Richtigste wäre wohl, beide einem gemeinschaftlichen Artbegriff zu unter- ordnen, was jedoch zu einer allzu sehr verwickelten Nomen- 24 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. klatur föhren wirde. Indess ist die Aufstellung einer Unter- art im Allgemeinen eine sehr missliche Sache, und nur in einem Falle bin ich genöthigt worden, eine solche aufzustellen. Hinsichtlich des Unterschiedes zwischen Varietät und Form habe ich womöglich die Natur den Ausschlag geben lassen. Zwei von einander verschiedene Individuenkomplexe sind als Varietäten einer Art betrachtet worden, wenn ihre Zwischen- formen weniger häufig als sie selbst vorkamen, als Formen dagegen, wenn Zwischenformen ebenso häufig waren. Eine Form kann folglich sehr oft an einem und demselben Exem- plare in eine andere äbergehen. Wenn der Unterschied zwi- schen Art, Varietät und Form in der oben angegebenen Weise aufgefasst wird, so folgt daraus nicht mit Nothwendigkeit, dass die Verschiedenheit der Formen eine geringere sei als diejenige der Varietäten oder Arten. Im Gegentheil scheinen zwei Formen einer Varietät oder Art bisweilen hinsichtlich mehrerer Charaktere besser von einander verschieden zu sein als selbst zwei naheverwandte Arten. Die aufgestellten Arten, Varietäten und Formen habe ich womöglich mit schon fräher beschriebenen zu identifiziren versucht. Dabei waren im botanischen Museum zu Upsala aufbewahrte Originalexemplare von dem grössten Gewicht. Bisweilen war ich jedoch ausschliesslich auf die Beschreibungen angewiesen, die in der Litteratur an verschiedenen Stellen geliefert werden und die nicht selten so unvollständig und ungenau sind, dass eine Identifizirung gewagt oder geradezu unmöglich war. In solchen Fällen war ich genöthigt, neue Namen vorzuschlagen. Ich habe es jedoch fär iberflössig gehalten, einige Varietäten und Formen zu taufen, die ich, um eine bessere Ubersicht iber die Variation . der Art zu bekommen, aufgenommen habe. Es schien mir besser zu sein, diejenigen, welche ich mit friher beschriebenen nicht sicher identifiziren konnte, mit neuen Namen zu belegen als an eine ausfihrliche Beschreibung einen älteren Namen zu heften, der vielleicht eine ähnelnde Form bericksichtigt. Die Synonymik därfte mehr verwickelt werden, wenn man verschiedene For- men unter demselben Namen beschreibt, als wenn dieselbe Form unter verschiedenen Namen beschrieben wird. Mehrere der kleinen, äusserlich unscheinbaren Flechten aus den tiefen Wäldern des nördlichen Schwedens sind jedoch bisher aller Wahrscheinlichkeit nach unbekannt. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 25 Weil die Hauptmasse des untersuchten Materials aus skandinavischen Exemplaren besteht, hahe ich hauptsächlich nur das Vorkommen innerhalb Skandinaviens angegeben und auf TH. FR. Lich. Scand. in den Fällen verwiesen, wo die hier aufgestellte Art, Varietät oder Form mit der in der genann- ten Arbeit beschriebenen, auf welche ich verweise, identisch ist. Dasselbe gilt auch von der Synonymik. Anfihrungen von Synonymen im Ubrigen grinden sich in den meisten Fällen auf Originalexemplare oder auf citirte Exsiecata, bis- weilen auch auf eine Beschreibung, wenn diese so ausföhrlich war, dass ich sie mit grosser Wahrscheinlichkeit identifiziren konnte. In den Beschreibungen sind chemische Charaktere hauptsächlich nur dann angefiährt worden, wo es sich heraus- stellte, dass sie eimige Bedeutung besassen. Die oft wenig zuverlässige Jodreaktion des ”Theciums ist im Allgemeinen weggelassen worden. Fär alle die neubeschriebenen Arten habe ich dieselbe angefiährt, um der Beschuldigung zu ent- gehen, eine allzu unzulängliche Beschreibung iber dieselben geliefert zu haben. Die Beschreibung des Innern der Apothe- cien ist nach Präparaten in Wasser gemacht worden. Wenn besonders die chemische Reaktion angegeben wird, geschieht dies mittels der gewöhnliehen Abkärzungen K (hydrate kalico adhibito) und J (solutione jodetica adhibita).. Die Benennung Epithecium wird nur fär den obersten Theil des Theciums benutzt, wenn dieser im Vergleich mit dem ibrigen ”Theil des Theciums eine merkliche Verschiedenheit der Konsistenz zeigt. Paraphysenspitzen oder nur eine Verschiedenheit der Färbung habe ich folglich nicht mit diesem Namen belegt. Fär die Untersuchung der Paraphysen ist Kalilauge angewandt worden. Die mit einer Färbung verbundene Verdickung, welche die Para- physen oft oben in dem äusseren Theil ihrer Wand zeigen, unter- liegt bald einer vollständigen Gelatinisirung, wobei die Para- physen sich bei Zusatz von Kalilauge als gleichdick und unge- färbt erweisen, bald aber eimer weniger vollständigen, wodurch die innere, ungefärbte Partie mit einer gefärbten Gallerthille (minus distincte inerassatee et colorate) umgeben zu sein scheint, bald zeigen sich die Spitzen als distinkt verdickt u. s. w. Bei der Autoren-Bezeichnung bin ich denselben Prinzipien ge- folgt wie Prof. TH. FRIES in seiner klassischen Lichenographia Scandinavica. Die Gruppirung der Arten von Lecanora und Lecidea beräcksichtigt hauptsächlich nur die hier behandelten. 26 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA- Die Gattungen Lecanora, Lecidea und Micarea habe ich in der nachfolgenden Begrenzung genommen: Lecanora. Thallus crustaceus; gonidia protococcoidea hyphis breviter articulatis cirecumdata, membranam non penetrantibus; apothe- cia aperta, aut thallo immersa excipulo subnullo, aut elevata excipulo evoluto; pars centralis mediocris vel subnulla; pars marginalis tota vel modo inferne strato medullari instructa gonidiis impleto stratoque corticali (interdum indistincto) extus limitato, margine proprio nullo distineto vel ex hyphis radiantibus e parte centrali excipuli enatis contexto, partem thallinam excipuli plus minus excludente; paraphyses vulgo parce ramose vel simplices; spore minores mediocresve (vix ultra 40 uv long.), incolorate, simplices aut 1—53-septate, episporio lievigato, membrana et septis haud (ut in Rino- dina et Caloplaca) inerassatis, octone aut raro pauciores pluresve, globose—cylindrico-oblonge; sterigmata et pycno- conidia varia. Syn. Lecanora (AcH.) Wasio Etude I p. 73; TH. Fr. Scand. p. 219 (exel. Ochrolechia et Psoroma). Lecania (Mass.) TH. Fr. Scand. p. 289. Gyalolechia (Mass.) TH. FR. Scand. p. 187. Lecidea. Thallus crustaceus; gonidia protococcoidea vel pleurococ- coidea, hyphis breviter articulatis cirecumdata, membranam non penetrantibus; apothecia aperta; pars centralis excipuli mediocris; pars marginalis ex hyphis radiantibus vel intricatis contexta, gonidiis carens, vel subnulla; paraphyses simplices-— ramose; spore incolorate, simplices vel uniserialiter (raro paullum muraliter) septate, septis haud (ut in Blastenia) incrassatis, (vulgo) halone nullo circumdatre, octone aut raro pauciores pluresve, globose—aciculares; sterigmata et pycno- conidia varia. Syn. Bilimbia, Biatorina, Catillaria, Biatora et Lecidea auct. p. P- Bacidia (D. Ntrs.), Toninia (Mass.), Psora (HaALL.) et Arthrospora Mass.; TH. Fr. Scand. p. 330, 342, 411, 584. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 27 Micarea. »A pothecia liberata, subspherica semper aperta immarginata, excipulo thallode nullo. Thallusegra- nulis liberis gelatinosis aggregatis compositus». FR. Sackeves: (1825) p. 256 (Typus: M. prasina ER. 1 ec. p. 257). Thallus crustaceus, homoeomericus (vel inferne tetate go- nidiis destitutus), strato corticali nullo distinceto, verruculosus, granulosus, leprosus, subverniceus vel indistinctus, totus goni- diis minutis, 4—8(—9) v. latis, coplosis et plus minus dense conglomeratis impletus; gonidia protococcoidea, hau- storiis membranam penetrantibus affixa, duobus (raro tribus) gonidiis novis ortis e vetere, deliberatis; apo- thecia aperta, margine numquam elevato cincta, stepe mox vel demum tuberculata; pars marginalis excipuli ex hyphis, paraphysibus subsimilibus, radiantibus con- texta, seepe subnulla; thecium in partem marginalem excipuli et hypothecium sensim transiens; paraphyses séepissime plus minus ramose et sepe anastomosantes, apicibus haud in- crassatis; spore imcolorat:e simplices vel uniserialiter septatee, octonze, ovoidere vel ellipsoidesxe— bacillares; sterigmata simplicia conoidea—cylindrica; pycnoconidia (stepe in eodem specimine) longitudine plus minus variantia, ellipsoidea—filiformia. (Pyc- noconidia M. violacece f. conglomerate interdum ad 120 v. longa.) Syn. Micarea Fr. S. 0. Veg. (1825) p. 256. PBilimbia, Biatorina, Catillaria, Biatora et Lecidea auct. p. p. Um die Flechten nach einer gewissen Gemeinschaft der Entwicklungsgeschichte und der allgemeinen Organisation in Gattungen zu gruppiren, innerhalb deren wenigstens die Haupt- masse der Arten genau und ohne Variation die Charaktere der Gattungen besässe, sodass sich nur wenige oder keine Ubergänge zu anderen Gattungen fänden, wäre eine grössere Kenntnis von der Entwicklungsgeschichte und dem Bau an weit verchiedenen Stellen der Erde vorkommender Flechten erforderlich als diejenige, welche ich besitze. Ich habe des- halb bei der Begrenzung dieser drei Gattungen von der Kenntnis 28 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. ausgehen missen, die ich von den skandinavischen Arten habe. Was ich im Nachfolgenden zur Vertheidigung der ihnen von mir gegebenen Begrenzung anfihren werde, grändet sich daher hauptsächlich auf diese letzteren. In erster Linie habe ich zugesehen, dass die Begrenzung nicht zu eng wirde, wodurch Arten, die in ihrer allgemeinen Organisation die grösste Uber- einstimmung zeigen, von einander wegen eines Charakters getrennt wiirden, der sich bei naheverwandten als ein zu unwesentlicher zeigt, um einer Gattungseintheilung zu Grunde zu liegen. In Folge dessen hat sich eine fernere Eintheilung der Arten in kleinere Gattungen nach der Septirung der Spo- ren als unausföhrbar erwiesen. Um einige wenige Beispiele naheverwandter Arten anzufiöhren, die dadurch von emander getrennt wiirden, so kann hervorgehoben werden, dass Lecanora obscurella einfache Sporen hat, während dieselben bei L. sym- mictiza wenigstens zum Theil und bei L. atropurpurea sämmt- lich einseptirt sind. Lecidea retigena hat normal einseptirte, während L. pallens 3-septirte Sporen hat. Bei L. ameibospora sind sie zum grössten Theil eimfach, bei L. globulosa aber zum grössten Theil einseptirt. L. abbrevians hat meistentheils 3-septirte, aber L. circumspecta am häufigsten auch 5-7-sep- tirte Sporen u. s. w. Innerhalb der Gattung Micarea können ebenfalls sehr naheverwandte Arten hinsichtlich der Septirung der Sporen von einander verschieden sein. Aber nicht genug, dass naheverwandte Arten dieser Gattungen sich durch die Septirung von einander wunterscheiden, auch Varietäten der- selben Art oder sogar innerhalb desselben Apotheciums vor- kommende Sporen können darin Schwankungen zeigen. Leci- dea vernalis und L. helvola besitzen gewöhnlich einfache Sporen, aber können auch eine Einmengung einseptirter Sporen haben. L. albohyalina hat häufig nebst einfachen Sporen eine Ein- mischung 1-septirter, und L. alborufidula kann zugleich eimige wenige 3-septirte Sporen haben, wie dies bisweilen auch bei L. globulosa der Fall ist.! Bei den letztgenannten wären folglich, wenn der Gattungscharakter ausschliesslich in der Septirung der Sporen läge, drei Gattungen auf einmal in einem und demselben Apothecium vertreten. Aus diesen weni- gen Beispielen unter den vielen, die sich anfihren liessen, ! Es wird, wie allbekannt, kaum nöthig sein darauf hinzuweisen, dass die Scheidewände in dem Falle, wo auch einfache Sporen bei der Art vor- kommen, im Allgemeinen dimnn sind. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 29 geht hervor, dass die Zahl der Sporenscheidewände bei Leca- nora, Lecidea und Micarea sowie auch bei vielen anderen Gattungen der Krustenflechten, wie z. B. Hematomma, Ehizo- carpon, RBinodina, Buellia, Gyaleeta u. a., keinen so hohen systematischen Werth besitzt, dass man ausschliesslich darauf Gattungen grinden könnte, innerhalb deren die Hauptmasse der Arten genau und ohne Variation den Charakter der Gattung besässe. Eine Analyse der Sporenform wirde, selbst wenn man diese in Zusammenhang mit der Septirung setzte, zu dem- selben Resultat föhren. Dass naheverwandte Arten hinsicht- lich der Sporen mehr oder weniger ibereinstimmen können, ist selbstverständlich. Aber eine HEintheilung, die sich aus- sehhesslich auf die Sporen griändet, wird nicht deswegen immer eine natärliche. Beriäcksichtigen muss man dabei auch den äbrigen Bau der Apothecien, welcher fär jede besondere Art weit bestimmter ist, als es die Sporen dieser Gattungen im Allgemeinen sind. Bisweilen dräckt eine gewisse Form der Pycnoconidien eine Zusammengehörigkeit der Arten aus. Indessen ist jedoch Lecidea in der von mir gegebenen Begrenzung eine sehr heterogene Gattung, die Arten umfasst, welche sich durch den Bau der Apothecien entwicklungs- geschichtlich als von eimander sehr verschieden erweisen. So z. B. scheinen Arten mit einem Excipulum von dem Uliginosa- Typus wenig Zusammengehörigkeit mit denjenigen zu haben, bei denen dasselbe von dem Sulphurea-Typus ist. Und unter den in der vorliegenden Arbeit nicht besprochenen Arten lassen sich noch grössere Verschiedenheiten nachweisen. Als Beispiel kann ich L. ostreata (HoFFM.) anfihren, deren Pars marginalis excipuli denselben Bau besitzt wie der Thallus in der nächsten Umgebung der Apothecien, d. h. aus einem pseudoparenchymatischen Gewebe besteht, dem die Gonidien fehlen, während L. Friestii, die äusserlich der L. ostreata ähnelt, durch einen Excipulum-Bau des Sulphurea-Typus von derselben weit verschieden ist. Um eine Auftheilung der Lecidea in kleinere Gattungen durchzufihren, die sich auf den Excipulum-Bau nebst anderen Charakteren grinden, welche die Paraphysen, die Sporen oder der Thallus liefern können, sind jedoch weitumfassendere entwicklungsgeschichtliche und anatomische Untersuchungen erforderlich als die bisher vor- liegenden. 30 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Wenn man bei der Aufstellung einer Gattung die Be- grenzung immer so weit machen wollte, dass jeder Ubergang zu einer anderen Gattung fehlte, wärden z. B. Rhizocarpon, Lecidea, Lecanora, Pertusaria, Acarospora u. a. eine ein- zige Gattung bilden. Auch die Gattungen Lecanora und Parmelia, die hinsichtlich der Hauptmasse der Arten gut unterschieden sind, wiirde man dann schwerlich von einander getrennt halten können. Die auf solche Grände gebildeten Gattungen wirden indessen allzu verschiedenartige Flechten umfassen. Dies ist die Ursache, warum Lecanora und Lecidea keine weitere Begrenzung als die oben angegebene erhalten haben. BSoviel ich kenne, fehlen wirkliche Ubergänge von den eine eigene Gruppe bildenden, natiärlichen Gattungen Buellia, Rinodina und Physcia zu Lecanora und Lecidea.! Mit der Gattung Caloplaca aus derjenigen Gruppe, die von Blastenia, Caloplaca, Xanthoria und Theloschistes gebildet wird,? seheinen freilich Lecanora vitellina (EHRH.), L. nivalis (KöRrB.) und einige andere Arten eine Verwandtschaft zu besitzen, die jedoch vielleicht eine mehr scheinbare ist. Lecidea stenospora HEPP. (= Bacidia PBeckhausii (KörB.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 359) verhält sich in Bezug auf die Farbe der Apothecien in der- selben Weise zu Micarea denigrata, mit welcher sie jedoch nicht die geringste Verwandtschaft besitzt. Die Grenze zwischen Lecanora und ÅAcarospora ist keine besonders scharfe, jedoch dirften diejenigen Arten, welche durch die Zahl der Sporen eine vermittelnde Stellung einnehmen, sehr wenig sein. Sie mögen dann zu der Gattung gezählt werden, mit der sie im Ubrigen am meisten iibereinstimmen. Beispiele dafär liefern unter Anderen Lecanora cateilea (AcCH.), L. sambuci (PERS.), L. Neuschildii, L. conspurcans und Acarospora glebosa Körs. Dasselbe gilt auch fär Lecidea und die natärliche Gattung Rhizocarpon. Ochrolechia scheint wegen ihrer Paraphysen und ihrer grossen Sporen mehr Verwandtschaft mit Pertusaria als mit Lecanora zu besitzen. Und Icmadophila därfte wegen der mächtig entwickelten Pars centralis excipuli zunächst mit Sphyridium und Beomyces zusammenzustellen sein. Pso- roma ist mit der Gattung Pannaria verwandt. Die Gattung Micarea ist eine mehr freistehende. Nahe verwandt mit derselben sind wahrscheinlich einige von WaAINI0O KAVIer ol WIATNIO. CA pA sv IVerpgl SWATNIO "LEG py SCKSVIETE: BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 31 in Etude II beschriebene Lecidea-Arten mit schuppigem Thallus (L. subternaria, L. adscendens und L. melanococca Warnro 1. c. p. 18—20, aus Brasilien) sowie auch die mit strauchartigem Thallus versehene Gattung Splceropho- ropsis WaAINIo 1. ce. p. 7 (mit einer Art, Sph. stereocauloides War1nIo, ebenfalls aus Brasilien). Ob die Gonidien bei diesen wie bei Micarea an Haustorien befestigt sind, dariäber wird freilich nichts erwähnt, aber die ausföhrliche Beschreibung von dem Bau der Apothecien und des Thallus sowie auch von den Gonidien der £L. adscendens und Sphcerophoropsis deutet auf die grösste Ubereinstimmung mit Micarea. Wenn, wie ich glaube, die drei obengenannten Lecidea-Arten, deren Para- physen nach WaIin1o's Angabe 1. c. einfach sind, in dem Ver- hältnis der Hyphen zu den Gonidien mit Micarea iberein- stimmen, dirften sie eine besondere, von Micarea durch einen schuppigen Thallus unterschiedene Gattung bilden. Unter den Micarea-Arten, die ich bisher Gelegenheit zu untersuchen gehabt habe, stelit vielleicht M. incrassata diesen mit schuppigem Thallus versehenen Arten am nächsten und zwar sowohl durch ihre zum allergrössten Theil einfachen Paraphysen als durch die äussere Form des Thallus, welche von derjenigen der äbrigen Micarea-Arten ein wenig abweicht. 32 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Lecanora (Acn.) WArno. 1. Spore simplices, vulgo ellipsoidexe; pyenoconidia filiformia, acicularia vel elongato-falciformia; stra- tum cortiecale excipuli superne attenuatum; margo proptrius nullus vel tenuis. L. varia (EERH.) ÅRN. Crusta verrucosa vel areolato-verrucosa, flavo-pallida vel obsoleta; margo proprius nullus; thecium superne, epithecio granuloso lutescente excepto, incoloratum vel interdum sordide olivascens; spore ellipsoidee vel p. p. globoso-ellipsoide&e vel globose (lignicola vel corticola). Deser. Crusta tenuis verrucosa vel areolato-verrucosa, flavo-pallida vel obsoleta; apothecia primo vulgo margine in- flexo urceolata, mox planiuscula, margine thallino plus minus crenulato cincta, lutescenti- vel fuscescenti-pallida vel sordide Hvido-lutescentia — rufo- vel sordide livido-obscurata, sepe tenuissime pruinosa, 0,1,—1,5 mm. lata; stratum corticale excipuli inferne crassum (25—125 uv crassum), superne tenue, strato medullari ex hyphis laxe intricatis con- texto; margo proprius haud evolutus; thecium incoloratum vel superne interdum sordide olivascens, epithecio granuloso lute- scente; paraphyses K distincte et plus minus discrete (1—2 pu crasse), precipue inferne parce ramose et passim anasto- mosantes, apicibus plus minus incrassatis, incoloratis vel (in apotheciis livido-obscuratis) apicibus distinete incrassatis et coloratis; spor&e octoncze, simplices, vulgo ellipsoide&e vel glo- boso-ellipsoidere, 7—12 pv. longe et 5—7 vu crasse; pycno- conidia filiformia, 12—22 pu. longa et cire. 0,75 p. crassa. 1. Var. crusta evoluta; apotheciis 0,5—1,5 mm. latis; sporis ellipsoideis, 9—12 vu. crassis; strato corticali excipuli J haud cerulescente . : s som ror s so « + . + Vår. VULSANSKADERE: BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 33 Syn. Lecanora varia a vulgaris KöÖRrB.; TH. FR. Scand. p. 259. Lecanora subvaria NyrL. F1. 1877 p. 463. L. lypothetica Nyr. F1. 1874 p. 16 (sec. Way1ro Adj. I p. 161). L. varia ARN. F1. 1884 p. 395. 2. Var. crusta obsoleta; apotheciis 0,4—0,8 mm. latis; sporis p- p. ellipsoideis p. p. globoso-ellipsoideis vel globosis, 7—10 yu. longis et 6—7 p. crassis; strato corticali excipuli J plus minus GAuWescenter:a -— Himu. ans > Narsabbrevians.;EEDL.,(n. vår.) Distrib. in Scandinavia: Var. vulgaris ad cortices et ligna per totum territorium frequens; saxicolam numquam vidimus. Var. abbrevians ad cor- ticem et lignum Pini pluribus locis Dalekarlie, Herjedalie et Helsinglandixe (äpSta MB. U. !). Bei var. abbrevians enthalten grössere oder kleimere Theile der Apothecien oft einen gelbgriänen, mehr oder weniger chlo- rophyllähnlichen Stoff sowohl in jungen Schläuchen als in den Sporen. Wenn dieser Stoff in grösserer Ausdehnung inner- halb des Apotheciums und in der Nähe des Stratum medullare excipuli auftritt, enthalten auch die Gonidien des letzteren nicht selten denselben Stoff. Er wird nicht von Alkohol aus- gezogen, wie es mit dem Chlorophyll der Fall ist, wesshalb seim Vorkommen in den Gonidien erst dann sichtbar wird, wenn das Präparat eine längere Zeit in Alkohol gelegen hat, wobei diejenigen Gonidien, die den genannten Stoff nicht ent- halten, entfärbt werden. L. effusella HeEpL. (n. sp.) Crusta verruculosa, pallide viridulo-flavicans, flavo-pallida vel indistincta; margo proprius tenuis; thecium totum, epi- thecio granuloso lutescente, rufidulo vel fuscescente excepto, imceoloratum vel interdum superne fuscescenti-olivascens; sporze pro majore parte ellipsoidece (lignicola). Deser. Crusta tenuissima verruculosa, pallide viridulo- flavicans vel flavo-pallida vel indistineta (K—, Ca C1l—); apothecia primo plana, margine thallino tenui, integro cincta, dein convexa immarginataque, fuscescenti-carneola vel demum livido- vel nigricanti-carnea, nuda vel tenuissime pruinosa, ! Mit M. B. U. wird angegeben, dass die Flechte im botanisehen Museum zu Upsala aufbewahrt wird. 34 OT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. 0.3—0,5 mm. lata; stratum corticale inferne crassiuscu- lum vel tenue (15—40 uv. crassum), superne indistinctum; margo proprius primo subnullus, dein evolutus, tenuis; thecium (45—60 v. altum) incoloratum vel interdum superne fuscescenti- olivascens, epithecio granuloso lutescente, rufidulo vel fusce- scente preditum; paraphyses K distincte (1,5—2 py. crasse), parce ramose et passim anastomosantes, tote incolorate vel apice colorate et incrassate; asci clavati; spore octonee, simplices, ellipsoidexe, oblongo-ellipsoideis immixtis, $—12 p- longe et 4—6 uv. crasse; pycnoconidia acicularia, curvata. 9—13 pv. longa et 1u crassa vel interdum (in eodem speci- mine) elongato-falciformia, 3—11 p. longa et 1,5>—2 up crassa vel bacillaria recta 4—5 v longa et 1u crassa. 'Thecium J cerulescit, dein sordide vinose rubet, hypothecio sordide ful- vescente. — Externa facie hec species L. piniperdam f. sub- carneam magnam fere refert, sed L. effuse certe affinis, qua- cum non tute jungenda. Ulterius examinanda. Specimina Scandinavica vidimus ad ligna nuda Abietis cet. prope En- köping et Norrtelge Uplandie (ipsi; M. B. U), e Drivstuen alpinm Dovren- sium' (TE. FRIES; M; B: U'). L. effusa (PErRsS.) WaAINIo. Crusta granulosa lutescens vel flavo-cinerascens vel obso- leta; margo proprius nullus vel tenuis; thecium superne dilute vel obscure rufescens; spore pro majore parte ellipsoidere (lignicola). Syn. Lecanora effusa (PERrRs.) Wamuio ÅAdj. I p. 165. Deser. Crusta effusa, crassiuscula vel tenuis, gränulosa, lutescens vel flavo-cinerascens vel obsoleta; apothecia plana, margine thallino plus minus crenulato, raro integro cincta vel demum margine proprio evoluto convexiuscula vel convexa immarginataque, rufescenti-pallida, rufescentia, nuda vel inter- dum tenuissime pruinosa, 0,4—1 mm. lata; stratum corticale inferne crassiusculum (20—50 v crassum), superne tenue vel indistincetum; margo proprius haud evolutus vel tenuis; the- cium superne dilute vel obscure rufescens, epithecio granuloso lutescente plus minus distincto preditum; paraphyses K nunc discrete, valide (2-3 v crasse) nunc minus distinctee, vix BIHANG TILL K. SV. VET-.AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 35 diserete (1,>—2 p. crasse), ramose et anastomosantes, tote incolorate vel apice incrassate et colorate; spore octone, sim- plices, pro majore parte ellipsoideze, 8—13 v. longee et 4,5—7 yp. crasse; pycnoconidia 7—13 py lon ga, sepissime falciformia. 2—3 v. crassa vel (in eodem specimine) interdum acicularia, cire. 1 p. crassa, formis mediis conjuncta. 1. Var. crusta erassiuscula, conferte granulosa vel [ET a mr LTS 0 Var. sarcopis..( WNBG)). LH. (ER. Syn. Lecanora effusa 2 sarcopis (WNBG.) TH. Fr, Scand. p. 263. 2. Var. crusta obsoleta . . . var. ravida (HoFFM.) TH. Fr. Syn. LIL. effusa B ravida (HoFFm.) TH. FR. Scand. p. 264. IL. sarcopis ”homopis NYL. F1. 1872, p. 251 (sec. spec. a NYL: det.). De distrib. in Scandinavia cfr. TH. Fr. ll. c. L. leptacina SMRFT. Crusta e verrucis semiglobosis vel depressis et plus minus crenatis, dispersis vel confertis et cerustam conglomerato-verru- cosam formantibus contexta, flavescens vel glauco- vel viridulo- flavescens; margo proprius nullus vel raro evolutus, tenuis; thecium superne fuscidulum vel fuscescens — olivaceo-smarag- dulum; spore ellipsoideze (ad saxa granitoidea et supra ceespi- tes Andrezearum). " Syn. Lecanora leptacina SmrFTt.; Wainio. Meddel. Soc. p. F. et FL F. XIV, 1888 p. 23. Deser. OÖrusta crassiuscula vel tenuis e verrucis semiglo- bosis vel depressis et plus minus crenatis, dispersis vel con- fertis et crustam conglomerato-verrucosam formantibus con- texta, favescens vel glauco- vel viridulo-flavescens; apothecia elevata, planiuscula, margine thallino crassiusculo, primo in- tegro, demum crenulato cincta, raro margine proprio evoluto leviter convexa, rufo- vel livido-fuscescentia vel olivaceo-nigri- cantia, sepe tenuiter pruinosa, 0,4,—1,5 mm. lata; stratum corticale in stratum medullare sensim transiens, superne paullum attenuatum; margo proprius nullus vel demum evolutus, tenuvis; thecium superne fuscidulum vel fuscescens -— olivaceo-smarag- dulum, epithecio plus minus distincete granuloso, fuscescente; paraphyses K distincte et plus minus discrete (1,5—2,5 u. crassee), parce vel vix ramosee, totae incolorate vel apice levi- 36 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. ter incrassate et colorate; spore octone, simplices, ellipsoi- dee, 9—14 v. longe et 4,,—8 vp. crasse (in eodem apothecio magnitudine variantes). Pycnoconidia non vidimus. 1. F. apotheciis 0,6—1,25 mm. latis, margine thallino per- sistente, (&eruginoso- vel) olivaceo-nigricantibus, rarius livido- fuscescentibus; crusta tenui, disperse et minute verruculosa (supra cespites Andresegarum). Syn. Lecanora leptacina SomMERF. Suppl. (1826) p. 96 (sec. spec. orig.). L. varia y leptacina Tu. Fr. Scand. p. 260. 2. F. apotheciis 0,6—1,5 mm. latis, margine thallino per- sistente, rufo- vel livido-fuscescentibus vel olivaceo-nigricanti- bus; crusta melius evoluta, verrucis majoribus (0,>—1 mm. latis), seepius confertis (saxicola). . .f. chloropheodes (NYL.) HEDL. Syn. Lecanora sarcopis f. saxicola Nyr. Not. Sällsk. p. F. et F1. F. Förh. XI p. 184; TH. Fr. Scand. p. 265. Lecanora chloropheodes Nr. F1. 1873 p. 290. 3. F. apotheciis 0,,—0,7 mm. latis, primo margine thallino cincetis, dein margine proprio evoluto leviter convexis; crusta tenui, (saxicola).. ...« iv syrra fy Jerfsoeönsis FEDL. (NYH). De distrib. Scandinavica f. 1 cfr. TH. Fr. 1 ce. FE. chloropheodes in rupibus granitoideis per totum territorium frequens (e Norvegia eam non vidimus), meridionem versus forsan rarior; e Scania solummodo vidimus ex Iföklack (G. MALME). F. Jerfsoeénsis inventa est f. precedenti socia et in eandem transiens in par. Jerfsö Helsinglandie (ipsi; M. B. U.). Obs. Lecanora halogenia (TH. FR.) NYL. apud BRENNER Hogl. Laf. p. 72 (syn. L. varia 8 polytropa f. halogenia TH. Fr. Scand. p. 261) est species distincta. Differt a L. poly- tropa var. intricata, cui subsimilis, preter alias notas crusta levigata, rimoso-diffracta; strato corticali excipuli superne paullum attenuatum; margine proprio nullo vel demum evoluto, tenui. 2. Sporie simplices, globose—cylindrico-oblong:ie; pycnoconidia vulgo acicularia—bacillaria vel falci- formia—elongato-oblonga et curvula; stratum corti- cale excipuli superne non attenuatum; margo pro- prius nullus vel sepissime bene evolutus, epithecium granulosum plus minus distincetum, K sese dissolvens. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 37 L. polytropa (EuHrH.) TH. FR. Crusta rimoso-areolata vel e granulis vel areolis subin- tegris vel crenatis, confertis vel dispersis contexta, straminea, pallescenti-albida vel flavo-virescens vel obsoleta; apothecia magnitudine varia, albido-, testaceo- vel carneo-lutescentia— nigricantia; margo proprius bene evolutus. seepe crassus; spore ellipsoidere, 4,5—7 u. crasse. Syn. Lecanora polytropa (EmrH.) TH. Fr. Arct. p. 110. Deser. Crusta crassiuscula vel tenuis, rimoso-areolata vel e granulis vel areolis subintegris vel crenatis, confertis vel dispersis contexta, straminea, pallescenti-albida vel flavo-vire- scens vel obsoleta; apothecia primo plana, margine integerrimo et sepe pallidiore cincta, persistenter plana vel mox vel demum convexa subglobosave, albido-, testaceo- vel carneo-lutescentia— nigricantia; pars centralis exceipuli bene evoluta; stratum corti- cale excipuli crassiusculum (cire. 20-—50 vu crassum), superne non attenuatum vel pars thallina vix evoluta, e strato corti- cali inferne indicata et strato medullari nullo; margo proprius semper evolutus; thecium incoloratum vel (apotheciorum nigri- cantium) superne fusco-olivaceum vel in smaragdulum vergens; epithecium granulosum lutescens; paraphyses K discrete, sem- per tot: incoloratire, vix ramosie (1,5—2 pv. crasse), apicibus non vel leviter incrassatis; spore octone, simplices, ellipsoidere, 9—13 p. longee et (4,5 —)J5—7 p. crasse; pycnoconidia acicularia, varie curvata, 12—20 pv. longa et 1 v. crassa. 1. Var. erusta crassiuscula—obsoleta; apotheciis, si crusta evoluta, elevatis, lzete coloratis, 0,,—2 uv. latis; parte thallina exemun vulgo, bene: evoluta .r. ..3. sin. .c Var. vulgaris FW. Syn. Biatora polytropa « vulgaris Ew. Körs. Par. p. 154 (nomen). Lecanora varia 8 polytropa (EHrRH.) TH. Fr. Scand. p. 259 p. p. L. polytropa a vulgaris STEINS F1. (1879) p. 137 (descriptio). 1. F. erusta crassiuscula vel tenuis, vulgo straminea, niti- dula vel interdum fere obsoleta; sporis 5—7 yu. crassis (saxicola vel lignicola). 2. F. erusta crassiuscula, pallescenti-albida, opaca vel in- terdum obsoleta; apotheciorum margine extus pallescenti-albido, JS HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Opaco; SPOris J—7 I Cassis (SaxiCcOla) — . . - ce ssENes . f. leucococca(SMRFT.) TH. FR. Syn. Lecanora varia 8 polytropa f. leucococca (SmrFT.) TH. Fr. Scand. 3. F. crusta tenui vel tenuissima; sporis 4,5—06 vu. crassis (saxtecolay FPDAVaN IN. MAPPEN IfFstenotropa (INSE) osm Syn. Lecanora stenotropa Nyr. F1. 13872 p. 251 (sec. deser.) 2. Var. crusta granulato-dispersa vel obsoleta; apotheciis lete coloratis, 0,3—0,6(—0,8) mm. latis; parte thallina excipuli vulgo bene evoluta; sporis 9—12 vy longis et 5—6,5 vu crassis (saxicola vel lignicola). . . . . var. illusoria (ACH.) TH: FR. Syn. Lecanmora varia 6 polytropa f. illusoria (AcH.) TH. FR. Scand. p. 261. 3. Var. crusta ex areolis crenatis, dispersis vel confertis contexta, tenuis; apotheciis crustam subequantibus, late colo- ratis vel demum olivaceis vel nigricantibus, planis vel leviter convexis, 0,,—0,6(—1) mm. latis; parte thallina excipuli vulgo subnulla; sporis 9—12 uv. longis et 5—7 yu. cerassis (saxicola vel lignicola),us nar solar vallbylörs ot VAT. ntricata (SCERAD) HR: Syn. Lecamora varia 8 polytropa ”intricata (ScHrRAD.) TH. FR. Scand. p: 260. 4. Var. crusta ex areolis obsolete crenatis vel subintegris, dispersis vel confertis et cerustam rimoso-areolatam formantibus contexta; apotheciis crustam superantibus, mox vel jam pri- mitus nigricantibus vel olivaceo-nigricantibus, demum convexis vel semiglobosis, 0,5—1 pv. latis; parte thallina excipuli vulgo subnulla; sporis 9—12 v longis et 5—7 wu crassis (saxi- colajadr ora VR av €lnl iP Rss melenavEHaDIA (AINVETN: De distrib. in Scandinavia cfr. TH. Fr. ll. c.; addenda: Var. vulgaris f. 1 ad lignum Pini par. Jerfsö Helsinglandize (ipsi). F. stenotropa prope Norrtelge Uplandize (ipsi)l. Var. illusoria prope Norrtelge Uplandie et in par. Jerfsö Helsinglandix (ipsi), saxicola; in par. Quarsebo Ostrogothie (J. HULTING), lignicola. Var. intricata ad lignum Pini par. Jerfsö Helsing- landie (ipsi). Var. melena in rupibus vel saxis ad Tromsöe Finmarkie et in alpibus Dovrensibus (TH. Fries; M. B. U.), prope Enköping Uplandie (ipsi). Die Jodreaktion des Theciums ist bei dieser Art wie bei L. varia sehr schwankend. Bald wird die Schlauchmembran nach Behandlung mit Jodlösung blassgelb (mit Ausnahme der BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 39 innern Verdickung gegen die Spitze, welche immer blau ge- färbt wird), indem die Gelatina in der Umgebung der Schläuche eine persistent blaue Farbe erhält, bald wird sie mehr oder weniger gelbroth, während die Gelatina sich in Kurzem blass bläulich entfärbt. Der Inhalt der Schläuche erhält immer eine gelbrothe Farbe. Die Jodreaktion der verschiedenen Theile des Theciums wird an Qverschnitten der Schläuche nand Paraphysen am besten beobachtet. Fine bestimmte Grenze zwischen diesen verschiedenen Reaktionen existirt nicht, und sie werden auch von keinen anatomischen Verschiedenheiten begleitet. Bei den obenerwähnten an Holz vorkommenden Formen der var. vulgaris und var. intricata zeigt das Theecium nach Behandlung mit Jodlösung bald eine sehmutzig gelbrothe Farbe. Obs. Lecanora orosthea (SM.) (syn. Lecanora varia var. orosthea' TH. Fr. Scand. p. 261), quam vivam non vidimus, habet crustam tenuissimam, pallide flavicantem, passim vel totam tenuiter pulverulentam (Ca Cl + aurantiaco-rubentem); apothecia planiuscula, margine thallino tenui cincta vel demum leviter convexa immarginataque vel jam primitus immarginata, lutescenti-pallida, raro in olivaceum vergentia, 0,3—0,7 mm. lata; stratum corticale excipuli tenue, superne non attenuatum vel totum indistinctum, parte thallina interdum vix evoluta; epithecium granulosum pallidum; sporas ellipsoideo-oblongas, 9—13 pv. longas et 4—5 u crassas; pycnoconidia acicularia, 13—20 v. longa et 1 u crassa. — Lecidee symmicte affinis videtur, sed propter structuram excipuli inter Lecanoras col- locanda. MSpecimina WScandin. vidimus e Gotlandia et Smo- landia. Corticem Pini, Juniperi et Alni precipue incolit. L. anopta NYL. Crusta granuloso-rugosa, sordide flavo- vel cinereo-albida vel obscure cinerascens vel seepe obsoleta; apothecia 0,3—0,7 mm. lata, fuscescenti-pallida—nigricantia, seepe levissime prui- nosa; margo proprius crassus; spore pro majore parte ellip- soideo-oblongse, 4—6 p. crasse. Syn. Lecanora anopta Nyr. F1. 1873 p. 291. Lecanora effusa y hypopta TH. Fr. Scand. p. 264 p. p. Ä 40 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA-. Deser. Crusta tenuis, granuloso-rugosa, sordide flavo- vel cinereo-albida vel -obscure (fusco-) cinerascens vel spe obsoleta; apothecia persistenter plana — mox leviter convexa, margine tenul elevato vel explanato, mox vel jam primitus concolore cineta, fuscescenti-pallida, livido-fusca, livido-, fusco- vel rufo- nigricantia vel nigricantia, seepe levissime pruinosa, 0,3—0,8 mm. lata; stratum corticale excipuli crassiusculum (25—50 u- crassum), superné paullum dilatatum, strato medullari tenui, superne gonidiis sepe carente; margo proprius mox evolutus, demum crassus, superne thecio concolor; thecium et hypothecium granulas vel guttulas fulvescentes seepe foventia; thecium superne fusco-olivaceum — smaragdulo-ceerulescens, epithecio granuloso tenui vel (apotheciorum obseurorum) tenuissimo preditum; paraphyses K distinct, ramose, tote imcolorate vel apice in- crassate et colorate; spore octonr, simplices, pro majore parte ellipsoideo-oblongee, ellipsoideis vel oblongis immixtis, vulgo rectee, 3—14 v. long et 4—6 v. crasse; pycnoconidia sepis- sime elongato-oblonga, curvula, 5—38 pv. longa et 1—2 u. crassa. 1. F. crusta obsoleta; apotheciis livido-fuscis vel fusce- scenti-pallidis, planis, margine explanato, vel intertum mox leviter convexis, 0,3—0,7 mm. latis; parte summa +thecii fusci- dula vel sordide ceerulescenti-olivacea, epithecio bene evoluto; sporis 3—13 v. longis. 2. F. crusta obsoleta; apotheciis fusco-nigricantibus vel atropurpureis—nigricantibus, planiusculis, margine explanato, vel leviter convexis, 0,2—0,6 mm. latis; parte summa thecii (apotheciorum nigricantium) smaragdulo-cerulescente; sporis f. precedentis. Exs. H. L. F. 127 3 Lecanora paroptoides»>). Arn. 340 (»>Lecanora subintricatar). 3. F. crusta obsoleta; apotheciis livido-nigricantibus, pla- niusculis, margine explanato, vel leviter convexis, 0,,—0,5> mm. latis; thecio et sporis f. precedentis. Syn. Lecanora livescens NyrL. F1. 1872 p. 251 (nomen). Exs. H. L. F. 128 GLecanora paroptoides var. livescens>). 4. F. crusta obsoleta; apotheciis livido-nigricantibus pla- niusculis, margine tenui, vulgo leviter flexuoso, elevato vel demum explanato, 0,3—0,7 mm. latis; thecio et sporis f. pre- cedentis. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:03. 41 5. F. crusta tenui, granuloso-rugosa, favescenti-sordida vel plus minus obscure cinerascente; apotheciis planiusculis vel leviter convexis, vulgo nigricantibus, 0,3—0,6 mm. latis; thecio fölprecedentis; sporis!8=14 pilongis lor sv NI. f. subattingens (WaAIN.) HEDL. Syn. Lecanora hypopta f. subattingens Warsio. Adj. I p. 164 (sec. deser.). 6. F. cerusta tenui vel tenuissima, granuloso-inzequali, ob- scure fusco-cinerascente vel obsoleta; apotheciis planiusculis, margine tenui concolore vel obscuriore cinctis, dein margine explanato leviter convexis, fusco- vel rufo-nigricantibus vel demum nigricantibus, 0,,—0,8 mm. latis; samma parte thecii sordide cerulescenti-olivacea; sporis 3—14 uv. longis . RNE JET atrorubens IHEDL. (1- fö). Ad lignum precipue Abietis. Specimina Scandin. ff. 1—53 examinavimus e pluribus locis Suecie (Sudermanlandixe, Uplandiexe, Helsinglandie, Dalekarlie, Herjedalie et Jemtlandie), Norvegie (Christiania et Dovre) et Fennie: f. 4 e Herjedalia (ipsi; M. B. UJ); f. subattingentis e Helsinglandia et Uplandia (ipsi; M. B. U.); f. atrorubentis e par Jerfsö Helsinglandie (ipsi: M. B. U.). In Flora 1875 p. 15 vereinigt W. NYLANDER diese Art mit Lecanora paroptoides NyL. F1. 1873 p. 291, weil bei der letz- teren ausser den gewöhnlichen, geraden und kurzen auch längere und gekrämmte Pycnoconidien vorkommen, welche denjenigen von L. anopta ähnlich sind. Die beiden Arten sind indessen- hinsichtlich der Sporen und des Baues der Apo- thecien von einander weit verschieden. Obs. ÅLecidea attingens Nyr. F1. 1868 p. 477 (syn. Leca- nora hypopta var. attingens WaIisio Adj. I p. 164) forsan sit forma Lecanore anopte. Deseribitur 1. ec. »Thallus albidus inzequalis tenuissimus vel evanescens, indeterminatus; apothecia fusea vel fusco-nigricantia (latit. circiter 0,5 millim.) plana marginata (margine steepe pallescente), demum convexa, intus pallido-incoloria; sporcse 8-n&e incolores ellipsoidere vel oblongo- ellipsoidexe simplices, longit. 0,008—0,011 millim., crassit. 0,004—6 millim.; paraphyses (tenues) non discrete, epithecium fuscescens, hypothecium incolor. Jodo gelatina hymenialis cee- rulescens, dein vinose rubescens.> Specimina non vidimus. 42 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. ÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. L. fuscescens (SMRFT.) NYL. Crusta e verruculis contexta albidis vel cinerascentibus, supra hypothallum fusconigricantem vel sordidulum sparsis, vel interdum obsoleta; apothecia 0,3—0,7 mm. lata, margine jam primitus concolore vel obscuriore cincta, nigricantia, fusca, fuscescentia vel interdum sanguinea, haud raro tenuissime pruinosa ; margo proprius crassus; stratum medullare excipuli superne gonidiis sceepe carens; spore p. p. ellipsoidee p. p. ellipsoideo-globostee vel globosre, 4—7 u. crassee. Syn. Lecidea fuscescens SmrFT., TH. Fr. Scand. p. 461. De distributione in Scandinavia cfr. TH. FR. 1 ec. et Wanio Adj. II. p. 4. För eine ausfäöhrlichere Beschreibung dieser und der fol- genden Art wird auf Tu. FR. 1. c. verwiesen. Nahe verwandt mit Lecanora fuscescens ist Lecidea leucophea (FIK.) TH. FR. Scand. p. 259. Der Marginal-Theil des Excipulums enthält wenigstens unten eine Medullar-Schicht, der es jedoch bei Formen mit schwarzen Apothecien meistens an Gonidien fehlt. In den Fällen, wo die Apothecien heller gefärbt sind, habe ich bei ihnen einen gewöhnlichen lecanorinschen Bau gefunden. Fär die Ermittelung der systematischen Stellung dieser Art und mehrerer andern Lecidea-Arten (z. B. L. viridiatra (STENH.) TH. Fr. Scand. p. 457) sind indessen umfassendere Unter- suchungen erforderlich, als ich bisher Gelegenheit gehabt, sie ausfähren zu können. L. boligera (NormM.) HeEpDL. Crusta e verruculis contexta, albidis vel cinerascentibus, supra hypothallum fusconigricantem vel sordidulum sparsis, vel obsoleta; apothecia 0,3—0,7 mm. lata, primo margine vulgo pallidiore, dein mox concolore cincta, nigricantia, olivacea vel testacea (destructa interdum rufo-fuscescentia), nuda; margo proprius primo nullus, dein tenuis vel crassiusculus; stratum medullare excipuli vulgo totum gonidiis impletum (stratum corticale excip. superne interdum paullum attenuatum); sporse globosee, 6-—7 u. crasse. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 43 Syn. Lecidea fuscescens f£. boligera NORMAN in sched.; TH. FR. Scand. p. 461. De distrib. in Scandinavia cfr. TH. FR. 1. c. et Wanio Adj. II p. 44. Lecanora fuscescens und insbesondere L. boligera kommen ziemlich häufig in Dalekarlien, Helsingland und Herjedalen vor, wo ich Gelegenheit hatte sie in der Natur zu studiren. Sie wuchsen oft beisammen, hielten sich doch immer streng von einander getrennt. Besonders angefeuchtet können sie in den meisten Fällen schon äusserlich von einander unterschieden werden. Bei L. boligera besitzen die jängsten Apothecien einen mehr oder weniger deutlich thallodischen Rand, der bei L. fuscescens schon bei dem Hervortreten der Apothecien von einem Margo proprius verdrängt wird. L. subintricata NYL. Crusta disperse et minute granulosa, albido- vel sordido- lutescens vel sepissime obsoleta; apothecia 0,2—0,> mm. lata, lutescenti-pallida—olivaceo-nigricantia, margo proprius (nor- maliter) nullus; spore ellipsoider, 3—4 vu. crasse. Syn. Lecanora varia var. atrocinerea ScHar. Enum. (1850) p. 324 P-. P. sec. NyYL. F1. 1872 p. 249. Lecanora varia var. subintricata Nyr. F1. 1868 p. 478. IL s8ubintricata Nr. F1. 1872 p. 250.; TH. FR Scand. p. 265. p. p. Deser. Crusta tenuissima disperse et minute granulosa, albido- vel sordido-lutescens vel scepissime obsoleta; apothecia plana vel convexa, margine thallino tenui, persistente vel ex- cluso, lutescenti- vel fuscescenti-pallida—olivacea vel olivaceo- nigricantia, 0,2—0,> mm. lata; stratum corticale excipuli cras- siusculum vel tenue (35—12 v. crassum), superne non attenua- tum, strato gonidiali superne interdum tenui et gonidiis carente; margo proprius normaliter haud evolutus; thecium superne plus minus fusco-olivaceum vel subincoloratum epithecio gra- nuloso tectum; paraphyses K plus minus distinctee vel discrete, tot incolorate vel apice incrassate et colorate, parce ra- mosee; spore octonze, simplices, pro majore parte ellipsoidere vel subfusiformi-ellipsoidese, immixtis interdum paucis subfusi- formi- vel ellipsoideo-oblongis, rectée vel p. p. leviter obliquee, 6—10 vu. longe et 3—4 vu crasse; pycnoconidia rectiuscula, obtusa 3—5—7 p. longa et 1—1,5 p. crassa. 44 om HEDLUND, KRITISCHE BEM. ÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. 1. F. apotheciis planiusculis, 0,3—0,5> mm. latis, olivaceis, fuscescenti-olivaceis vel livescenti- vel olivaceo-nigricantibus, margine pallidiore vel demum concolore; strato corticali ex- cipuli vulgo 20—35 pv. crasso. Syn. LL. subintricata b) TH. Fr. Scand. p. 266. Exs. Hepp. Eur. 192 (>Lecanora atrocinerea»>). 2. F. apotheciis planiusculis, 0,2 —0,5 mm. latis, fuscescenti- vel lutescenti-pallidis vel ceraceo-flavidis, margine concolore; strato corticali excipuli circ. 15—25 vu. crasso. Syn. L. subintricata a) TH. FR. Scand. p. 266. Exs. H. L. F. 142 et 143 (>Lecanora subintricata>). 3. F. apotheciis convexis, mox vel jam primitus immar- ginatis, 0,2—0,4 mm. latis, fuscescenti- vel lutescenti-pallidis; strato corticali excipuli tenui, cire. 12—15 u crasso : . f. convexella HEDL. (n. va Specimina ff. 1—3 e Scandinavia fere tota examinavimus, Dania et pro- vinciis meridionalibus exceptis; cortices Pini Abietis et Betule atque ligna nuda, frequenter incolunt. F. convexella ad truncos decorticatos Pini par. Lillherrdal Herjedalie (ipsi; M. B. U.). Die von SCHARER in L. H. 619 ausgetheilte »Lecanora varia var. atrocinerea> ist in dem Exemplare des Professors TH. Fries mit Lecanora subintricata NYr. identisch. Die Pycnoconidien sind bei dem Exemplare wie es häufig der Fall ist, hinsichtlich der Länge wechselnd, bald stabförmig, bald länglich oder beinahe elliptisch. Das genannte Exemplar ent- hält keine andere Lecanora-Art. In Flora 1872 p. 249 giebt NYLANDER an, dass ScHar. L. H. 619 dieselbe wie Lecanora hypoptoides sel. Da folglich unter dem Namen »atrocinerea» verschiedene Arten ausgetheilt zu sein scheinen, und die Be- schreibung bei ScHzAR. 1. ec. &L. hypoptoides nicht ausschliesst, habe ich den SCHARER'schen Namen nicht aufnehmen können. L. piniperda (KörB.) HEDL. Crusta plus minus disperse et minute granulosa, albido- vel cinereo-flavescens vel sordide viridescens vel s:epissime obsoleta; apothecia 0,2—0,4(—0,7) mm. lata, testaceo-, carneo- vel fuscescenti-pallida vel livido-carnea—rufo-fusca vel nigri- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 45 cantia; margo proprius nullus vel tenuis; spore pro majore parte oblonge, obtuse, 3—4,5 up. crasse. Syn. Lecanora piniperda KörB. Par. (1865) p. S1 pro max. parte (x« et B omnino et y p. p., Hepp. Eur. 387 »Lecanora ochrostoma»> cit. huc non pertinente). Deser. Crusta tenuissima plus minus disperse et minute granulosa, albido- vel cinereo-flavescens vel sordide viridescens vel sepissime obsoleta; apothecia plana, margine thallino subpersistente, vel convexa semiglobosave, coloribus variis (vide infra), 0,2—0,1—0,7 mm. lata; stratum corticale ex- cipuli tenue (cire. 10—20 p. crassum), superne non attenua- tum; margo proprius bene evolutus vel subnullus; thecium incoloratum vel superne fuscidulum, fuscescens vel rufo- fuscescens, ceerulescenti- vel fuligineo-olivascens, epithecio gramuloso tectum; paraphyses K nunc fere indistincte, gra- cillime (1—1,5 p. crassee), nunc distincte vel plus minus discrete (1,5—2,5 p crasse), tote incolorate vel apice plus minus distincte incrassate et colorate, parce ramose; spor&e octon&e, simplices, pro majore parte oblonge, obtuse et p. p. leviter curvate, ellipsoideis immixtis, 7—12(—16) yp. longe et 3—4,5 p. crasse; pycnoconidia (interdum ejusdem speciminis) varia, sepissime curvula, 7—10(—13) v longa et 1—2 p. erassa, interdum rectiuscula vel leviter curvata, 3—5 —7 vy. longa et circ. 1 p. erassa. Thecium J precedente ceru- lescentia vulgo plus minus vinose rubens vel sordide ful- vescens. 1. F. crusta tenuissima vel obsoleta; apotheciis 0,2—0,3 mm. latis, testaceo-, carneo- vel fuscescenti-pallidis vel livido- carneis, planiusculis, margine thallino pallido persistente, vel demum leviter convexis immarginatisque, tenuiter pruinosis vel sepissime nudis; paraphysibus K vulgo discretis (corticola NElETenICOla) IL. sikaolkesifur..t skmdtievikfisubearnea KörRB: Syn. Lecanora piniperda « subcarnea Körs. Par. (1859) p. 81. Lecanora albellula (NyL. Lapp. or. p. 147; 1867) Tu. Fr. Scand. p. 266. Lecanora metaboliza Nyr. F1. 1875 p. 360. Exs. H. L. F. 130 (»>Lecanora piniperda>). 2. F. crusta tenuissima vel obsoleta; apotheciis 0,2—0,5 mm. latis, demum vel jam primitus livido-atris, planiusculis, margine thallino pallido persistente, vel demum leviter con- vexis immarginatisque, tenuissime pruinosis vel nudis; para- 40 vw HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. physibus f. precedentis (corticola vel lignicola) . cd . f. glaucella (Fi W.) Köra Syn. Lecanora piniperda 3 glaucella (Fw.) KörB. Par. p. 81. Exs. Fw. L. E. 348 (>Lecanora albella var. glaucella>), in f. subcar- neam Vergens. 2. F. crusta vulgo obsoleta; apotheciis 0,2—0,5 mm. latis, pallide sordideque lutescentibus vel carneo-pallidis, primo pla- niusculis, margine obtusiusculo, pallido, dein mox leviter con- vexis immarginatisque, nudis; paraphysibus K plus minus diseretis (ligonicola).: ... ss sc se förs vt DOlLta CEKRDIESS (TENN 3. F. crusta f. precedentis; apotheciis 0,2—0,4 mm. latis, luteolo- vel carneo-fuscidulis vel carneo- vel rufo-fuscis, mox vel jam primitus convexis vel hemispheericis, nudis; paraphy- sibus K nunc fere indistincetis, nunc plus minus distinctis, rarius discretis (corticola vel lignicola). . f. convexula (ÅRN.) HEDL. Syn. Lecanora piniperda y ochrostoma KörB. Par. p. 81 p. p. L. subintricata var. convexula ARN. exs. 541 (in f. sequentem vergens). L. convexula Nyr. F1. 1883 p. 107. L. metaboliza Wamio Adj. I p. 165 (sec. deser.). L. aitema HeEPrP. Eur. 69, ad f. subearneam arcte accedens. 4. F. crusta f. precedentis; apotheciis 0,2—0,4 mm. latis, nigricantibus vel rufo- vel fusco- vel livido-nigricantibus, pla- niusculis, margine concolore, vel séepe mox vel jam primitus convexis vel hemisphericis, nudis; paraphysibus f. priecedentis (lignicola)t. - sc. svs: «sf. Nigresesnatiant (NTE 5. F. crusta f. precedentis; apotheciis 0,2—0,4(—0,6) mm. latis, livido- vel rufo-fuscis vel atropurpureis, convexis vel primo planiusculis, margine jam primitus concolore vel paullo obscuriore, explanato, dein convexis et sepe in centro de- pressis, nudis; paraphysibus f. precedentis (lignicola) . . . . f. detrusa (TH. FR.) Haor. Syn. Biatora detrusa Tu. Fr. Bot. Not. 1863 p. I (sec. specim. orig.). 6. F. ecrusta minute granulosa cinereo-flavescente; apothe- cis 0,3—0,7 mm. latis, primo planiusculis, margine thallino cinctis, dein leviter convexis immarginatisque, vulgo plus minus difformibus et in centro depressis, fuscis vel lutescenti-fuscis, nudis; paraphysibus f. precedentis (lignicola). BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 1S. AFD. III. N:0 3. 47 Exs. Arn. 997 (»Lecanora piniperda f. apotheciis fuscis>). Ad cortices Pini, Abietis, Alni, Betul&e, Populi. Quercus ecet. atque ligna nuda in variis formis per totam Scandinaviam, ut videtur, frequens. "Lecanora sarcopisioides (Mass.) HEpDL. Crusta disperse -granulosa, vulgo albida vel obsoleta; apothecia 0,4—0,7 mm. lata, plana, livido-nigricantia, margine primo albido, dein mox concolore, vel convexa, livido-carnea, margine demisso, diutius albido; margo proprius mox vel demum evolutus, tenuis; spore pro majore parte oblongee, obtusre, 3—3,5 u crassee. Syn. Biatora sarcopisioides Mass. Ric. (1852) p. 128 (sec. Anzi Venet. 61 ex herb. Massal, quod specimen habet apothecia minuta et demum tuber- culata). Lecanora metaboloides Nyr. F1. 1872 p. 250 (sec. Anzi m. r. 175 cit.). Deser. crusta tenuis, disperse granulosa, albida vel sor- dide albida vel obsoleta; apothecia plana, margine primo albido mox concolore, explanato cincta vel leviter convexa, margine demisso, diutius albido, livido-carnea vel livido-nigricantia, 0,4—0.7 mm. lata; stratum corticale excipuli tenue vel cras- siusculum (10—30 v crassum), superne non attenuatum, strato medullari gonidiis impleto; margo proprius mox vel demum evolutus, tenuis; thecium (35—40 v. altum) incoloratum vel summa parte dilute vel intense olivaceo-fuscescens, epithecio granuloso preditum; paraphyses K plus minus discrete (1—1,5 yu. crass:e), parce ramose, apice non vel plus minus distincte incrassate et colorate; spore octonrr, simplices, p. p. ellip- soidex p. p. oblonge, obtuse, recte, leviter curvatis spe immixtis, 7—12 pv longe et 3—3,5 crasse; pycnoconidia recta vel rectiuscula, longitudine variantia 3—5—7 yu. longa et 1—1,5 v erassa. 'Thecium J cerulescit, dein sordide deco- loratur. — L. Cadubrie externa facie fere refert, structura excipuli mox differt. Specimina Scandinavica ad ligna Pini et Abietis vidimus e par. Elfdal et Idre Dalekarlig, par. Lillherrdal Herjedalie (ipsi; M. B. U.). Diese Subspecies besitzt in ihrer typischen Form ein von L. piniperda sehr abweichendes Aussehen, nähert sich aber dieser nicht unbedeutend, von welcher sie durch keine beson- ders distincten Charaktere verschieden ist. Fär ein sicheres 485 DN HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Entscheiden ihres systematischen Werthes ist eine genauere Untersuchung in der Natur nöthig. L. Cadubrize (Mass.) Hep. Crusta conferte vel disperse granulosa, albida, cinereo- albida, sordide albo-flavescens vel obsoleta; apothecia 0,3—0,s mm. lata, carneo- vel fusco-pallida—nigricantia; margo pro- prius crassus; pars thallina excipuli vulgo parum evoluta; spore pro majore parte oblongee, 3—4 u. crassee. Deser. Crusta tenuis granulosa vel e granulis supra hypo- thallum albidum dispersis contexta, albida, cinereo-albida vel sordide albo-flavescens vel obsoleta; apothecia primo concava vel plana, margine tenui, vulgo pallidiore cineta, demum szepe leviter convexa immarginataque, carneo- vel fusco-pallida, fuscescentia, fusco-nigricantia vel nigricantia, disco sepe te- nuiter pruinosa, 0,3—0,8 mm. lata; pars centralis excipuli bene evoluta; pars thallina excipuli vulgo parum evoluta, strato medullari ex hyphis plus minus dense intricatis contexto, glomerulos gonidiorum plus minus dispersos fovente, strato corticali tenw vel crassiusculo, superne non attenuato; margo proprius crassus; thecium superne fuscidulo- lutescens, fuscescens vel fusco- vel olivaceo-fuligineum, epithe- cio granuloso tenui vel tenuissimo preditum; paraphyses K discrete, parce ramose, apicibus (in apoth. pallidis) obsolete incrassatis vel (in apoth. obscurius coloratis) incrassatis et coloratis; spore octone, simplices, ellipsoideo-oblonge vel oblong&e, immixtis paucis ellipsoideis vel ovoideis, 7—11 longe et 3—4 vu crasse; pycnoconidia cylindrica— bacillaria, obtusa, recta (vel leviter curvata), 3—5—56 vu. longa et 1—1,5 u. crassa. 1. Var. crusta vulgo melius evoluta; apotheciis versicolo- ribus, margine pallidiore vel demum concolore cinctis, srepe pruinosis. 0,4—0,8 mm. latis. Syn. Lecidea Cadubrice (Mass.) TH. Fr. Scand. p. 468. Biatora admixta TH. Fr. Bot. Not. 1863 p. 9 (sec. spec. orig.). 2. Var. crusta tenuissima vel obsoleta; apotheciis fuscescen- tibus, mox vel demum nigricantibus, margine fuscescente vel concolore cinctis, nudis, 0,3—0,6 mm. latis sar val . var. subinsequens (NYL.) HEDL. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 49 9 Syn. Lecidea subinsequens Nyt. F1. 1873 p. 293 (sec. spec. a NyL. det.). Lecanora anoptoides Nyr. F1. 1875 p. 15. Exs. H. L. F. 129 (»>Lecanora anoptoides»). De distrib. Scandinavica var. 1 cfr. TH. Fr. 1. c. Specimina Scandin. var. subins. vidimus e pluribus locis Suecie (Dalekarlie, Helsinglandie et Herjedalige) et Fennige. Lignum Pini incolit. L. Dovrensis Hepr. (n. sp.) Crusta e verruculis minutis, depressis, vulgo angulosis, confertis vel plus minus discretis, lutescenti-pallidis vel sordi- dulo-albidis contexta vel obsoleta; apothecia 0,2 —0,4 mm. lata, nigra vel nigricantia; margo proprius tenuis; sporse pro majore parte cylindrico-oblongee, 3,>—4 » crasse. Syn. Lecanora effusa y hypopta TH. Fr. Scand. p. 264 p. p. Deser. Crusta tenuis vel tenuissima e verruculis, minutis, depressis vulgo angulosis, confertis vel plus minus discretis, lutescenti-pallidis vel sordidulo-albidis contexta (K—) vel obso- leta; apothecia primo plana margine tenui, concolore cincta, demum margine explanato, leviter convexa, nigra vel nigri- cantia (vel in umbra crescentia accidentaliter carneo-fuscescen- tia), nuda, 0,2—0,4 mm. lata; stratum corticale excipuli tenue (ceire. 10—1535 vu. erassum), superne (normaliter) non attenuatum, strato medullari crasso, toto gonidiis impleto; margo proprius tenuis; thecium et hypothecium granulas fulvescentes sepe foventia; thecium (circe. 60 up altum) summa parte cieruleo- vel fuligineo-olivaceum, preeterea incoloratum, epithecio granuloso tenuissimo preditum; paraphyses K distinctre, vix discrete, subsimplices, apicibus incrassatis et coloratis; sporzee octonie, simplices, cylindrico-oblongee, obtusee, oblongis immixtis, p. p-. recte, p. p. leviter curvate, 10—16 v longe et 3,5-—4 u crasse; pycnoconidia cylindrico-elongata, obtusa, curvula, 3—12 »v longa et 1,25—2 pv crassa. 'Thecium J precedente ceerulescentia sordide vinose obscuratur. In alpibus Dovrensibus Norvegie (TH. Fries; M. B. U.), lignicola. 3. Spore simplices vel 1-septate, oblonger —ob- tuse ellipsoideo-oblong&e; pycnoconidia breviter cy- lindrica, obtusa; stratum corticale excipuli superne 4 530- T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U.: MICAREA. non attenuatum; margo proprius tenuis vel crassus; epithecium granulosum nullum; hyphe strati medul- laris excipuli plus minus dense intricatee. L. hypoptoides Ny. Crusta minute granuloso-inequalis, sordide albida vel seepissime cinerascens vel obsoleta; apothecia rufescentia—nigri- cantia; margo proprius tenuis; paraphyses K haud discrete, apieibus plus minus distincte incrassatis et coloratis; sporse pro majore parte oblonge vel subfusiformi-oblongee, simplices; 4—35 uu crasse. Syn. Lecidea hypoptoides Nyr. F1. 1867 p. 371. Lecanora hypoptoides Nyr. F1. 1872 p. 249. L. subintricata c) TH. FR. Scand. p. 265. Exs. H L. F. 125 et 126 (>Lecanora hypoptoides> et >Lecanora hypoptoides f.>). Deser. OÖrusta tenuis vel tenuissima minute granuloso- ineequalis, sordide albida vel sepissime cinerascens vel obso- leta; apothecia primo plana, margine tenui, fuscescente, rarius cinerascente vel albido mox concolore cincta, dein margine ex- planato leviter convexa vel szepe difformia, rufescentia, fusco-rufa, obscure fusca vel sepissime nigricantia, raro in olivaceum ver- gentia, nuda, 0,3—0,5 mm. lata, stratum corticale excipuli vulgo crassiusculum (15—25 v crassum), superne non attenuatum; margo proprius tenuis, ex hyphis radiantibus contextus, superne thecio concolor; thecium superne plus minus intense fuscescens vel olivaceo-fuscescens, epithecio granuloso nullo; paraphyses K plus minus distincte, haud diserete, graciles (circ. 1 p. crasse), flexuose, parce ramosee, tote incolorate vel apice plus mi- nus distinete incrassate et coloratre; spore octonre, simpli- ces, oblongee vel subfusiformi-oblongee, ellipsoideo-oblongis vel ellipsoideis immixtis, vulgo rectée, 3—14 vu. longe et 3,>—5 p. crasse; pycnoconidia sepissime ellipsoidea—oblonga, obtusa, 2,5—4 yu. longa et 1,25—1,75 vu crassa (raro in eodem specimine 3—38 v longa et 1—1,5 v crassa, leviter curvata). Pars cen- tralis excipuli J cerulescens. — A Lecanora-obscurella (SMRFT.). (syn. Lecidea obscurella (SmrFt.) TH. FR. Scand. p. 467), cui proxima, apotheciis vulgo majoribus, parte thallina excipuli melius evoluta, strato cortieali distinetiore predita, BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0838. 1 paraphysibus gracilioribus et flexuosis, sporis longioribus et pyenoconidiis angustioribus precipue differt. , Ad asseres, trabes, truncos decorticatos et cortices arborum variarum in Seandinavia haud rara. Specimina tamen e provinciis Suecie meridio- nalibus non vidimus. Die Jodreaktion der Pars centralis excipuli scheint fir diese Art, wie auch fär &L. obscurella und L. symmictiza, konstant zu sein, während die zunächst vorhergehenden Arten im Allgemeinen keine Jodreaktion zeigen. Obs. Lecanora paroptoides NYL. F1. 1873 p. 291 sec. spec. a NyL. det. ad L. hypoptoidem pertinet: erusta obsoleta; apo- thecia primo planiuscula, margine pallidiore, mox concolore cineta, demum leviter convexa immarginataque, rufescentia vel demum rufo-nigricantia (humida rufo-luteola), nuda, 0,2—0,5 mm. lata; thecium superne plus minus intense luteo-fuscescens; pycenoeonidia breviter oblonga, obtusa, 3—3,5 p. longa et 1,5—2 u. erassa. — Vix nisi forma L. hypoptoidis distinguenda. Huc etiam pertinet Hepp. Eur. 387 (»>Lecanora ochrostoma») = Leca- nora piniperda tf. vchrostomoides Nyr. F1. 1872 p. 251. Differt a f. paroptoide crusta evoluta, tenuissima, granulosa, albida. Dicenda L. hypoptoides f. ochrostomoides. Aliud specimen (e Pargas: FR. ELFVING) a NYL. »Leca- nora paroptoides> determinatum ad Lecanoram atropurpuream (SCHAER.) pertinet. L. symmictiza (NyL.) HEpL. Crusta vulgo obsoleta; apothecia pallide fusca vel rufescen- tia—fusconigricantia; margo proprius parum evolutus; para- physes K facile discrete, apicibus vulgo non incrassatis; spore oblongee, -obtuse, p. p. tenuiter 1-septate p. p. simplices, 2,5—4,5 U Crasse. Syn. Lecidea symmictiza Nyr. F1. 1873 p. 293. L. symmictiza f. subrufella Nyr. F1. 1875 p. 448 (sec. H. L. FE. 171 cit. f. apoth. diutius pallido-marginatis). Lecidea hypoptella Wasio Adj. IT p. 47. Biatora sarcopisioides f. feracissima Anzi Venet. 62 (nomen). Biatorina exusta Mupp in Sched. Exs. H. L. F. 163 (»Lecidea symmictiza»). Deser. Orusta obsoleta, raro minute granulosa, pallida; apothecia primo depressa, margine obtuso, pallido, demisso, 52 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. ÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. dein leviter convexa vel jam primitus convexa, pallide vel obscure fusca vel rufescentia vel fusco-nigricantia, raro in oliva- ceum vergentia, 0,2—0,5 mm. lata; intus incolorata vel dilute lutescentia; stratum corticale excipuli tenue (circ. 12 v. crassum), superne paullum dilatatum; pars centralis excipuli vix ulla; margo proprius parum evolutus, ex hyphis minus distincte radiantibus contextus; thecium (30—40 pv. altum) superne plus minus intense fulvo-fuscescens; epithecio granuloso nullo; para- physes K vulgo facile discrete subsimplices, rectiusculze (1-—2 up. crasse) vulgo tote incolorate, apicibus non vel obsolete in- crassatis; spore octonee, p. p. simplices, p. p. tenuiter 1-septate. oblongee, obtuse, recte, 3—14 vu longe et 3,,—4,5 p. Crassee; pycnoconidia cylindrico-ellipsoidea, 3—4 p. longe et circ. 1,75 p. crassa. — Differt a Lecanora obscurella (SMRFT.) cui arete affinis, sporis p. p. tenuiter 1-septatis, margine proprio minus evoluto, apotheciis sepe pallido-marginatis et vulgo paullo majoribus. Paraphyses L. obscurelle preterea, saltem apothe- ciorum obscurius coloratorum, fuscescenti-clavatee. Ad corticem et lignum cariosum Pini. Specimina examinavimus e Suecia: Blekingia (H. FALK et J. F. SVANLUND; M. B. U.), Femsjö Smolandiz (BE. FRIES; M. B. U.), pluribus locis Helsinglandie, Dalekarlie et Herjedalie (ipsi; M. B. U.); e Norvegia: Bosekop W. Finmarkize (TH. Fries; M. B. U.); e Fennia; Ava- saxa (J. CARROLL; M. B. U.) et Tavastia (J. P. NORRLIN; H. L. F. 163). Ebpw. WaIinio erklärt 1. c., Lecidea hypoptella NYr. F1. 1865 p. 146 sei mit L. symmictiza NYL. identisch. Da aber die fär L. hypoptella NY. 1. ec. angegebenen Charaktere (spore 9—11 vu longe et 2,9—3 p. crasse; paraphyses haud discrete) fär Lecanora symmictiza nicht zutreffen, habe ich nicht gewagt, den Namen hypoptella anstatt des sicheren Namens symmvictiza avufzunehmen. Obs. Adest Lecanore obscurelle et L.symmictize affinitas cum Lecanora atropurpurea (NCHER.) et LC. Neuschildii (KörB.) (syn. Catillaria atropurpurea et FC. Neuschildii Tu. Fr. Scand. p. 565 et 566), que propter genesin excipuli, gonidiis tamen apotheciorum obscurius coloratorum destructis, huc trahendee. Paraphyses, spor&e atque pycnoconidia affinitatem praebent. Ad Lecanoram obscurellam L. conspurcans (NORM.) (syn. Bia- torella conspurcans Norm. Bot. Not. 1867 p. 86; TH. FR. Scand. p- 399), cui arcte affinis, sese habet ut ad L. atropurpuream L. Neuschildii. Spor&e hujus speciei quam LL. conspurcantis modo pauciores. A specimine originali Biatorelle conspurcantis BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AED. III. N:03. 53 B. conspurcans var. Kuhmoönsis W aAIno Adj. II p. 144 descrip- tione non differt. Sporas speciminis originalis 5—9 yu. longas et 3—3,5 v crassas esse invenimus. 4. Spore septate vel interdum pro majore parte simplices; pycnoconidia filiformia vel elongato-falci- formia (Lecania). L. cyrtellina NY. Crusta rimulosa vel minute verruculosa, sublevigata, albida vel cinereo-albida vel fere indistincta; apothecia 0,2—0,5 mm. lata, pallide sordideque lutescentia vel livido-carneola— livido- vel sordido-fuscescentia vel nigricantia; margo proprius crassus; thecium 40—50 pv. altum; paraphyses concret:e; epithe- cium granulosum nullum; sporae oblonge—fusiformi- vel elon- gato-oblong:ie simplices, obsolete 1-septatis immixtis, 3—3,5 vy. crasse. Syn. Biatora sylvana auct. Lecanora cyrtellina Nyr. F1. 1873 p. 18 (sec. spec. e loco primario). Lecidea sylvana TH. Fr. Scand. p. 430 p. p. Lecania cyrtella TH. Fr. Scand. p. 294 p. p. L. cyrtella f£. sambucina TH. Fr. Scand. p. 431. Exs. Körb. L. S. G. 221; Arn. 47; Hepp. Eur. 487. Deser. Crusta tenuissima rimulosa vel minute verrucu- losa, sublevigata, albida vel cinereo-albida vel fere indi- stincta; apothecia primo planiuscula margine thallino fere indistineto, dein mox, margine excluso, convexa subglobosave et haud raro tuberculata vel jam primitus convexa, pallide sordideque lutescentia vel livido-carneola—livido- vel sordido- fuscescentia vel nigricantia, humida in olivaceum vel olivaceo- fuscescens vergentia, margine interdum obscuriore evadente, 0,2—0,5 mm. lata; pars centralis excipuli et hypothecium in- colorata; pars thallina excipuli parum evoluta, strato corticali indistinceto; margo proprius crassus ex hyphis radiantibus contextus, distinete pseudoparenchymaticus, marginem ver- sus thecio subeoncolor; thecium 40—50 v. altum, incoloratum vel passim violascenti- vel rubenti-obscuratum, rufidulum vel olivaceo-sordidum, partibus coloratis K fere immutatis vel leviter in violaceum vergentibus; epithecium granulosum nullum; 34 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. i paraphyses concrete K demum distincte, pauce, tote incolo- rate, simplices, apicem versus leviter incrassate; spor:e octon:e, simplices, obsolete 1-septatis immixtis, oblonge, 3—14 pu. longie et 3—3,5 p crasse; pycnoconidia scepissime elongato-falei- formia, 10—15 v. longa et circ. 1,75 u. crassa, interdum (ejusdem speciminis v. c. Hepp. Eur. 487) filiformia, curvata, 12—18 yu. longa et 1 pv crassa, formis mediis conjuncta. Thecium J precedente cerulescentia levissima vinose rubet, hypothecio dilute vinose fulvescente. — Differt a Lecanora cyrtella (ACH.), cui proxima, sporis minoribus, pro majore parte simplicibus, thecio angustiore, paraphysibus arctius concretis, parte thallina excipuli minus evoluta, pycnoconidiis sepissime non fili- formibus. Ad cortices arborum frondosarum (Populi, Cerasi. Pyri. Sorbi cet.). Speci- mina Scandin. examinavimus e monte Omberg Ostrogothie (P. G. THEORIN; M. B. U.), Örebro (P. J. HELLBOM; M. B. U.), pluribus locis Uplandie (TH. Fries; M. B. U.), par. Jerfsö Helsinglandie (ipsi; M. B. U.), Christiania (N. G. MoE; M. B. U.), Petrosavodsk Fennie (J. P. NORRLIN; M. B: U') PBiatora sylvana KörB. Syst. p. 200 kann der Beschrei- bung nach nicht diese Art sein. »Apothecien sind von Jugend anvikuglich: sm selDie-Sehlauchschicht"WYwWHNIHSehWwach graugelblich . : . :" Der” KeimBboden '. "= schwach gel- blich> sind Charaktere, welche nebst dem Vorkommen »an Fichten> gar nicht fir die oben beschriebene Flechte zutreffen, die nur an Laubbäumen gefunnen worden ist. Ubrigens ist Lecanora cyrtellina immer reich an Pycniden, wohingegen KöRrBER fär Biatora sylvana angiebt: »Spermogonien habe ich nicht wahrgenommen.> Welche Flechte KörBER unter Biatora sylvana verstand, geht aus der Beschreibung nicht deutlich hervor. Die von KöRrRBER später ausgetheilte Flechte (an Laub- bäumen) ist die oben beschricbene Lecanora-Art. Obs. Lecidea mejocarpa NYL. F1. 1876 p. 577 sec. Hepp. Eur. 487 in Flora 1882 p. 453 cit. formam apothecis pallidis L. cyrtelline respicit. Specimina autem Lecidee mejocarpa NY. in H. L. F. 312 (a Nyz. det.) ad Lecanoram cyrtellam pertinent. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. 'N:0 3. 55 Lecidea (Acu.) Hevr. Rarsimarginals exelpuli ex hyphbis radianti- bus et anastomosantibus contexta. I. Paraphyses precipue inferne parce ramose et anastomosantes; epithecium granulosum, K mox sese dissolvens; spor&e ellipsoideo-oblong&e —oblongee, sim- plices vel 1-septate. L. sulphurea (HoFFrM.) HEDL. Crusta minute ruguloso- vel granuloso-inzequalis et rimoso- diffracta vel sublevigata et rimuloso-areolata vel pulverulenta, dilute sulphurea, albido- vel viridulo-flavicans vel pallide ochro- leuca; apothecia mox vel demum difformia, livido-, lutescenti- vel carneo-pallida—olivacea vel livido-atra; pars marginalis jam primitus crassa; spore ellipsoideo-oblonge, simplices, 2—0,5 pp erassee. Deser. Crusta crasstuscula vel, tenuis, minute ruguloso- vel granuloso-inzequalis et rimoso-diffracta vel sublevigata et rimuloso-areolata vel pulverulenta, dilute sulphurea, albo- vel viridulo-flavicans vel pallide ochroleuca; apothecia primo plana, margine obtuso, explanato, vulgo pallidiore cincta, dein convexa semiglobosave vel jam primitus convexa, mox vel de- mum difformia, coloribus variis (vide infra), tenuiter pruinosa vel nuda, 0,5—1,5 mm. lata; pars marginalis excipuli jam primi- tus crassa; hypothecium incoloratum; thecium incoloratum vel superne olivascens; paraphyses K plus minus discrete, tote incolorate vel (in apotheciis livido-atris) apice incrassate et colorat:e; spore octone, simplices, ellipsoideo-oblongee, 10—16 v. longe et 3—6,5 v crasse; pycnoconidia filiformia, 14—13 v. longa et 1 pv. crassa. 1. F. crusta minute ruguloso- vel granuloso-ingequalis et rimoso-diffracta vel sublevigata et rimuloso-areolata, dilute sulphurea vel albo- vel viridulo-flavicante; apotheciis primo 36 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. planis, dein convexis vel semiglobosis, difformibus et siepe plus minus lobato-angulatis, margine pallidiore vel subconco- lore, livido-pallidis, livido-fuscescentibus, demum vel jam pri- mitus olivaceis vel livido-atris, tenuiter pruinosis. Syn. Lecanora sulphurea (HoFFM.) TH. Fr. Scand. p. 258. Lecidea sulphurea WNBG. Suec. p. 903. 2. F. crusta passim vel tota pulverulenta et rimoso-diffracta vel sublzevigata et rimuloso-areolata, dilute viridulo-flavicante vel pallide ochroleuca; apotheciis jam primitus convexis, demum tuberculato-difformibus, lutescenti- vel fuscescenti-carneis vel demum interdum sordide lividis vel olivaceis, vulgo mnudis f. petrophila (TH. FR.) HEDL. Syn. >Lecanora symmicta t. petrophila TH. Fr. Scand. p. 263. 3. F. crusta granuloso-inequali, rimoso-diffracta, dilute viridulo-flavicante vel sulphurea; apotheciis leviter convexis lutescenti- vel fuscescenti-carneis vel demum olivaceis, sub- nudis, mox lobato-angulosis, margine persistenter pallido . ST f. straminea (STENH.) HEDL. Syn. "Lecanora symmicta ft. straminea (STENH:) TH. FR. Scand. p. 263. De distributione in Scandinavia cfr. TH. FR. MU. c.: preterea f. stra- minea lignicola in Gotlandia (G. MALME). Die f. petrophila ist eine von der Beschattung abhängige Form, die nicht selten in einer und derselben Kruste in die Hauptform iibergeht. Wie sich f. straminea zu der an Stei- nen vorkommenden Hauptform verhält, daräber kann ich mich nicht äussern, da ich noch keine Gelegenheit gehabt, sie in der Natur zu studiren. L. symmicta (AcH.) HeEpDL. Crusta minute granulosa vel interdum subleprosa, flave- scens vel cinereo- vel flavido-virescens vel obsoleta; apothecia rotundata, lutescentia rufo- vel olivaceo-fuscescentia vel olivaceo-nigricantia; pars marginalis excipuli primo tenuis; spore oblonge, simplices, 4—5 vu. crassee. Syn. "Lecanora symmvicta AcH.; TH. Fr. Scand. p. 202 p. p. Deser. Örusta tenuis vel tenuissima, minute granulosa vel interdum subleprosa, flavescens vel cinereo- vel flavido- virescens vel interdum fere obsoleta; apothecia primo pla- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 57 niuscula, margine tenui, explanato, séepe pallidiore cincta, dein convexa semiglobosave, rotundata, lutescentia vel luteola— rufo- vel olivaceo-fuscescentia vel olivaceo-nigricantia, tenuis- sime pruinosa vel nuda, 0,3—0,8 mm. lata; excipulum incolo- ratum vel marginem versus thecio subceoncolor, parte margi- nali primo tenui, dein crasso; hypothecium incoloratum vel dilute lutescens; thecium incoloratum vel superne fuscidulum vel olivaceo-cerulescens; paraphyses K distincte, totae in- colorat:e, apicibus haud incrassatis (etiam paraphyses apothe- ciorum olivaceo-nigricantium K evadunt tot incoloratee); spore octonze, simplices, oblonge, 9J—16 u longe et 4—5 u crasse. Pycnoconidia non vidimus. 1. Var. apotheciis convexis, margine primo vulgo palli- diore, ceraceis, lutescentibus, luteolis vel olivaceo- vel fusce- Scenta-pallidis :. <- cos sc. « « Var. symmictera (NYL.) HEDL. Syn. Lecanora symmvictera Nyr. F1. 1872 p. 249. 2. Var. apotheciis convexis vel semiglobosis, margine con- colore, rufo-fuscescentibus vel olivaceo-nigricantibus, haud raro tenuissime pruinosa . . . . . . var. sepincola (ACH.) HEDL. Syn. ELecanora symmnvicta f. scepincola (AcH.) et f. trabalis (AcH.) TH. FR. Scand. p. 263. Lecanora symmicta var. pumilionis REHM: ARN. FI 1872 p. 74 (sec. Arn. 138 b). Lecidea pumilionis Nyr. F1. 1872 p. 248. Ad cortices et ligna nuda per Scandinaviam fere totam frequens, efr. TELUERY te. Obs. Proxima L. gibberosa AcH.; TH. Fr. Scand. p. 430 a L. symmicta ecrusta tenuissima, levigata vel obsoleta, parte marginali excipuli crassiore, paraphysibus arctius cohreren- tibus, sporis ovoideis precipue differt. L. Dalekarlica Hebr. (n. sp.) Crusta granulosa, albida vel obsoleta; apothecia lutescenti- sordida—:eruginoso- vel livido-nigricantia; pars marginalis ex- cipuli crassa; spore oblonge, simplices 4—5 yu. crasse. I Deser. ; Crusta : tenuis, granulosa, albida (K lutescens) vel fere indistineta; apothecia primo plana et tenuiter marginata, dein convexa semiglobosave vel jam primitus convexa, lute- scenti-sordida, livido-fuscescentia vel livido-nigricantia, tenuis- 58 TT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. sime pruinosa vel nuda, margine pallidiore vel obscuriore cincta, 0,,—0,7 mm. lata; excipulum marginem versus thecio subceoncolor, preterea incoloratum, parte marginali crassa, ex hyphis radiantibus contexta; hypothecium incoloratum; the- cium (35—55 v altum) precipue superne dilute fuscidulum vel violaceo- vel olivaceo-fuscidulum, K in olivaceum vergens; epithecium granulosum, K seése dissolvens; paraphyses K distinete (cire. 1,5 v crasse), inferne parce ramose et ana- stomosantes, tot&e incolorate vel apice incrassate et colo- rate; asci clavati; sporae octonze, simplices, oblonge, 10—18 up. longe et 4—5 vu crasse; pycnoconidia non visa. 'Thecium J cerulescit, ascis vinose fulvescentibus, hypothecio sordide cerulescente vel dilute violaceo-cerulescente. Hyphe thalli J>—. — Lecidee symmicte et L. turgidule Fr. affinis, ab illa crusta albida, paraphysibus apotheciorum obscuriorum distincte clavatis, parte marginali jam primitus crassa precipue differt; a L. turgidula apotheciis, sporis et ceteris multo majoribus diversa. 1. F. apotheciis lutescenti-sordidis vel livido-fuscescentibus vel demum livido- vel olivaceo-nigricantibus, primo planiuscu- lis. margine obtuso, vulgo pallidiore cinctis, dem convexis vel subglobosis vel jam primitus convexis immarginatisque; para- physibus (K)! totis incoloratis, apicibus haud incrassatis. 2. F. apotheciis ceruginoso- vel livido-nigrieantibus et etnuissime pruinosis, leviter convexis, margine tenui explanato, vulgo nigricante et nudo cinctis; paraphysibus (K) colorato- clavatis. — In formam precedentem szepe eodem specimine transit. Specimina vidimus ad lignum Pini par. Elfdal Dalekarlie Snuecie (ipsi; MTBIU). L. Ehrhartiana AcH. Syn. Catillaria Ehrhartiana (AcH.) TH. Fr. Scand. p. 570. — var. ceracella (TH. FR.) HEDIL. Crusta tenuis, pulverulenta, albida; apothecia planiuscula, straminea, margine pallidiore, primo albido-farinaceo cineta; ! Mit (K) wird angegeben, dass das Präparat fär die Untersuchung der Paraphysen mit Kalilauge behandelt worden ist. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL.' BAND 18. AFD. III. N:0 3. 59 'spor& 1-septatae, 3—14 pu longe et 3-—3,5 v crasse; pycnidia sparsa, albido-farimacea; pycnoconidia ellipsoidea, 2,5—3 vu longa et circiter 1,75 u crassa. Syn. Lecanora varia f. ceracella Tu. Fr. Scand. p. 262 (sec. spec. orig.). Derdistrib:/ cfr. Ta FRI1. ce: 2. Paraphyses ramose; thecium totum granulas coplosas fovens, K mox sese dissolventes; epithecium nullum distincetum; spor&e vulgo elongato-oblongee, 1—3-septatee. L. retigena Hep. (n. sp.). Crusta hypophloeodes; apothecia convexa subglobosave, albida vel roseolo-albida; pars marginalis excipuli parum evoluta; paraphyses crebre ramosee; spore pro majore parte elongato-oblongee, altero apice scepe paullo angustiore, 1-(2-) septatae, 2—3,5 p. crasse. Deser. Crusta hypophloeodes; apothecia jam primitus convexa subglobosave, demum interdum moriformi-tuberculata, albida vel roseolo-albida, 0,1—0,3(—0,4) mm. lata, intus inco- lorata; pars marginalis excipuli parum evoluta vel subnulla, ex hyphbis crebre anastomosantibus et minus distincte radian- tibus contexta; thecium 38—45 v altum, totum granulas co- piosas fovens, K mox sese dissolventes; paraphyses K distinctze, graciles (1—1,5 p. crasse), crebre ramose et precipue inferne reticulatim anastomosantes apicibus haud incrassatis; asci clavati; sporee octoner, 1-(2-) septat:e, oblonge vel cylindrico- oblonge, altero apice siepe paullo angustiore, immixtis paucis oblongo-ovoideis, 3—13 p. longe et 2—3,5 u crasse. Thecium J ceerulescit vel interdum violaceo-cerulescit, dein mox totum thecium vel asci fere soli plus minus clare vinose fulvescunt vel sordide vinose colorantur, hypothecio vinose rubente vel fulvescente. -— Lecidece pallenti (KuriH.) (syn. Bilimbia pallens Kura. in Not: Sällskap. FE et Fl: F. Förh: XI (1871) p. 274; TH. Fr. Scand. p. 370) affinis. Quzie tamen crusta distincta, apotheciis ceraceo-albidis, paraphysibus parcius ramosis, sporis 3-septatis mox differt. Specimina vidimus ad truncos decorticatos et cortices Abietis et Pini pår. Jerfsö Helsinglandige, L. pallenti sepe socia (ipsi; M. B. U.). 60 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Wegen der paraphysen kan man diese Art sehr leicht för eine Micarea nehmen. Der Bau des Thallus ist jedoch völlig wie bei Lecidea. 3. Paraphyses vulgo simplices, apicem versus non incrassate; epithecium, si adest, K non sese dissolvens; spore oblonge —cylindrico-oblonge, sim- plices vel 1-(3-)septate. L. vernalis (L.) Act. Crusta subgranulosa vel fere obsoleta, raro pulverulenta; apothecia mox subglobosa, nitidula, luteo-rufescentia—rufa; thecinum et hypothecium lutescentia vel luteola; epithecium nullum; pars marginalis excipuli crassa; spor octone, sim- plices vel p. p. tenuiter 1-septat:e, oblonge vel subfusiformi- oblongee, 4—6 yu. crasste. Syn. Lecidea vernalis (L.) TH. Fr. Scand. p. 427 (excl. f. minore NYL.). 1. F. crusta tenui vel tenuissima vulgo subgranulosa, albida vel cinerascenti- vel albido-viridescente; sporis 4—06 p. Crassis. 2. F. crusta tenui vel crassiuscula, farimoso-leprosa, sul- phurea vel pallescenti-virescente; sporis 4—5 yu. crassis; apothe- ciis vulgo minus nitidis . . . . f. ineana (SMRFT.) Tu. FR. Syn. Lecidea vernalis f. incana (SmrFr.) TH. Fr. Scand. p. 428. Lecidea epixanthoidiza Nyr. F1. 1875 p. 10 (sec. deser.); Wamyio Adj. II p. 34. De distrib. in Scandinavia cfr. TH. Fr. et Wainio Il. c.; preterea f. incana ad corticem vetustum Betule prope montem Städjan Dalelarlie et in par. Jerfsö Helsinglandie (ipsi; M. B. U.). Fär eine ausföhrlichere Beschreibung dieser und der fol- genden Art wird auf Tu. Fr. I. c. verwiesen. F. incana ist nur eine zufällige Form, die nicht selten an demselben Exemplare in die Hauptform ibergeht. Die Apothecien haben häufig nicht dieselbe klare Farbe wie bei der Hauptform, worauf sich der Name incana vielleicht bezieht. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 61 L. helvola (KörsB.) HepL. Crusta minute verruculoso-vernicea—pulverulenta vel ob- soleta; apothecia planiuscula vel leviter convexa—semiglobosa, vulgo opaca, albida—rufa; thecium et hypothecium incolorata —lutescentia; epithecium mnullum; pars marginalis crassa; spor2e octone, simplices vel p. p. tenuiter 1-septatze, oblongr — elongato-oblonge, obtuse, 3—4,5 p. crasse. 1. F. crusta tenuissima, vulgo minute verruculoso-ver- nicea, e viridi cinerea vel albida vel obsoleta; apotheciis 0,2—0,6 mm. latis, semiglobosis, mox immarginatis vel primo planiusculis, margine obtuso, subeoncolore cinctis, rufis vel RNESCeMULOUS yen stuss Fe adl tuRtk rata Subsylvana/WAmNIO. Syn. =Lecidea helvola f. subsylvana Wasio Adj. II p. 35 (sec. descr.). Lecidea sylvana TH. Fr. Scand. p. 430 p. p. 2. F. crusta f. precedentis; apotheciis 0,2—0,6 mm. latis, primo planiusculis, margine obtuso, vulgo pallidiore cinctis, dein leviter convexis, albidis, ceraceo- vel rufescenti-pallidis, helvolis vel demum rufescentibus. Syn. >Lecidea helvola (KörB.) TH. Fr. Scand. p. 429. Lecidea vernalis £. minor NYL.; TH. Fr. Scand. p. 428. (? Lecidea mejocarpa Wasio Adj. II p. 35). 3. F. erusta tenwi vel crassiuscula, farinoso-leprosa, sulphu- rea vel viridulo-sulphurea; apotheciis 0,,—0,s mm. latis, sub- persistenter planiusculis, albidis, ceraceo-albidis vel sordide Imitescentibus ud as sf efforescens HED. (0: fy Syn. ”Lecanora symmicta Tu. Fr. Scand. p. 262 p. p. Ad cortices Abietis, Juniperi et arborum frondosarum (Alni, Betulr, Salicis, Populi, Tilie, Pruni, Sorbi, Coryli), rarius ad ligna nuda in Scandi- navia e Scania usque in Finmarkia, septentrionem versus ad cortices arbo- rum frondosarum frequentior f. 2 late est distributa. F. subsylvana ad cortices Abietis et arborum frondosarum: >»in Karelia boreali> (WaAINIO 1. c.), Smolandia (Hylletofta, Bjerkaryd: P. G. THEORIN; M. B. U.), Ostrogothia (par. Quarsebo: J. HULTING), Uplandia (Norrtelge: ipsi; M. B. U.), Dalekarlia (par. Elfdal et Idre: ipsi). F. efflorescens ad cortices Betule et Abietis: in Nericia (P. J. HELLBOM et Ö. G. BLOMBERG; M. B. U.), pluribus locis Uplandix (ipsi; M. B. U.), in Jemtlandia (S. ALrMmQvist: M. B. U-.). Diese Art kommt, wie oben angegeben, auf sehr ver- schiedenen Substraten vor, ohne dass diese einen merklichen 62 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Einfluss auf die Farbe und die Struktur der Apothecien haben. Weisse Apothecien von völlig gleichem Bau sind an beschatte- ten Stellen und gelbliche Apothecien an stärker beleuchteten anzutreffen und zwar sowohl an Fichten als an Laubbäumen. Wenn f. efflorescens an Fichten vorkommt, wird sie fast immer von der Hauptform (f. 2) begleitet, in welche sie all- mählich iberfliesst. Ebenfalls geht f. subsylvana in die Haupt- form äber, von der sie häufig begleitet wird. In Lecidea vernalis, von welcher diese Art nach den angegebenen Cha- rakteren wenig unterschieden scheint, habe ich sie niemals ibergehen sehen. Auch f. subsylvana, die der Beschreibung nach der Leeidea vernalis nahe zu kommen scheint, hat doch: einen andern Farbenton und eine andere Form der Apothe- cien, was man bei einer Vergleichung leichter sehen als in exakter Weise beschreiben kann. Die Sporen sind immer etwas dinner als bei L. vernalis und die Kruste etwas verschieden. Wenn Biatora sylvana KörB. Syst. p. 200, wie TH. FR. in Scand. p. 431 glaubt, mit dieser Art identisch ist, was nur eine Untersuchung des Originalexemplars bestätigen könnte, wäre vielleicht dieser Name als ein älterer vorzuziehen. L. plusiospora (Tu. FR.) HEDL. Crusta tenuissima vel fere obsoleta, apothecia spadiceo- pallida—nigricantia; thecium et hypothecium subincolorata— fuscidulo-sordida; epithecium nullum; pars marginalis excipuli crassa; spore 12—32-ne, simplices, pro majore parte ellip- soiderg, 3—4 u crasse. Deser. Crusta tenuissima, sublevigata, viridulo- vel al- hido-cinerascens vel fere obsoleta; apothecia primo planiuscula, margine tenui concolore vel pallidiore cincta, dein convexa semiglobosave vel jam primitus immarginata, raro subpersi- stenter planiuscula, margine tenui elevato, concolore, nitidulo cincta, pallide vel obscure spadicea vel nigricantia 0,3—0,6 mm. lata; hypothecium et thecium plus minus fuscidulo- sordida (K—), raro subincolorata; thecium (45-—50 py. altum) seepe (apotheciorum obscuriorum) paraphysibus passim vel totis infuscatis striatum; paraphyses K distincete, haud dis- crete, nune graciles et incolorate, nunc crassiuscule et plus minus infuscatre (1,5—3 v crassee); asci (anguste) clavati; BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDL. BAND 18. AFD: III. N:03. 063 spore 12--32-nee, simplices, ellipsoide:e, paucis oblongis immix- tis. 6—9(—12) v. longe et 3—4 vu crasse. Partes thecii colo- rate acido nitrico fere immutate, haud in roseum mutantur. 1. F. apotheciis nigricantibus subpersistenter planiusculis, margine elevato, concolore, nitidulo; excipulo J haud cieru- IBddente TAM. (MR sleek fo Bwltingiistianpr. (ny): Syn. Lecidea plusiospora Tu. Fr. Scand. (1874) p. 473. 2. F. apothecis (pallide) spadiceis—nigricantibus, primo planiusculis, margine concolore vel sepissime pallidiore, dein mox convexis vel semiglobosis; excipulo non vel obsolete ceru- NERE THO rt rige og IV JäTES betulicola:; (KULLE) .ELADE. Syn. Biatora betulicola KurLrHEem in Not. Sällsk. p. F. et F1. F. Förh. XI (1871) p. 275 (sec. spec. orig.). Lecidea atroviridis TH. Fr. Scand. p. 472 p. p. 3. FE. apotheciis pallide vel obscure spadiceis mox vel jam primitus convexis, margine pallidiore demisso; excipulo toto J intense ceerulescente vel violaceo-cerulescente (hyphee Cal Ret ögrn miles nt endamylea. HEDL:.(N;f3), Ad cortices Abietis, Juniperi, Betule, Alni et ligna nuda. Specimina Scandinavica f. Hultingii examinavimus ex Edsleskog Dalslandie (J. HuLr- TING; M. B. U.), Norrtelge Uplandie et par. Jerfsö Helsinglandie (ipsi). ad cortices Abietis et Juniperi; f. betulicole e pluribus locis Suecie (Ostro- gothige, Sudermanlandie, Nericie, Uplandie, Helsinglandie, Dalekarlie, Herje- dalie), Norvegie (Christiania: N. G. Mor; M. B. U.), Fennize (Mustiala: KULL- HEM; M. B. U); f. endamylece e par. Jerfsö Helsinglandie, ad corticem Alni (pal MB. 0.) Der KuLiLHeMm'sche Name betulicola sollte hier nach den Gesetzen der Priorität den Vorzug vor den jängeren plusio- spora haben. Die beiden Namen sind indessen verschiedenen Formen derselben Art gegeben worden, und da eine der Formen ihren Namen beibehalten soll, während der andere Name fir die Art benutzt wird, so geschieht dies am besten so, dass plustospora, welcher Name den Artcharakter aus- dröckt, för die Art benutzt wird, wärend diejenige Form, auf welche sich dieser Name urspränglich bezog, nach J. HuLrTING, der diese Form zuerst fand, genannt wird. Die oben aufgestellten Formen gehen ohne Grenze in eimander iber. F. betulicola wird oft mit Lecidea atroviridis zusammen angetroffen. 64 ”T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. L. atroviridis (ARN.) HEDL. Crusta minute verruculosa vel obsoleta; apothecia livida vel sordide cerulescentia—nigra; hypothecium normaliter dilute vel obscure ceerulescens; epithecium nullum; pars. marginalis excipuli crassa; spor&e octonre, simplices, pro majore parte oblonge, 3—4 p. crassee. Syn. Lecidella turgidula var. atroviridis Ars. FL 1864 p. 596 (sec. Arn. 277). Deser. Orusta tenuis, minute verruculosa vel sublevigata, cinerascenti- vel viridulo-albida vel obsoleta; apothecia pla- niuscula vel leviter convexa, margine pallidiore vel concolore demisso, vel semiglobosa, livida, sordide cerulescentia, creruleo- nigricantia vel nigra, raro in fuscum vergentia, 0,3—0,8 mm. lata; excipulum incoloratum vel subincoloratum, parte mar- oimali crassa; hypothecium distinete pseudoparenchy- maticum, dilute vel obscure cerulescens, raro in lutescens, sordidum vel violaceum vergens; thecium (42—75 v. altum) totum (sub-)incoloratum vel siepissime basin versus cerulescens; paraphyses K normaliter vix distinct, graciles; asci cylindrico- clavati; spore octonie, simplices, oblongee, ellipsoideis raro immixtis, 8—16 pv longe et 3—4 u crasse. 1. F. apotheciis planiusculis leviter convexis, lividis vel sordide czerulescentibus—nigricantibus, marginem versus palli- dioribus Nm TT If foceliförmist (INIRES) blant Syn. Lecidea ocelliformis Nyr. F1. 1865 p. 145: TH. Fr. Scand. p. 472. Lecidea atroviridis TH. Fr. Scand. p. 472 p. p. Catillaria globulosa et f. pallens TH. Fr. Scand. p. 576 p. Pp. Exs. H. L. F. 307 (»>Lecidea ocelliformis Nyr. Forma var. subglo- nulosam NYL. tangens vel in eandem transiens>). 2. F. apotheciis convexis vel semiglobosis, nigris marginem versus non pallidioribus . . . f. subglobulosa (NYL.) WAINIO. Syn. Lecidea subglobulosa Nyr. F1. 1867 p. 327. Catillaria globulosa f. subglobulosa Tu. Fr. Scand. p. 576. Lecidea atroviridis f. subglobulosa Waisio Adj. IT p. 45. 3. F. apotheciis depresso-convexis, ceruleo-nigris, nitidulis, thecio 42-—50 v. alto; paraphysibus K plus minus discretis, validiusculis, cire. 3 v crassis; sporis vix ultra 3 u crassis (accidentalis). BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. "BAND 18. AFD. III. N:0 3. 65 Ad cortices precipue Abietis, Juniperi, Alni et Sorbi atque ligna nuda per totam Sueciam (e provinciis meridionalibus specimina tamen non vidimus) et Fenniam f. ocelliformis et f. subglobulosa distribute sunt; e Norvegia spe- cimina non vidimus. F. 3 ad corticem Juniperi prope Norrtelge Uplandixe (ipsi). L. ameibospora HeEpL. (n. sp.) Crusta obsoleta; apothecia nigra; hypothecium incoloratum vel sordidum; epithecium nullum distincetum; pars marginalis excipuli bene evoluta; spore (ejusdem apothecii variantes) (8—)12—32-ne, ellipsoidee et simplices—cylindrico-oblonge et tenuiter 1-septat:e, 2 u crasse. Deser. Orusta obsoleta; apothecia minuta, primo plana et tenuiter marginata, mox convexa semiglobosave vel jam primitus convexa, nigra vel nigricantia, 0,1—0,3 mm. lata; pars centralis excipuli incolorata, pars marginalis bene evoluta ex hyphis radiantibus contexta, incolorata vel priaecipue mar- ginem versus thecio subconcolor; hypothecium incoloratum vel sordidum; thecium (30—50 v. altum) smaragdulo- vel vio- laceo-ceerulescens, olivaceum vel sordidum, superne vel passim obscurius coloratum, K smaragdulo-ceerulescens vel olivascens; paraphyses arcte conglutinate, K distinctre, p. p. gracillim:e, parce ramoste, cire. 0,5—0,75 pu crasse, p. p. crassiores et colorat:e, subsimplices, 3—4 pv. crasse, membrana extus sepe sese (subgranulose) dissolvente, raro omnes gracillimee; epithe- cium nullum distincetum; asci clavati vel subinflato-clavati; spore (8-)12—532-ne, pro majore parte simplices, ellipsoidex— cylindrico-oblonge, rectre, longiores tenuiter 1-septate, 4--10 (-12) pv. longe et circiter 2 pu crasse, quo numerosiores in ascis eo breviores. Pycnoconidia non visa. Thecium J prece- dente ceerulescentia sordide vinose violascit. — Lecidece globu- lose affinis, quam minutam habitu refert. Specimina vidimus ad corticem et lignum Abietis pluribus locis Helsing- landie et Dalekarlie borealis Suecige (ipsi; M. B. U.). Bemerkenswerth ist die wechselnde Zahl der Sporen in den Schläuchen und das damit im Zusammenhang stehende Wechseln der Sporenform. In den meisten Schläuchen sind die Sporen zahlreich und elliptisch, aber immer werden jedoch eingemischte Schläuche angetroffen, die eine geringere Zahl von Sporen besitzen, die dann länger und oft zweitheilig sind und den Sporen von Lecidea globulosa sehr ähnlich sehen. 0) 66 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Ein etwas gleichartiges Verhältniss giebt auch TH. FR. in Scand. p. 594 för Buellia dives an. L. globulosa FLxr. Crusta tenuissima vel sepissime obsoleta; apothecia nigra — fuscescentia; hypothecium sepissime sordidum — sordide violaceum vel rubricosum; epithecium normaliter distinctum, fuligineum—fuscidulum; spore octonze, tenuiter 1-(3-)septat:e vel p. p. simplices, oblongie vel cylindrico-oblongre, 2—3,5 yu. cCrassee. Syn. Lecidea globulosa FrK.: NyL. Lapp. or. p. 149. Catillaria globulosa TH. FR. Scand. p. 572 p. p. Deser. Crusta tenuissima, granulosa, viridulo-albida vel seepissime obsoleta; apothecia primo plana tenuiterque margi- nata, dein mox convexa subglobosave vel jam primitus con- vexa immarginataque, raro subpersistenter planiuscula et marginata, nigra vel (in f. pallente NYL.) fusco-nigricantia vel fuscescentia, 0,2—0,> mm. lata; pars centralis excipuli incolorata vel pallida; pars marginalis excipuli bene evoluta, marginem versus thecio concolor; hypothecium raro incolora- tum, sepissime sordidum, raro sordide violaceum vel rubri- cosum, K olivascens, raro leviter in violaceum vel rubricosum vergens; thecium (32—45 v. altum) epithecio normaliter di- stincto, K non dissoluto, fuligineo vel (in f. pallente) fusci- dulo preditum, preterea vulgo incoloratum, raro sordide crerulescens vel fuscenscenti-rubescens; paraphyses K plus minus distincte, haud discretie, tote incoloratre, subsimplices, apicem versus raro leviter imerassate; sporre octonr, tenuiter 1-(3-)septate vel p. p. simplices, oblonge vel cylindrico- 15 vp. longe et 2—53,5 v crassee. oblongee, recte, 9 — f. erumpens HenpL. (un. f.). Apothecia subpersistenter planiuscula marginataque, inter fibras ligneas erumpentia, nigra. — Hypothecium sordidum, epithecium fuligineum et cetere note non recedunt. Per totam Scandinaviam ad cortices Betule. Alni cet. et ligna nuda frequens. F. erumpens ad truoncum decorticatum Abietis par. Jerfsö Helsing- Jandie (ipsi; M. B. 0) BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. Ö7 4. Paraphyses vulgo simplices, apicem versus incrassate, epithecium nullum (vel, si adest, K non dissolutum); sporze oblong&e bacillares vel aciculares, simplices vel septatee. L. spherella Heor. (n. sp.) Crusta tenuissima, viridulo-albida vel viridulo-eimerascens vel obsoleta; apothecia jam primitus hemispheerica vel sub- globosa, albida — rufo- vel fusco-nigricantia; hypothecium inceoloratum — rufidulum vel fuscescens; pars margimalis exci- puli parum evoluta; spor simplices, paucis obsolete 1-septatis interdum immixtis, oblonge, 3—4 up. crasse. Deser, Crusta tenuissima, subgranulosa, viridulo-albida vel viridulo-cinerascens vel obsoleta; apothecia jam primitus hemispherica vel subglobosa immarginataque, albida — carneo- fuscidula — rufo- vel fusco-nigricantia, in centro siepe inten- sius colorata, 0,2—0,4 mm. lata; excipulum incoloratum vel dilute lutescens, parte marginali parum evoluta, ex hyphis radiantibus contexta; hypothecium incoloratum — rufidulum vel fuscescens; thecium (40—55) v. altum, inferne hypothecio concolor, superne pallidius; paraphyses K plus minus distinctee, paucis discretis, incolorate apicem versus leviter incrassat:e, incoloratee, simplices; epithecium nullum; asci clavati; spor: octonze, simplices, paucis obsolete 1-septatis interdum immixtis, oblonge, 3—13 p. longee et 3—4 p. crassee; pycnoconidia non visa. Thecium J vinose rubet. 1. F. apothecis e pallido vel carneo-fuscidulo rufo- vel nigricanti-fuscis vel rufo-nigricantibus vel jam primitus ob- scuris; hypothecio plus minus rufidulo vel fuscescente. Syn. Lecidea sylvana TH. Fr. Scand. p. 430 p. p. 2. F. apotheciis e albido vel carneo-albido carneo-fusci- dulis; hypothecio incolorato vel dilute Iutescente . . f. umbricola HeEpDL. £). Syn. Lecidea albohyalina "TH. Fr. Scand. p. 431 p. p. Ad cortices Alni, Sorbi et Juniperi atque ligna nuda. MSpecimina f. 1 vidimus e Uplandia (Upsala: TH. Fries, Tibble: S. ALMQuist; M. B. U.), Dalslandia (par. Mo: J. HuLTtInG; M. B. U.), Sudermanlandia (par. St. Malm: G. MALME) Suecige; e Norvegia (Christiania: N. G. Mor; M. B U.); e Fennia 68 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. (Mustiala: P. A. KARSTEN, Tavastia: J. P. NORRLIN; M. B. U.); f. umbricole e Sudermanlandia (par. St. Malm: G. MarmE), Helsinglandia (par. Jerfsö: ipsi) Suecie: e Fennia (Mustiala: ÅA. KuULLHEMm; M. B. U.). Die f. umbricola ist eime von der Beschattung abhängige Form, und an demselben Exemplare können daher theils völlig weisse Apothecien, theils andere an stärker beleuchteten Theilen des Suhstrats angetroffen werden, die sich der Hauptform nähern. Auch bei dieser kann man — z. B. in Ritzen — Apothecien finden, welche hell gefärbt sind. L. alborufidula Hep. (n. sp.) Crusta tenuissima, albida; apothecia mox subglobosa, rufa vel rufescentia; hypothecium et thecium fulvo-lutescentia; pars marginalis excipuli parum evoluta; spore p. p. simplices, p. p. tenuiter 1-(3-)septate, pro majore parte bacillares, 1,75—2,5 u. crasse. Deser. Crusta tenuissima, granulosa, albida (K sordide- scens); apothecia primo planiuscula, margine obtuso cincta, dein mox subglobosa vel demum tuberculata, rufa vel rufe- scentia, 0,2—0,> mm. lata; excipulum incoloratum vel palli- dum, hypothecio pallidius, parte marginali parum evoluta, ex hyphis radiantibus et crebre anastomosantibus contexta; hypo- thecium fulvo-lutescens; thecium (cire. 35 v. altum) hypothecio concolor, passim intensius coloratum; paraphyses K wvix di- stinctre, tot incoloratr, graciles (circ. 1 p crasse), simplices, apicem versus incrassate; epithecium nullum; asci clavati; spore octon:e, p. p- simplices, p. p. tenuiter 1-(3-)septatce, bacil- lares, oblongis immixtis, 7—15 v. longe et 1,75—2,5 p crasse; pycenoconidia non visa. Thecium J precedente ceerulescentia vinose fulvescit. Specimen unicum legimus ad corticem Abietis par. Idre Dalekarlie Suecie (M. B. U.). L. albohyalina NYL. Crusta obsoleta; apothecia convexa vel planiuscula, (viva) albida vel roseolo-albida; hypothecium incoloratum; pars mar- ginalis excipuli crassa; spore simplices vel sepe p. p. tenuiter 1-septatze, bacillares vel anguste oblongae, 2—3 pv. crasse. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 69 Syn. Lecidea anomala var. albohyalina Nyr. Scand. p. 203 (sec. descr. et spec. a NYL. det.). Lecidea albohyalina TH. Fr. Scand. p. 431 p. p. L. albohyalina f. roseola TH. Fr. Scand. p. 432. Deser. Crusta obsoleta; apothecia convexa vel planiuscula, interdum margine obtuso cincta et irregulariter angulosa, al- bida vel roseolo-albida (vel in herbariis etate lutescenti-pallida), 0,2—0),5 mm. lata; excipulum incoloratum, parte margmali crassa, ex hyphis radiantibus contexta; hypothecium et the- cum (32—50 v. altum) incolorata; paraphyses K distinctee, interdum plus minus discrete, apicem versus incrassat:e; sporeae octon:e, simplices vel tenuiter 1-septate sepe immixte, bacil- lares vel anguste oblongae 8—13(—15) v longe et 2—3 vp. crasse. ”Thecium J precedente cierulescentia levi sordide vi- nose rubet. — f. apotheciis convexis; paraphysibus K facile discretis, validis, articulatis, apicem versus circ. 5 u crassis; thecio cir- citer 32—35 pv. alto; sporis anguste oblongis, p. p. tenuiter 1-septatis, 3—12 uv. longis et 2—5 vu. crassis (accidentalis). Specimina examinavimus e pluribus locis Scandinavie: e Smolandia (par. Almesåkra: P. E. THEORIN; M. B. U.) Ostrogothia (par. Quarsebo; J. HULTING) usque in Norvegia boreali (Tromsöe: J. M. NORMAN; M. B. U.); in Helsinglandia sat frequens, cortices Alni, Betule, Salicis et Sorbi precipue incolit. F. (accidentalis) ad corticem Betule par. Jerfsö Helsinglandie (ipsi; MA BU). Unter der Menge, welche ich von dieser Art an verschie- denen Stellen in Dalekarlien und Helsingland eingesammelt, habe ich niemals Apothecien mit dem an alten Herbarien- exemplaren vorkommenden, gelben Farbenton gesehen. L. alborubella NyYL. Crusta tenuissima, viridescens vel albo-viridescens vel fere obsoleta; apothecia mox convexiuscula, carneo-lutea vel luteo- rubella; hypothecium incoloratum; pars marginalis excipuli crassa; spore 3-septatre, pro majore parte subfusiformi-bacil- lares, 2—3 u. crassee. Syn. Lecidea alborubella Nyr. FI. 1879 p. 205. Bilimbia chlorotica Tu. Fr. Scand. p. 371 p. p. 70 TT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Deser. Crusta tenuissima, subleprosa, viridescens vel albo- viridescens vel fere obsoleta; apothecia primo planiuscula et margine obtuso cincta, dein mox convexiuscula immarginataque, carneo-lutea vel luteo-rubella, 0,2—0,4 mm. lata, intus inco- lorata; pars marginalis excipuli crassa, ex hyphis radiantibus contexta, grosse pseudoparenchymatica; thecium (circ. 40—45 u. altum) superne dilute luteolum; paraphyses K facile discretie, graciles, subsimplices, apicem versus Incrassat:e; sporre octon:e, 3-septate, bacillares vel fusiformi-bacillares, oblougis immixtis. p- p. rectre, p. p. leviter curvatze, 12—18(—21) v longe et 2—53 vu crasse. 'Thecium J precedente cerulescentia vinose rubet. Specimina vidimus e Ostrogothia (in par. Krokek: J. HULTING; in monte Omberg: P. G. THEORIN; M. B. U.) Suecie, ad calcem primitivam. Obs. Specimina Bilimbice chloroticee Mass. ex herb. Massal., in M. B. U. asservata, contiment Lecideam cupreorosellam NyL., Lecanora cyrtella £. proteiformi (Mass.) (syn. Lecanora cyrtella £. proteiformis (Mass.) TH. Fr. Scand. p. 295) immixta. A Lecidea alborubella L. cupreorosella preter alias notas differt crusta rimulosa, plus minus roseolo-cuprea, sporis 15—26 yu. longis et 2,5—3 pv. erassis. — In Suecia adhuce non obvia. L. Negelii (HEPP) STIzENB. Syn. Bilimbia Neegetlii (HePP) TH. Fr. Scand. p. 5315 (f. lapiseda excel). — var. cyanomela NYL. in sched. Syn. Lecidea Negelii f. cyanomela Wasio Vib. (15785) p. 63 (sec. spec. a NYL. det.). Crusta e verruculis albidis, supra hypothallum ceeruleo- nigricantem dispersis contexta vel hypothallo solo indicata; apothecia nigricantia, primo plana, margine tenui mox con- colore cincta, demum leviter convexa, 0,,—0,6 mm. lata; pars summa thecii ceruleo-fuliginea; hyphie hypothalli creruleo- smaragdule. Cetera non differunt. — Habitu insignis, crusta Caloplacam cerinam f. cyanolepram (FR.) Tu. Fr. Scand. p. 175 fere referens, in formam vulgarem hypothallo albido sensim transit. Specimina Scandinavica ad corticem Coryli, Quercus, Salicis, Populi et Alni vidimus e Uplandia (Enköping et Norrtelge: ipsi; M. B. U.), Suderman- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. "BAND 18. AFD. III. N:0 3. T7l landia (par. St. Malm: G. MaArmE), Nericia (Askersund: 0. G. BLOMBERG). Tavastia (E. WaAnio; M. B.: U.). L. cirecumspecta (NYr.) HeEpL. Crusta tenuissima vel indistincta; apothecia planiuscula, margine tenui, vulgo nitidulo cineta, raro demum convexa, nigra (vel fuscescenti-decolorata); hypothecium incoloratum vel interdum lutescens; paraphyses demum capitate; spore 3 7- septate, elongato-bacillares, obtuse, 15—35 v longe et circ. 2,5 p. Crassee. Syn. Lecidea bacillifera var. circumspecta Nyr. in H. L. F. 185; Wainio Adj. II (1883) p. 22. Bacidia atrosangwinea « et 8 et f. curtula TH. FR. Scand. p. 354 -6 p. p. Deser. Crusta tenuissima, membranaceo-verruculosa, al- bido- vel cinereo-viridula vel indistincta; apothecia planiuscula, margine tenui, vulgo nitidulo cincta, raro demum convexa immarginataque, nigra vel interdum fuscescenti-decolorata; pars centralis excipuli et hypothecium incolorata vel interdum lute- scentia; pars marginalis excipuli crassa, ex hyphis radiantibus contexta, indistincte pseudoparenchymatica, marginem Versus plus minus atropurpurea vel nigricanti-violacea, K violascens; thecium 42—55 pv. altum, superne (normaliter) olivaceo- vel cieruleo-smaragdulo-fuligineum, accidentaliter totum violaceum, qui color K mox evadit; paraphyses K distincte, simplices (cire. 1 pv. cerasse), apicem versus crassiores, clavate et (normaliter) colorat:e, demum capitate (capitulis 3—5 pv crassis); sporee elongato-bacillares, utrinque obtusee, 3-septate, 5—7-septatis plus minus immixtis, 15—55 v. longee et 2-—2,5(—3) vp. crasse. — A Lecidea abbreviante NYr. (syn. Bacidia abbrevians (NYL.) TH. FR. Scand. p. 362), cui arcte affinis, vix nisi sporis longi- oribus et szeplus 3—7-seeptatis differt. Inter specimina tamen permulta, e diversis locis reportata, transitus in illam non vidimus. Lecidea atrosanguinea (SCHAER.) (syn. Bacidia atro- sangwinea (ScHAeR.) TH. FR. Scand. p. 354) ab hac specie differt priecipue margine apotheciorum crassiore vulgo haud nitidulo, thecio altiore, paraphysibus numquam capitatis, hypothecio normaliter plus minus obscurato (accidentaliter incolorato). Per Scandinaviam totam e Scania usque in Finmarkia ad cortices Po- puli, Salicis, Quercus, Abietis, Juniperi cet. suis locis frequens. 72 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. ÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Auf einem an einer Fichte in Dalekarlien vorkommenden Exemplare fand ich einmal das Thecium einiger Apothecien violett gefärbt. Zusammen mit diesen kamen andere. Apothe- cien mit einem 'Thecium von gewöhnlicher Farbe vor. Der violette Färbestoff schien von derselben Beschaffenheit wie der- jenige zu sein, weleher z. B. in den Apothecien von Biatorella moriformis (AcCH.) TH. Fr. Scand. p. 402 sehr hänufig auftritt. Bei Zusatz von Kalilauge verschwand er schnell, worauf das Thecium dasjenige Aussehen erhielt, welches es sonst nach Behandlung mit Kalilauge erhält. II. Pars marginalis excipuli ex hyphis dense et irregulariter intricatis contexta; spore ellipsoider —oblong&e, simplices vel p. p- tenuiter 1-septate. L. uliginosa (SCcHRAD.) ÅCH. Crusta verruculosa, minute granulosa vel subleprosa, vire- scens—Tfusco-atra vel obsoleta; apothecia adnata vel sessilia, primo plana marginataque, dein mox vel demum convexa im- marginataque vel interdum persistenter planiuscula; thecium superne fuscescens vel totum fuscidulum, epithecio nullo di- stincto, paraphysibus et ascis arcte cohrerentibus, raro facile liberis; paraphyses ramose. 1. Var. crusta bene evoluta, verruculosa, viridulo-fusce- scente; apotheciis planiusculis tenuiterque marginatis vel de- mum convexis immarginatisque, fusco-atris, 0,,—0,s mm. latis; paraphysibus gracilibus, arcte cohrerentibus; sporis 12—15 p. longis et 6--7 v. crassis . . . var. verruculosa HEpDL. (n. var.). Syn. Lecidea wuliginosa AcH. Syn. p. 25. sec. Waniro Adj. II p. 42; TH. Fr. Scand. p. 455 (ff. excel). 2. Var. crusta tenui, raro crassiuscula, minute granulosa, obscure rufo-fuscescente vel fusco-nigricante, raro virescente; apotheciis primo planiusculis tennuiterque marginatis, demum convexis, fuscescentibus vel fusco-atris, 0,3—0,5 mm. latis; paraphysibus f. precedentis; sporis 3—12 y. longis et 4—6 u CIASSIS. «oo see. ro ro mo kor . » var: fuliginea- (ACHY)NERSPRIH Syn. Lecidea uliginosa a) fuliginea (AcH.) TH. Fr. Scand. p. 455. Lichen uliginosus ScHRAD. sec. WAINIo Adj. II p. 42. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 73 3. Var. crusta tenuli vel tenuissima, minute granulosa vel subleprosa, fusco-atra vel virescente; apotheciis mox convexis, fusco-rufescentibus, 0,3—0,5 mm. latis; paraphysibus f. pre- cedentis; sporis 10—15 u longis et (5—)6—7,5 u crassis é . var. humosa (EHRH.) ÅCH. Syn. Lecidea uliginosa b) lumosa (EHrRH.) TH. Fr. Scand. p. 456. 4. Var. crusta indistincta; apotheciis minutis, margine elevato cinetis, siccis vulgo plus minus angulosis, nigricanti- bus, 0,2—0,4+ mm. latis; sporis 10—13 u longis et (5—)6—7 u RSS AAA KVIST vd rn Aae/tlvar) argillacea /KRPDH. Syn. Biatora uliginosa f. argillacea KReLA.: Körs. Par. (1860) p. 158. 1. F. hypothecio fuscescente, K—; paraphysibus gracilibus, arete cohaerentibus . . . . . . . £. proletaria (Tu. Fr.) HEDL. Syn. Lecidea uliginosa c) proletaria TH. Fr. Scand. (1874) p. 456. 2. F. hypothecio fuscescente, K—; paraphysibus crassiuscu- lis (ceire. 2 u crassis), facillime liberis, flexuosis . f. separabilis HEDL. AN 3 F. hypothecio roseo-fuscescente, K violascente; paraphy- sibus erassiusculis, facillime liberis, flexuosis STI Le LA ERA f. hyporhoda (TH. FR.) HEDL. Syn. Lecidea hyporhoda Tu. Fr. Scand. p. 456. De distrib. in Scandinavia cfr. TH. Fr. 1. c. F. separabilis inventa est f. proletarice et var. humosce socia par. Jerfsö Helsinglandie (ipsi; M. B. U.). Fiär eine ausfiährlichere Beschreibung dieser Art wird auf Tu. FR. ll. ce. verwiesen. Die obigen Varietäten und Formen gehen ohne Grenze in eimander iäber. Die f. separabilis und f. hyporhoda schemen nur zufällig zu sein. Jene geht allmäh- lich selbst an demselben Exemplare in f. proletaria iäber, und an den Originalexemplaren von Lecidea hyporhoda sind auch Apothecien anzutreffen, welche zu der f. separabilis gehören, während man bei andern eine Schwankung der Färbung des Hypotheciums wahrnehmen kann. L. seabridula Hepr. (n. sp.) Crusta hypophloeodes; apothecia inter fibras ligneas erum- pentia, semiglobosa, immarginata, atra; thecium incoloratum 74 T. HEDLUND. KRITISCHE BEM. ÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. vel violascenti-roseum, epithecio distinceto, nigricante preditum, paraphysibus et ascis facillime liberis; paraphyses subsimplices. Deser. Crusta hypophloeodes, gonidiis (7—14 u latis) ex hyphis breviter articulatis dense circumdatis; apothecia inter fibras ligneas erumpentia, semiglobosa, scabrida, atra, 0,1—0,3 mm. lata; excipulum nigricans, K olivascens, parte marginali ex hyphis indistinctis, irregulariter intricatis contexta, tenui; thecium molle, paraphysibus et ascis facillime liberis, epithecio crassiusculo (cire. 12 u crasso), nigricante, K haud dissoluto, immutato vel violaceo-fuscescente; paraphyses incolorate, sub- simplices, rectiuscule (1—2 u crassee), apicibus epithecio cohie- rentibus; asci clavati (35—55 u longi et 12—15 u ecrassi), incolorati vel evacuati (apicibus dissolutis) vulgo violascenti- rosei et K intensius colorati; spor:e octonie, simplices, ellip- soidezee, 7-—12 u longe et 4—5 u crasse; pycnoconidia (semel visa) breviter cylindriea, circ. 3 u longe et 0,75 u crassa. — Lecidearum Scandinavie cum Lecidea sphacelata TH. Fr. Scand. p- 445 structura apotheciorum forsan optime comparanda; apo- theciis minutis, semiglobosis immarginatisque, paraphysibus et ascis facillime liberis bene distincta. Ad truncos decorticatos vetustos coniferarum. MNSpecimina wvidimus e monte Städjan Dalekarlie et par. Jerfsö et Ofvanåker Helsinglandie (ipsi; METBSAUD: Obs. Ad stirpem supra propositam specierum, quas adhuc examinavimus, etiam he sunt referendre: Lecidea botryosa (FR.), L. sphacelata Tu. FR., LC. gelatinosa ELK., L. viridescens (SCHRAD.), L. granulosa (EHRH.), EL. flexuosa (FR.), LC. flexella (AcH.) (syn. Placographa flexella (AcH.) TH. Fr. Scand. p. 657). Ab his Xylographa parallela (AcH.) FR. nulla nota generica nisi apotheciis oblongis vel lanceolato-linearibus differt: Atta- men in ejus var. spilomatica (ANzI) (inel. Lecidea trunciseda Tu. Fr. Scand. p. 467) apothecia saltem humida rotunda et interna structura ab illis speciebus non recedentia sat fre- gquenter inveniri possunt. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 75 Micarea CER) CEIRDIL. Conspectus specierum, quas adhuc examinavimus: A. Hypothecium incoloratum vel pallidum, parte thecii in- feriore non vel vix obscurius coloratum; paraphyses (K Patron graciles vel gracillimie, ramose et Hexuosre, incoloratre vel p- p- crassiores et colorat:e; apothecia saltem humida sgpis- sime non nigra: Ad. bb. ad. Epithecium (nisi apothecia decolorata) distincetum, luteo- fuscescens vel fuscescens, K nubes fuscescentes effun- dens et sese dissolvens, thecio tumente, (normaliter) non roseo-violascente; paraphyses anastomosantes, 1- 1,5 po crasse: Spore recte, simplices; apothecia nigra vel nigri- cantia. 0,1—0,4 mm. lata; crusta obsoleta (ligni- Gold) «es «- « 1. M. rhabdogena (NormM.) HEpDL. 1. F. sporis ovoideis vel ellipsoideis—oblongis, 6—38 u. longis et 2—5 p. crassis. 2. F. sporis oblongis—fusiformi- vel elongato-oblongis, 6—9 pu. longis et 1,5 —2 u crassis. Spore p. p- leviter curvate, 1—3-septate, vulgo fusi- ERINEe 10—158 u longe et 3—4 u crasse E KR 2. M. glomerella (NYL.) HEpL. R F. apotheciis simplicibus vel demum paullum tuber- culatis, 0,2—0,4 mm. latis, nigris, fusco-nigris vel rufo-fuscis, erusta tenuissima vel obsoleta (ligni- GOLF köks a fdr br sele sk lyst simplicata. NYL 2. F. apotheciis diutius simplicibus, demum tuberculatis, 0,2—0,4 mm. latis, nigris vel fusco-nigris, raro obscure rufo-fuscis; crusta granulosa (lignicola vel ad corticem Pini) f. poliococecoides WaAINIo. 53. F. apotheciis mox tuberculatis, 0,2—0,6 mm. latis, nigris, fusco-nigris vel rufo-fuscescentibus; crusta granulosa vel fere obsoleta (lignicola). Epithecium nullum distinetum: Thecium superne olivaceo-fuscescens vel plus minus rufescens, K non roseo-violascens, rarius incoloratum vel dilute lutescens et tum spore elongato-ovoideo- oblonge, 1-septatae, 9I—14 u longe et crasse: 76 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA. LECIDEA U. MICAREA. d. dd. CC. Y- Thecium superne olivaceo-fuscescens, K immutatum; sporie pro majore parte ovoideo-ellipsoidere, immixtis paucis ellipsoideis, simplices, 7—11 u longe et 4—5 u crasse; paraphyses (K) graciles, ramose et anastomo- santes; crusta granulata, olivaceo- vel spadiceo-cinera- scens; apothecia convexa, nigricantia (humida nigro- fusca). 0,1—0.3 mm. lata (saxicola) . f Sie . 3. M. confusula (Nr) Hr illkeniban Gasen dilute vel obscure rufescens, passim obscurius coloratum, partibus coloratis K fuscescentibus, raro dilute lutescens vel incoloratum; spora elongato- ovoideo-oblongie. p. p. leviter curvate, altero apice stepe attenuato, 1-(2-)septate, I—16 u longe et 3—4 u crasse; paraphyses valde ramose et anastomosan- tes; crusta tenuissima, vernicea vel obsoleta (ligni- Cola) su ROR E VIMMAUNE anterior (NIKI) SERENES 1. F. apotheciis mox tuberculatis, pallide rufescentibus — rufis; paraphysibus (K) p. p. incoloratis, cire. I u crassis, p. p. crassioribus et coloratis. 2. F. apotheciis diutius simpliecibus, sordide luteolis— Iuteo-rubellis; paraphysibus (K) omnibus incolo- ratisplEL 5 a erassis. VA diluta HEDIN (NIT): Thecium superne plus minus sordido-olivaceum vel smaragdulo-ceerulescens vel incoloratum, raro dilute lutescens; paraphyses vulgo plus minus anastomosan- tes, (K) nunc gracillimr, 0,5—0,8 u crassis, conglu- tinatis, nunc plus minus discrete, circ. 1 u crasse, nunce facile libere, circ. 1,5 u crasse, in apotheciis nigris interdum plus minus distinete incrassate et colorate: Spor:ie rectie, ovoider, ovoideo-oblongie vel p. p. oblongee, simplices vel tenuiter 1—3-septat:e; thecium, nisi dilute lutescens vel incoloratum, K roseo-violascens: Spore saltem p. p. septate; crusta leproso-granulosa vel obsoleta (thecium J cierulescens, deim vinose rubens vel sordide vinose fulvescens): Spore ovoideg—ovoideo-oblonge, 1—3-septate, simpli- cibus immixtis, 10-—-16(—18) u longee et 4—5,5 u crasse; crusta tenuissima, virescens vel sordide virescens vel obsoleta; apothecia convexa, sordide olivacea—nigri- cantia, 0,2—0,6 mm. lata; paraphyses (K) ramose et BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 77 I99- anastomosantes; pycnoconidia leviter curvata (supra terram subargillaceam) . Na f HOLME supsisidesdens (Nyt) Hann Spore omnes vel p. p. 1-septate (interdum fere omnes simplices); LEE RAA recta SF Sa vel corti- GON) MISTA SURTE CE . M. prasina FR. 1. F. crusta ne lade vel adhd ÅRE apotheciis pallide carneo-albidis vel carneo-luteolis—sordide lutescenti-lividis, 0,1—0,3 mm. latis, raro explanato- tuberculatis ad 0,5 mm. latis; sporis p. p- anguste ovoideis, p. p- anguste oblongis (paucis leviter cur- vatis raro immixtis), 8—12 u longis et 2—3(—3,5) u crassis . . . . - . . f. mierocoeca (KörB.) HEDL. 2. F. crusta tenui vel tenuissima lete vel sordide vi- ridi; apotheciis dilute sordideque luteolo- vel carneo-albidis, 0,1,—0,3 mm. latis; sporis p. p. ob- longo-ovoideis, p. p- oblongis, 7—11 u longis et 2,5—3,5 u Crassis. . crusta tenui vel tenuissima, viridi vel plus minus obscurata; apotheciis albidis, luteolo- vel livido- albidis, luteo- vel rufo-lividis vel demum livido- nigricantibus, 0,2—0,5 mm. latis; sporis ovoideo- oblongis vel p. p. oblongis, 8—13 u longis et JES DU CRASSIST svala Ak Ratefsflata ln FR 4. F. crusta tenuissima, viridescente; apotheciis dilute sordideque luteo- vel livido-albidis, 0,1—0,3 mm. latis; sporis obtuse ovoideis, oblongo-ovoideis im- mixtis, 7—10 u longis et 3—4 u crassis. 5. F. crusta tenui vel tenuissima; apotheciis jam pri- mitus olivaceo- vel livido-nigricantibus vel nigri- cantibus, 0,2—0,4 mm, latis, sporis vulgo ovoideo- oblongis 8—12 wu longis et 3—4,5 u crassis a . f. byssacea (Zw.) TH. Fr. «F. Sea melius realnid obscure viridescente . : . subf. prasiniza (NYL.) TH. Fr. x+F. fr tenuissima, obscurata . : | . subf. sordidescens (NYL.) TH. Fe. 6: EF Gata obsoleta, apotheciis nigricantibus vel nigris, 0,1—0,3 mm. latis; sporis vulgo obtuse ovoideis, 7—10 vy. longis et 3—4 u. crassis - f. melanobola (Nrr.) Tu. FR. o> — bs | 20 h. hh. ti. . HEDLUND. KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Spore simplices vel (in sp. 7) pro minore parte obsolete 1-septatee. ovoideo-ellipsoidex— oblongo-ovoideze: Apothecia fuscescenti- vel sordide lutescenti-pallida, 0.1—0,3 mm. lata; crusta tenuissima, minute et di- sperse PER spor simplices, ovoidere, 6—58 vu. longee et 3—3,5 u crasse (saxicola) a : . 20. M. HEhthöne (När) Hron Apotheci ia nigricantia vel nigra, 0,1—0,3 mm. lata (stepissime ortens) E Spore p. p. ovoideo-ellipsoideze, p. p. ovoideze, simplices, paucis obsolete 1-septatis immixtis, 6—9 u longe et 3—5,75 u crasse; crusta tenvissima, minute granulosa, viridescens vel obsoleta (thecium J cerulescens, dein sordidescens) . . . . . 7. M. globularis (AcH.) HEDL. Spore ovoidex — oblongo-ovoidee, vulgo simplices, 6—10 u longe et cire. 3 u crasse; crusta obsoleta (thecium J ceerulescens, dein plus minus vinose rubens) SY RATE sk ARE ot 3. M. misella (NYL.) HEDL. Surt p-up plös minus curvate, oblonge, fusiformi- vel elongato-oblonge vel bacillares, 1-, 3- vel pluri- septate, raro pro majore parte simplices (in ff. M. denigrate oblongo-ovoidere plus minus numerose im- mixt:e). Thecium precipue superne plus minus (sordide) oliva- ceum, K roseo-violascens, vel incoloratum et tum sporae vulgo 1-septat:r; crusta granulosa vel obsoleta; apo- thecia. si nigricantia vel nigra, humida plus minus in olivaceum vergentia; quo dilutius colorata apothecia, eo facilius discrete et crassiores paraphyses (lignicola vel (corticola)mms. 0. v/9-IMFdenigrata (ER) Hok 1. Var. sporis vulgo 1-septatis vel pro Ad parte simplicibus, non bacillaribus SAN SJ var. Friesiana Hög GR var.). 1. F. sporis dinöetol ovoideis--oblongis vel fusiformi- oblongis, p. p- simplicibus. p. p. tenuiter vel obso- lete 1-septatis, 7—11 wu longis et 2—3 u crassis; apotheciis nigris vel nigricantibus, 0,1—0,3 mm. latis; crusta tenui vel obsoleta (ad M. misellam accedens) . . . . . f. pyrenothizans NYL. HEDL. 2. F. sporis elongato-ovoideis vel oblongis—cylindrico- oblongis, vulgo tenniter 1-septatis, BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0:8.; 79 SC 6. et 2—2,5 u crassis; apotheciis nigris, 0,1—0,2 mm, latis; crusta obsoleta. F. sporis vulgo oblongis vel fusiformi-oblongis, p. p- simplicibus, p. p- tenuiter 1-septatis. 7—12 u longis et 2—3 u crassis; apotheciis mox valde tuber- culatis, 0,3—0,8 mm. latis, nigricantibus; crusta fere obsoleta. F. sporis vulgo oblongis vel fusiformi-oblongis, pluri- mis simplicibus, paucis obsolete 1-septatis immix- tis, 7—13 u longis et 2,5—3 u crassis; apotheciis nigricantibus vel nigris, 0,,—0,3 mm. latis, cerusta tenuissima. F. sporis vulgo oblongis vel fusiformi-oblongis, pro majore parte tenuiter 1-septatis, 3—13 u longis et 2—3,5 u crassis; apotheciis sordide albidis, carneo- vel sordide-lividis, sepe depresso-convexis, 0.1—0.3 mm. latis; erusta obsoleta . SYUTggE f. hemipoliella (NYL.) Hin F. sporis iuléb oblongis vel elongato- vel fusiformi- oblongis, 1-septatis, paucis 3-septatis raro immix- tis, 7—14 u longis et 2,5—5,5 u crassis; apotheciis olivaceo-nigricantibus vel mnigris, 0,2—0,4 mm. latis; crusta bene evoluta—obsoleta . ATI SER ud f. vulgaris HEDL. (Ch £). F. sporis salg elongate oblongis vel fusiformi-ob- longis, 1-septatis, paucis 3-septatis interdum im- mixtis, 9)—16(—19) u longis et 2,5—3,5 u crassis; apotheciis lutescenti- vel livido-sordidis vel de- mum olivaceo-nigricantibus, sepe depresso-con- vexis, 0,2—0,5 mm. latis; erusta tenui — obso- leta msn aim tf spododest(NYL) HEDL . F. sporis anguste oblongis, 1-septatis, I—14 u longis et 2—2.5 u crassis; apotheciis nigricantibus,0,2—0,4 mm. latis; cerusta bene evoluta. . Var. sporis 1-septatis, bacillaribus. vulgo utringque attenuatis, paucis elongato-fusiformibus immixtis, 14—20 u longis et cire. 2 u crassis; apotheciis nigricantibus, 0,2—0,3 mm. latis; crusta tenuis- sima vel obsoleta . . . . var. bacidiella WaAINIO. Var. sporis pro majore parte 3-(5-)septatis, vulgo elongate oblongis vel fusiformi-oblongis; apotheciis 80 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. kk. UU. m. nigris vel olivaceo-nigricantibus; crusta tenui vel fere obsoleta . . . var. Nitsehkeana (LAHM) HEDL. 1. F. sporis 9—17 u longis et 3—3,5 wu crassis; apothe- ciis 0,,—0,2 mm. latis. 2. F. sporis 9—17 u longis et 3 ciis 0,2—0,4 mm. latis. 3. F. sporis 12—20(—22) u longis et 3 apotheciis 0,2 2 3,5 u crassis; apothe- 3,75 uu Crassis; Thecium superne plus minus smaragdulo-ceerulescens vel sordide olivaceum, K non roseo-violascens; vel incolora- tum et tum spore 3- vel pluriseptate: Spore p. p. simplices, p. p. tenuiter 1-septate (ligni- eOläfn- sv ära far steg dds Msleximiapklnt ((0Spy: Spore 3- vel pluriseptate; hypothecium incoloratum— sordidulo-lutescens; pars centralis excipuli hypothecio concolor; apothecia, si nigricantia vel nigra, humida in olivaceum, olivaceo-céeruleum vel lividum vergentia (crusta, si evoluta, seepe viridulo-pallida vel albida): Spore 3-septate, oblongie vel fusiformi- vel elongato- oblonge&e . . . . . . 10. M. violacea (CROUAN) HEDL. 1. Var. sporis 3,,—) u crassis; crusta tenui vel fere obsoleta, vulgo minute granulosa; hypothecio in- colorato vel dilute lutescente. 1. F. sporis 11—18 wu longis et 4—4,5 u crassis; apo- theciis e carneo-pallido olisiaceo-avigsnistikie de- presso-convexis vel jam primitus olivaceo-nigri- cantibus, semiglobosis et demum tuberculatis, 0,2-—0,6 mm. latis; crusta fere obsoleta (saxi- Cola). - a rditvevdsfökhkemipolioides, (NY) HDI 2. F. sporis 12—19 u longis et 3,5 —5 u crassis; apothe- ciis sordide luteolo-albidis, humidis dilute lividis, depressis, vulgo albo-marginatis, 0,3—0,6 mm. latis; crusta fere obsoleta REA SiyIpbemleggå . f. albicans (ARN) HepL. 3. EF. sporis. , 12 19 u longis et 3,5—5 u crassis; apo- theciis ER SMR ot demum obscuratis, humidis rubellis, ),5 mm. latis; ecrusta tenuissima, minute ned (saxicola)ursb: . f. cupreola Hua - £). 4. Sd sporis 12—18 u longis et cire. 4 u crassis; apothe- ciis pallido- vel ccerulescenti-lividis—dilute sor- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. $1 mm. dideque carneola, primo albo-marginatis, 0,2—0,3 mm. latis; crusta tenuissima, minute granulosa vel fere obsoleta (saxicola vel corticola) . SLATER EEE . f. exigua HeEpDL. (n. f.). 5. F. sporis Es 20 u. Kride et 4—5 v crassis; apotheciis e sordide carneo- vel luteolo-albido vel pallide livido geruginoso- vel ceerulescenti-lividis, livido- vel olivaceo-nigricantibus vel nigris vel jam pri- mitus obscuratis, 0,2—0,4(—0,6) mm. latis; crusta tenuissima, minute granulosa (saxicola, lignicola, supra muscos vetustos vel alia vegetabilia de- structa) 4. PET peliocarpa (I ANZI) HEDL. 6. F. sporis 14-—23 v longis et 4—5 yu. crassis; apothe- cis e pallide carneo obscure geruginoso-lividis, 0,2—0,4 mm. latis; crusta tenuissima, minute granulosa NR eo sporis 16—25 v. longis et 4—5 u. crassis; apothe- cis nigricantibus vel nigris, 0,2—0,4 mm. latis; crusta obsoleta (Hepp Eur. 285; lignicola). 8. F. sporis 15—26 uv. longis et 4—5 vu. crassis; apothe- cis ut in f. peliocarpa coloratis, demum siepe tuberculatis, 0,3 latis; crusta tenuissima vel tenui, granulosa (corticola) . ro NRA or mrs RATE . f. conglomerata (HEPP) HEDL. 2. Var. sporis 16—50 yu. longis et 4,5—6 u crassis (raro 4—5-septatis immixtis); apotheciis vulgo tuber- culatis, nigris vel primo livido- vel zeruginoso- olivaceis; crusta vulgo crassiuscula et plus minus leproso-granulosa; hypothecio dilute vel sordide lutescente, quam thecium interdum paullo obscu- riore, interdum subincolorato (muscicola) . | . var. leprosula (TH. FR.) HEDL. Spot plltrisspta te, elongato-oblongee, 20—530 vu. longie et 4—6 pv crasse; crusta tenuissima, minute granu- losa . vo. vt 11. M.: einerea (NSCHZER.) SR EN apdiheciis e sordide luteolo-albido sordide lividis, livido-olivaceis vel nigricantibus vel jam primitus obscuratis, 0,2—0,6 mm. latis; sporis 4,5—6 p. crassis (corticola, lignicola vel supra vegetabilia destructa). 2. F. apothecius sordide luteolo-albidis vel albidis, de- presso-convexis, margine seepe pallidiore, 0,3—0,5 6 52 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. mm. latis; sporis 4—5,5 vu crassis (corticola vel lignicola) seine start okitsfrhypdleuea SERAE: AA. Hypothecium, nisi totum thecium intense coloratum, parte thecii inferiore obscurius coloratum; apothecia, spec. 18—20 exXe., a. Ad: b. d. €€. etiam humida nigra: Pars centralis excipuli hypothecio dilutior, incoloratum vel subincoloratum; hypothecium sordide olivaceum; thecium superne vel totum smaragdulo-cierulescens, superne obscurius coloratum; paraphyses (K) parce ramose, rectiuscule, 1—2 vu crasse; spore oblongee, vel fusiformi-oblong&e—elongato-oblonge, sepe p. p. leviter curvate, 3—7-septate, 16—34 u. longee et 4—06 uy. crasse; apothecia jam primitus subglobosa, nigra sepe nitidula, humida persistenter nigra, 0,3—0,8 mm. lata; erusta tenuis, granulosa, sepissime albido- vel viridulo-cinerascente (saxicola, muscicola, lignicola, raro corticola). < - Patareramnel k2 UM: ligniarin((ACH) PEIIOT (F. PINE EN is podicellatis (monstrosa) . 2 le . f. gomphillacea ( (Nyny Hann) Pane FÖ excipuli hypothecio non dilutior; hypo- thecium in fuscum, atropurpureum vel violaceum vergens: Spore ovoidere, ellipsoideo-ovoidere vel ovoideo-oblongee., obtuse: Spore septate: Hypothecium K non cieruleo-olivascens; spora ovoideo- oblongee : Hypothecium K obscure fuscum; thecium K vix tumens, paraphysibus vulgo simplicibus, rectiusculis, 1,5—2 p. crassis; spor tenuiter 1-(2-)septate, 10—17 p. longie et 4—35 u crassee, vulgo rect:e; apothecia atra, depresso- convexa, 0,5;—1 mm. lata; crusta crassiuscula, (musci- 09la) Wi tror vl3. M:sinerassata. HEDIN(ONSPD: Hypothecium K atropurpureum; thecium K valde tumens, paraphysibus fexuosis et anastomosantibus, cire. 1,25 v. crassis; spore 1—3-septate, 12—22 p long et 4—5 y. crassee, p. p. leviter curvate; apothecia atra, subglobosa, 0,2—0,5 mm. lata; crusta tenuis, leproso- granulosa vel obsoleta (lignicola, corticola, muscicola, raro saxicola) . . . . . 16. M. melgena (NYL.) HEDL. 1. F. sporis 1—3-septatis; thecio plus minus sordide céerulescenti- vel violascenti-obsceurato. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL: BAND 18. AFD. III. N:083. 53 dd. eo I] CD Fear ff. 2. F. sporis 1—3-septatis; thecio toto vel superne cyane- SCENte, oo « ss ss « « frendocyanea W AINIO. 3. F. sporis 1-septatis; thecio pro majore parte smarag- dulo vel violaceo . . . £. ceatillarioides WaAINIo. Hypothecium K ceruleo-olivascens; spor: ovoidexe— oblongo-ovoideze, rectre, paucis leviter curvatis inter- dum immixtis, 1-(2-)septatis, 7—13 p. longe et 3,5— 4,5 kw erasse; paraphyses (K) gracillimee, 0,5—0,75 p crasse, reticulatim anastomosantes, ramulis summis anastomosantibus ecrassioribus et olivaceo-fuligineis; apothecia mox tuberculata, atra, 0,1—0,3 mm. lata; crusta obsoleta (lignicola) E SR : 17. M. contexta HupL. (MESP): fdr: ee FST ölen tenue, cire. 30—50 uv. altum): Hypothecium nigricanti-fuscum: Thecium non fuscidulum, incoloratum vel superne passim dilute sordidum vel summa parte olivaceo-fuli- gineum; paraphyses (K) gracillim:e, parce ramos:e, 0,5—1 vu crasse; hypothecium K sepissime atropur- pureum, raro nigro-fuscum; spore vulgo ovoidere, 53—9 vu longe et 2,5—3,75 pv crasse; apothecia nigri- cantia vel fusco-nigricantia, 0,3—0,5 mm. lata; crusta tenuissima, sublrevigata, cesio-viridescens vel obsoleta (Hignicola) . - = - . 18. M. meleniza HDL: (0: Sp.) Thecium fuscidulum, passim et superne intensius colo- ratum; paraphyses (K) graciles, parce ramosce, cire. 1,5 vu crasse; hypothecium K nigro-fuscum; spor ellip- soideo-ovoidere, paucis ovoideo-oblongis immixtis, 6—11 u. long et 3—4,5 vw crasse; apothecia nigricantia vel rufo-nigricantia, 0,,—0,3 mm. lata; crusta fere obsoleta (supra vegetabilia destructa) . . . Rz 5 [CO JSM To Öslspasit (Cas ng lc Eötdthesjum foknsenos fuscidulum, K immutatum, vel interdum incoloratum; thecium incoloratum vel superne dilute lutescens; paraphyses (K) gracillimi, parce ramosee, circ. 0,75—1 vu crasse; spore ovoidexe—sub- fusiformi-ovoideree, 5,5—8 wu longe et 2,5—3,5 v crasse; apothecia sordide lutescenti- vel fuscescenti-pallida— rufo-fuscescentia, 0,1,—0,3 mm. lata; crusta tenuissima, minute et disperse granulosa, virescenti-pallida vel obsoleta (saxicola) . . . 20. M. lithinella (NYL.) HEDL. 54 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. bb. Spore oblonge vel fusiformi-oblonge, p. p- leviter curvate : g. Hypothecium K fuscescens; paraphyses (K) omnes tot:e » imeolorat:e, valde ramose et anastomosantes, 1,5—2 yu. crasse; spore utringue obtusiusculze, 12—20 v. long:e et 4—6 vu. crasse, p. p. simplices, p. p. tenuiter 1—3- septate (septis sporarum precipue vacuarum conspicuis); apothecia globosa, nigra, 0,2,—0,5 mm. lata; crusta fere obsoleta, subvernicea (supra muscos destructos) . JENS EES . 14. M. verrucula (NorM.) HEDL. gg. Hypothecium K sordide olivaceum vel sordidulum; paraphyses (K) p. p- gracillimee, incolorat:e, ramosie et anastomosantes, circ. 0,75 u crasse, p. Pp. Crassiores et colorate; spore utringue attenuate, 3 —16 pv longie et 2—3 pu crasse, p. p. simplices, p. p. tenuiter 1-sep- tate; apothecia mox tuberculata, atra, 0,1—0,4 mm. lata ;,crusta obsoleta (lignicola) == MERSIOR ENE 15. M. eximia HEDL: (n. Sp). Obs. Ad Micaream sec. descriptiones verisimiliter etiam referendee: Lecidea levicula NYL. F1. 1866 p. 291, M. prasinc f. micro- cocce forsan proxima, sed spor simplices, 8—11 p. long: et 3,5 —4,5 pp. Crasse. L. nigrificata 'W AINIO Etude II p- 21, a M. violacea. vix nisi sporis paullo brevioribus, 10—14 uv. longis et 3,5—6 vp. crassis differens. L. sororians Nyr. F1. 1875 p. 445, prope M. violaceam, sed spore& bacillares, 15—25 vp. longe et 2—2,5 uv. crassae. L. thiospora Nyrn. F1. 1876 p. 573, in vicinitate M. in- crassate forsan collocanda, sed spore bacillares vel subbacilla- res, 3-septate, 22—30 p longe et 2,5—3,5 pv Crasse. L. melanobotrys (Möir.) Wanio 1. ce. p. 43 M. melena forsan maxime affinis, apotheciis depresso-convexis, sporis rectis, 1-septatis, 7—9(—12) v. longis et 3—3,5(—5) pv crassis, paraphysibus parce evolutis, haud ramosis differens. LZ: virella (TucK:) Nyrn: F1 1866 p. 291, erusta tenu, humida virescente, sporis fusiformibus vel fusiformi-ellipsoi- deis, simplicibus, 7—11 w.. longis et 2,>—3,5 p. crassis, thecio incolorato, hypothecio luteo-fuscescente. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 895 1. Epithecium (nisi apothecia decolorata) distinetum, luteo-fuscescens, K nubes fuscescentes effundens et sese dissolvens; hypothecium parti thecii inferiori concolor. 1. M. rhabdogena (NorM.) HEDL. — ff. 2. Syn. Biatora (Lecidea) rhabdogena Norm. Vet.-Akad. Förh. 1870 p. 5303 (sec. spec. orig.); TH. Fr. Scand. p. 473. Specimina M. rhabdogence vidimus e Nordlandia Norvegize (J.M. NORMAN: M. B. U.) et pluribus locis Herjedalie et Helsinglandie Suecie (ipsi: M. B. U.). Die beiden Formen 1 und 2 kommen oft beisammen vor und fliesen ohne Grenze mit einander zusammen. Die dunkel- gefärbten Theile vom Hyphengewebe des Thallus werden durch Kalilauge rothviolett gefärbt, und bemerkenswerth ist, dass kleinere, äussere Partien der Apothecien mitunter denselben Farbstoff enthalten und die genannte Kalireaktion zeigen. 2. M. glomerella (NyL.) HEpL. — f. simplicata NYL. Syn. Lecidea glomerella f. simplicata Nyr. H. L. F. 314; WAInIo MdjE Tp 25. — f. poliococcoides WiaAINIO. Syn. Lecidea glomerella f. poliococceoides Wamsio Adj. II p. 29. — f. 3. Syn. Lecidea (anomala) "glomerella Nyr. Scand. (1861) p. 203 (sec. spec. a Nyr. det.). Catillaria glomerella TH. Fr. Scand. p. 575. Specimina Scandinavica f. simplicate vidimus e Tavastia Fennie (J. P. NORRun; H. L. F. 314), e par. Idre Dalekarlige Suecie (ipsi; M: B. Ub); ad truncos decorticatos vetustos Pini: f. poliococcoidis e par. Idre Dale- karlige, ad lignum Pini (ipsi), e par. St. Malm Sudermanlandie, ad lignum Pini (G. MALME), e silva Parken prope Upsaliam ad corticem Pini (G. MALME et ipsi; M. B. U.); pretererea in Karelia boreali (WaAINIo 1. €.). Frequentior est f. 5 ad lignum cariosum Pini pluribus locis Dalekarlie et Helsinglandiz (ipsi; M. B. U.), prope Christianiam (N. G. Moe: M. B. U.), pluribus locis Fennize, cfr. TH. FR. et WaAinio ll. e. Die obigen Formen gehen bisweilen an demselben Exem- plare ohne Grenze in einander iber. 86 ”T. HEDLUND, KRITISCHE BEM: UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. 2. Epithecium nullum distinctum; hypothecium et pars centralis excipuli incolorata—sordide lute- scentia, quam pars thecii inferior non vel vix obscu- rius colorata; paraphyses (K) ramose et flexuose. 3. M. confusula (NYL.) HEDL. Syn. Lecidea confusula Nyr. F1. 1872 p. 360. Specimen modo e loco primario vidimus: ad saxa micaceo-schistosa apud Craig Tulloch in Scotia (CRoOMBIE: M. B. Ul). 4. M. anterior (NYL.) HEpL. Syn. Catillaria erysiboides (Nyr.) TH. Fr. Scand. p. 572 p. p. min. (unicum specimen a NyLr. »Lecidea erysiboides> determ.). Lecidea anterior NyL. F1. 1875 p. 299 (sec. spec. a NYL. det.; descr. manca). Crusta tenuissima, subvernicea, viridescens vel obsoleta; apothecia jam primitus convexa subglobosave, dein mox vel demum tuberculata, pallide vel obscure rufescentia vel rufa vel (in f. diluta) sordide luteola vel luteo-rubella, 0,2—0,6 mm. lata; excipulum parum evolutum ; hypothecium incoloratum vel dilute luteolum; thecium superne plus minus rufescens, K fuscescens, passim obscurius coloratum vel (in f. diluta) incoloratum; paraphyses K apparent graciles, valde ramos:e et amnastomosantes, 1—1,5 pv. crasse, in apotheciis obscurius coloratis p. p- crassiores et coloratee, cire. 3 p cCrassre; Spore octonze, elongato-ovoideo-oblong:e, altero apice seepe attenuato, p. p. leviter curvate, 1-(3-)septate, 9—16 p. longe et 3—4 up. crasse; pycnoconidia siepissime bacillaria, recta, 4—6 yv. longa et 0,75 pu crassa. Thecium J ceerulescit, dein sordide vinose fulvescit. — f. diluta HEDL. (n. f£). Apothecia simplicia vel demum leviter tuberculata. sor- dide luteola—luteo-rubella, 0,2-—0,4 mm. lata; thecium incolo- ratum vel dilute luteolum; paraphyses omnes totee incolorat:e; sporee 9—14 wu longe et 3—4 pu crasse. Thecium J vinose rubet priecedente cerulescentia levissima. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 87 Specimina vidimus e pluribus locis Suecie (Sudermanlandie, Uplandie, Helsinglandie, Dalekarlie et Herjedalie), e Tavastia Fennie (Asikkala: J. P. NORRLIN et E. Wain1Io; M. B. U.) ad truncos pineos putridos. F. diluta semel lecta ad truncum decorticatum vetustum Abietis par. Jerfsö Helsing- landie (ipsi; M. B. U.). Diese nicht seltene Flechte wird leicht fir eine monströse Lecidea erysiboides NYL. genommen. Hinsichtlich des Baues des Thallus, des Excipulums, der Paraphysen und der Sporen ist sie indessen von dieser weit verschieden. 5. M. subviridescens (NYLr.) HEDL. Syn. Lecidea subviridescens Nyr. F1. 1868 p. 474. Specimen modo e loco primario vidimus: supra terram in insula Cesarea C. LARBALESTIER; M. B. U.). 6. M. prasina Fr. — f. micrococca (KörB.) HEDL. Syn. Biatora micrococca KörB. Par. p. 155 (sec. spec. a KÖRB. determ.). Catillaria Tu. Fr: Scand. p. 571: Snasetal lä ÖR: Syn. Micarea prasina Fr. S. O. Veg. p. 257 (sec. spec. orig.). Catillaria prasina « leta TH. Fr. Seand. p. 573. IXS. ÅRN. 250 (»> Biatorina erysiboides>). — f. byssacea (Zw.) Tu. FR. Syn. Catillaria prasina 8 byssacea (Zw.) TH. Fr. Scand. 573. — f. melanobola (NYL.) Tu. FR. Syn. Lecidea melanobola Nyr. F1. 1567 p. 371 (sec. spec. a Ny. det.) Catillaria prasina f. melanobola TH. Fr. Scand. p. 574. Specimina Scandinavica f. micrococecw vidimus ad truncum decorticatum putridum Abietis prope Enköping Uplandize (ipsi), ad corticem Juniperi e par. Quarsebo Ostrogothixe (J. HULTING), ad corticem Abietis e Westrogothia et Nericia (P. J. HELLBOM; M. B. U.) et Westmanlandia (0. G. BLOMBERG; M. B. U.), ad corticem Pini e Dania (J. D. BRANDT), cfr. Tu. FR. 1. c.; f. 2 ad corticem Alni radicem versus par. Leksand et ad truncum decorticatum vetustum Pini par. Elfdal Dalekarlie (ipsi: M. B. U.); f. letce ad cortices vetustos precipue Abietis et Alni atque ligna putrida e pluribus locis Dalekarlie et Helsing- landige—Scanie:; f. 4 ad corticem Abietis loco umbroso par. Jerfsö Helsing- landie (ipsi); f. byssacecr (incl. subff.) ad cortices vetustos precipue Abietis 38 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. et Alni atque ligna putrida e Scania usque in Angermanlandia, frequenter: f. melanobole& ad corticem Abietis Tavastige (J. P. NORRELIN: M. B. U.), ad truncos decorticatos vetustos Abietis prope Norrtelge (ipsi). Die aufgestellten Formen dieser sehr veränderlichen Art sind mit einander durch häufige Zwischenglieder so eng ver- bunden, dass eine Zerlegung in Varieteten kaum möglich ist. Die Sporen sind in der Regel desto länger und dinner, je hellere Farbe die Apothecien haben. Durch f. melanobola tritt eine nahe Verwandtschaft mit M. mäisella hervor. '(. M. globularis (AcH.) HEDL. Syn. Lecidea globularis (AcH.) Nyr. Scand. p. 213 (sec. descr. NYL. apud BRENNER Hogl. Laf. p. 85); TH. Fr. Scand. p. 474. Lecidea twuwrgidula minor Nyr. Lapp. or. p. 177 sec. BRENNER l. c.: 'TRTERT. es Lecidea vernalis var. denigrata Nyr. Not. Sällsk. p. F. et F1. F. Förh. IV p. 98 sec. BRENNER l. c. Catillaria synothea TH. Fr. Scand. p. 597 p. p. Specimina Scand. vidimus e Dalslandia (Tisselskog: J. HULTING: M. B. U.) et Ostrogothia (Quarsebo: J. HULTING) Suecie, lignicola. Wenn die Kruste gut entwickelt ist, ähnelt diese Art äusserlich sehr einer kleinen M. denigrata. MHinsichtlich der Sporen besitzt sie dagegen mehr Ähnlichkeit mit M. prasina f. melanobola, die jedoch etwas längere und zum grossen Theil einseptirte Sporen hat. Falls die oben angegebene Jodreaktion des Theciums bei M. globularis konstant ist, kan man sie allein durch diese von M. denigrata, M. misella und M. prasina f. melanobola unterscheiden, bei denen das Thecium nach Zmusatz von Jodlösung bald mehr oder weniger gelbroth wird. Ich habe freilich keine Originalexemplare von Lecidea globularis gesehen, aber die Beschreibung, welche NYL. bei BRENN. 1. c. liefert, trifft in der Hauptsache so sehr fär die von mir gesehenen Exemplare zu, dass ich nicht gern zu befärchten habe, dass hier zwei verschiedene Arten vorliegen. 3. M. misella (NYyLr.) HeEpDL. Syn. Lecidea anomala f. misella Nyr. Scand. p. 202. Lecidea asserculorum TH. Fr. Scand. p. 473. p. p. Ad ligna vetusta Pini et Abietis, raro ad corticem vetustum Abietis in Scandinavia e Scania usque in Jemtlandia haud rara: cfr. preterea TH. BRail: ic. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 8. 59 Den von AcHARIUS publicirten Namen asserculorum habe ich nicht aufnehmen können, weil die Originalbeschreibung von Lecidea asserculorum AcH. Univ. p. 170 sich auf eine ganz andere Flechte als diese bezieht. Die Beschreibung von L. asserculorum ist folgende: »L. crusta effusa tenui inzequa- bili fuligineo-atra; apotheciis sessilibus plano-concaviusculis atris, intus concoloribus. Habitat ad asseres et ligna mortua DLusatie. Mosig. Schrader. Crusta tenuis coheerens in ligna expansa et hoc colore atro opaco tingens vix pulverulenta. Apothecia non nisi oculis armatis detegenda rarius sparsa tenuia et submem- branacea plana vel concaviuscula et in ambitu parum elevata subflexuosa atra, margine proprio vix distinguibili. In speciminibus hujus a Clarissimo Schradero sub nomine Lichenis asserculorum ad me missis, tubercula alia in crusta occurrunt minutissima semiglobosa, pro apotheciis vix habenda, nam humetacta fuscescunt uti crusta, cujus forte progenies sunt.» ÅcCH. 1. c. Nach TH. Fr. Scand. p. 474 enthält das citirte Original- exemplar M. misella. Es scheimt deshalb wahrscheinlich zu sein, dass AcH. mit »tubercula alia» diese Art gemeint habe. Die Apothecien der andern Flechte, die AcH. beschrieben hat, hätten möglicherweise durch wiederholte Untersuchungen in der Dauer der Zeit zerstört werden können. 9. M. denigrata (Fr) Hep. — var. Friesiana HeEpL. (n. var.). Syn. Catillaria synothea TH. Fr. Scand. p. 577. p. p- max. ' — f. pyrenothizans (NYL.) HEDL. ISS AS FR Syn. Lecidea anomala cc pyrenotlizans Nyr. Scand. p. 2083 (sec. Spec. a NYL. determ.). L. denigrata var. submisella Nyr. apud Waisio Tav. p. 112 (erusta obsoleta). — f. hemipoliella (NYL.) HEpL. Syn. Lecidea henmipoliella Nyr. F1. 1575 p. 11 (sec. spec. e loco pri- mario: ad cort. Alni in Tavastia austr. 1873: J. P. NORRLIN). (Lecidea demgrata f. sublivescens Nyr. F1. 1881 p. 539 sec. descr. f. henmvipolielle et f. vulgaris forma intermedia esse videtur.) 90 TT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. — f. vulgaris HEDL. (n. f.). Syn. Biatora denigrata Fr. Vet.-Akad. Handl. 1822 p. 265 (sec. spec. orig. L. Su. 98). Lecidea diseretula Nyr. F1. 1875 p. 444 (sec. deser.). — f. spododes (NYL.) HEDL. Syn. Lecidea spododes Nyr. F1. 1869 p. 410 (sec. desecr.). Lecidea spodiza NyL. F1. 1874 p. 9 (sec. spec. e loco primario: Anglia, New Forest: CrRomBIE; M. B. U.). — var. bacidiella WaAINIO. Syn. Lecidea denigrata var. bacidiella Wasio Adj. IT p. 28 (sec. deser.). — var. Nitscehkeana (LAHM) HEDL. Syn. Bilimbia Nitschkeana Laem in Rabenh. exs. 585: TH. Fr. Scand POLIS: Specimina Scandinavica f. pyrenothizantis vidimus precipue ad ligna vetusta Abietis et Pini e Dania et Blekingia—Herjedalia et Christiania: f. 2 ad truncum decorticatum vetustum Abietis prope Norrtelge (ipsi): f. 3 e par. Ofvanåker Helsinglandie (ipsi), lignicola:;f. 4 ad corticem Pruni Padi par. Elfdal Dalekarlie (ipsi: M. B. U.); f. hemipoliellee ad cortices Alni et Juniperi atque ligna vetusta e Helsinglandia (Jerfsö: ipsi: M. B. U.), Dalekarlia (Leksand: ipsi), Tavastia (J. P. NORrruin; M. B. U.); f. vulgaris ad cortices precipue Alni, Pini et Juniperi atque ligna nuda ex Ostrogothia—Christiania. Dale- karlia, Helsinglandia et e Mustiala; f. spododis precipue lignicola e pluribus locis Uplandie et e par. Ofvanåker Helsinglandie (ipsi); f. 7 e par. Ljusdal Helsing landie (0. HALLBORG: M. B. U.), lignicola. Var. bacidiella >ad lignum trunci vetusti prope Pyhätunturi in regione coniferarum mixtarum Lapponixz Sodan- kylensis»> (WaINIo 1. c.); specimen modo examinavimus ex Algrovia Germania (Rehm 744 s. n. »Bilimbia ligniaria»: M. B. U.). Specimina Scandinavica var. Nitschkeance f. 1 vidimus ad corticem Alni par. Leksand Dalekarlie (ipsi: M. B. U.) et e par. Björkvik Sudermanlandix (G. MALME): ff. 2 et 3 ad cor- tices precipue Pini et Alni atque ligna nuda e Scania—Uplandia et Mustiala. Diese Art zeigt ebenso wie die nahe verwandten M. pra- sina, M. wviolacea und M. cinerea eme Variation in Betreff der Färbung der Apothecien, welche Variation zu einem grossen Theile von den verschiedenen Beleuchtungsverhält- nissen abhängen scheint, unter denen dieselbe wächst. An offenen und sonnigen Stellen sind die Apothecien schwarz, während heller gefärbte und dann oft niedergedräckte Apothe- cien meistentheils nur an sehr schattigen Stellen zu finden sind. Nicht selten trifft man an demselben Exemplare einen allmählichen Ubergang von heller gefärbten in schwärzliche Apothecien. Var. Nitschkeana geht besonders an Kiefern bis- weilen in f. vulgaris oder f. spododes ohne Grenze äber. Vergl. äbrigens TH. Fr. Scand. p. 578. In L. Su. 98 sind ausser den BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 1S. AFD. III. N:0 3. SJ zweitheiligen Sporen auch einige wenige viertheilige einge- mischt zu finden. In dem Herbarium AcHaArIus liegen nach TH. FR. Scand. p- 578 viele Exemplare dieser Art unter dem Namen Lecidea synothea AcH. Es ist indessen sehr zweifelhaft, was Lecidea synothea AcH. Vet. Ak. Handl. 1808 p. 236 »ad seepimenta lignea vetusta, Suecie. Swartz» eigentlich ist. In dem Herba- rium Swartz habe ich »Lecidea synothea» vergeblich gesucht, und in dem Herbarium AcH. findet sich kein Exemplar, an dem es angegeben wird, dass es von SWwARTz genommen sel. Indessen liegen in dem Herb. AcH. einige wenige Exem- plare auf altem Holz mit der gemeinschaftlichen Note »Suecia», welche die SwaArrtz'scehen Exemplare sein därften, wofern diese nicht verloren gegangen (nach gefälliger Mittheilung von Dr. EpDw. WaIinio an Prof. Tu. M. Fries). Die erwähnten Exemplare aber enthalten nur Lecidea wmbrina AcH. Den Namen »synothea» däirfte man also streichen und durch den, zwar etwas jängeren, aber sichern Namen denigrata ersetzen. 10. M. violacea (CRovAN) HEpDL. — f. hemipolioides (NYL.) HEDL. Syn. Lecidea hemipolioides Nyr. F1. 1873 p. 294 (sec. spec. orig.). — £. albicans (ARN.) HEDL. Syn. Bilimbia albicans ARN. FI. 1872 p. 140 (sec. exs. ÅRN. Sö). — f. cupreola HeEpL. (n. f.). Crusta tenuissima, minute granulosa, viridescenti-albida; apothecia convexa, rufo-carneola. demum obscurata, humida sub- pellucide rubella, 0,2—0,5 mm. lata; thecium superne lutescens vel olivaceo-sordidum, K dilutescens; paraphyses K apparent graciles, tote incoloratre, ramose et flexuosa, parce anasto- mosantes, circ. 0,75 pp. crasse; spore oblongee, p. p. leviter curvate, 3-septate, 12—19 vu longa2 et 3,5 —5 v crasse; pycnoco- nidiax non visa. Preecedente cerulescentia thecium J obscure vinose rubens. — f. exigua HEDL. (n. f.). Syn. Lecidea violacea CRoOuAN; Nyr. FI. 1862 p. 464; StizB. Lec. sab. p. 66 (sec. desecr.). Bilimbia violacea TH. Fr. Scand. p. 372. 92 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. — f. peliocarpa (ANzZI) HEDL. Syn. Bilimbia peliocarpa ANzi Neos. (1566) n. 4 (sec. spec. ab ÅNZI determ.; descr. 1. ec. perbona). Lecidea sabuletorum f. trisepta (Ner. in hb.) StizB. Lec. sab. (1567) p. 47 p. p. max. (sec. exs. cit.). Bilimbia milliaria 8 trisepta TH. Fr. Scand. p. 382 p. p-. Bilimbia milliaria f. livescens TH. Fr. Scand. p. 353. Bilimbia Ncegelii f. lapiseda TH. Fr. Scand. p. 379. Lecidea fraterculans Nyr. F1. 1875 p. 11 (sec. spec. a NyLr. det.). L. triseptatula Nyr. F1. 1875 p. 361 (sec. deser.). Exs. Hepp Eur. 510 (> Biatora ligniaria d saxigenar). — f. 7. Syn. Bilimbia miliaria y saprophila Körs. Par. p. 171 p. p. Exs. HepPrP Eur. 285 (» Biatora ligniaria y milliaria>). — f. conglomerata (HEPP) HepDL. Syn. Biatora ligmiaria 3 conglomerata Heep Eur. 284 (1857). Bilimbia miliaria a« lignaria "livida Körs. Par. (1860) p. 171. Exs. HePP Eur. 284 (6 Biatora ligniaria 3 conglomerata>). — var. leprosula (TH. FR.) HEDL. Syn. Bilimbia milliaria y leprosula TH. Fr. Scand. (1874) p. 382. LÖ Bilimbia milliaria 38 trisepta Tu. Fr. Scand. p. 382 p. p. [| j | Specimen f. hemipolioidis e 1oco primario: in insula Jersey (C. LARBALE- STIER; M. B. Ul). f. albicantis e Germania (ARN. 837; M. B. U.) modo vidimus. F. cupreola in rupe loco abscondito par. Jerfsö Helsinglandix Suecie inventa (ipsi; M. B. U.). Specimina Scandinavica f. exigue examinavimus e monte Omberg Ostrogothixe (P. G. THEorRIS; M. B. U.), Uplandia (Upsala: G. MALME et ipsi); f. peliocarpe e Scania (G. MALME, S. ALMQvisT; M. B. U.), Smo- landia (TH. Fries; M. B. U.), Bahusia (P. G. THEORIN; M. B. U.), Nericia (0. G. BLomBErRG; M. B. U.), Uplandia (Upsala: TH. Fries, Stockholm: S. ALMQVIST; M. B. U.) (in Jemtlandia: S. ALrMQvist, sec. TH. FR. Scand. p. 379); f. 6 ex insula Gränsö par. Jonsberg Ostrogothix (J. HULTING). Speci- mina f. 7 et f. conglomerate modo germanica vidimus. Npecimina Scandi- navica var. leprosule examinavimus ex Uplandia (prope Stockholm: P. T. CLEVE, circa Upsaliam: TH. Fries; M. B. Ul), Ö. Pasvig Finmarkie (Aale- sund: TH: FRIES; MI B. U.). Originalexemplare von Lecidea violacea ÖROVAN habe ich nicht gesehen, aber die Beschreibung, welche STIzENB. lL. ec. iiber Originalexemplare liefert, trifft offenbar fär f. exigua dieser Art zu. Ob die var. leprosula eime eigene Art ist, kann ich nicht entscheiden, ehe ich reichlicheres Material gesehen oder Gelegenheit bekommen, dieselbe in der Natur BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 93 zu untersuchen. Von f. conglomerata wuwnterscheidet sie sich hauptsächlich nur durch ein wenig dickere Sporen. F. cupreola hat in ihrem Äunssern ein ziemlich abweichendes Aussehen, ist aber als eine zufällige Form aufzufassen, da auch an dem im botaniscehen Museum aufbewahrten Originalexemplare der f. albicans (ARN. 837) sich einige wenige Apothecien einge- mengt finden, welche denjenigen von f. cupreola ähnlich sind. An dem genannten Exemplare von f. albicans existirt ausser- dem ein allmählicher Ubergang in einige Apothecien, welche zu f. peliocarpa hinzufihbren sind. Obs. Bilimbia nmiliaria y saprophila KörB. Par. p. 171 sec. descr. »Thallus viridi-fuscus leprosus . . . . . Lamina violacea» saltem pro parte ad Micaream melenam pertinere videtur. HerPrP. Eur. 285 cit. tamen ad speciem preecedentem pertinet. Qud sit Bilimbia miliaria a lignaria ”calamophila KörB. I. c., nescimus; forsan ad Micarcam ligniariam pertineat. 11. M. cinerea (ScHzRr.) HepL. — f. 1. Syn. Bilimbia cinerea (SCcHRr.) TH. Fr. Scand. p. 379. — f. hypoleuca STIZB. Syn. Lecidea cinerea ft. hypoleuca StizB. Lec. sab. p. 26. De distrib. in Scandinavia f. 1 cfr. TH. FR 1 c. Specimen Scandinavi- cum f. hypoleuce vidimus e par. St. Malm Sudermanlandie ad corticem vetustum Alni loco umbroso (G. MaALME: M. B. U.). Diese Art unterscheidet sich von M. violacea hauptsäch- lich nur durch die Sporen. Die beiden Arten haben sich jedoch immer als streng getrennt erwiesen. 3. Epithecium nullum distinctum; hypothecium sordide olivaceum; pars centralis excipuli incolo- rata vel subincolorata; paraphyses (K) parce ramose, rectiusculee. 12. M. ligniaria (AcH.) Hebr. Syn. Lecidea ligniaria AcH. Vet.-Akad. Handl. 1808 p. 236. L. milliaria Fr. Vet.-Akad. Handl. 1822 p. 255. Bilimbia milliaria a ligniaria (AcH.) TH. Fr. Scand. p. 382. Bilimbia milliaria 8 trisepta TH. Fr. 1. c. p. Pp. Bilimbia miliaria (FR) 8 saxicola Körer. Par. p. 171 (sec. spec. a KörB. det.). 94 TT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. ÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Exs. L. Su. 29 (2»Lecidea malliaria>); H. L. F. 319 a et b (>Lecidea milliaria var. ternaria>); Leight. Lich. Brit. 210 (»>Lecidea milliaria var. saxigena>). — +. gomphillacea (NYL.) HEDL. Syn. Stereocauwliscum gomplullacewm Nyr. F1 1865 p. 211: TH. FR. Scand. p. 383. De distrib. in Scandinavia efr: Tu. FR. 1. ec. Diese Art ist durch die innere Structur der Apothecien von andern Micarea-Arten leicht zu unterscheiden. Die Spo- ren sind mitunter in jungen oder schlecht ausgebildeten Apo- thecien iäberwiegend dreiseptirt. Eine Form mit nur drei- septirten Sporen habe ich jedoch nicht finden können. Die f. gomphillacea ist eme nur vom Standorte (in beschatteten Kläften) herrärende Form. 4. Epithecium nullum distinetum; hypothecium et pars centralis excipuli obscura; paraphyses (K) vulgo simplices, rectiusculre; crusta conglomerato- verruculosa. 13. M,. inerassata Hep. (n. sp.) Crusta crassiuscula, conglomerato-verruculosa, verruculis paucis suberenatis, pallide vel obscure olivaceo-cinerascens; apothecia adpresso-convexa, atra, 0,,—1 mm. lata vel paullum ultra; pars centralis excipuli et hypothecium obscure fusca vel nigricanti-fusca, K immutata; pars marginalis excipuli bene evoluta, sordide infuscata; thecium K vix tumens (cire. 50 v altum) superne fuligineo-smaragdulum, K olivascens, prieeterea incoloratum vel dilute smaragdulum; paraphyses arcte conglutinate&, K demum distincte, tote mcolorate, vulgo simplices, validiuscule et rectiusculre, circ. 1,5—2 p. crasse; sporre octonre, ovoideo-oblongie, tenuiter 1-(2-)septat:e, vulgo recte, paucis leviter curvatis immixtis, 10—17 pv. longee et 1—5 u crasse; pycnoconidia bacillaria, 5-8 vp longa et cire. I v crassa. J gelatina hymenialis sordide cierulescens, ascis vinose rubentibus. Supra muscos circa Brenner Tirol. (A. MInNKS: M. B. Ul). Aus den bei Wainro Etude II p. 18—20 gelieferten Be- schreibungen einiger Lecidea-Arten (L. subternaria, L. adscen- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 95 dens und L. melanococca aus Brasilien) scheint hervorzugehen, dass es Flechten giebt, die in dem innern Bau des ”Thallus mit der Gattung Micarea äbereimstimmen, sich aber von dieser durch einen schuppigen Thallus und einfache Paraphysen unterscheiden. M. inerassata ist unter den hier beschriebenen Micareca-Arten ziemlich freistehend und nähert sich wegen ihrer zum allergrössten Theil einfachen Paraphysen und der äusseren Form ihres Thallus den obenerwähnten Lecidca- Arten, die nicht zu Micarea zu föhren därften, sondern wahr- scheinlich eine eigene naheverwandte Gattung repräsentiren. Möglich ist wohl auch, dass bei einer näheren Untersuchung der zu dieser Gattung zu zählenden Flechten M. incrassatu zu derselben Gattung zu ziehen wäre, was ich jedoch einer känftigen Untersuchung und Entscheidung iberlasse. 3. Epithecium, si adest, K haud sese dissolvens; hypothecium et pars centralis excipuli sordida vel fuscescentia violaceo- vel fusco-nigricantia; para- physes (K) flexuos&e et vulgo plus minus ramose,; crusta leproso-granulosa—subvernicea vel obsoleta. 14. M. verrucula (NormM.) HEDL. Syn. Lecidea verrucula (Norm) TH. FR. Scand. på 523. De distrib. in Scandinavia efr. Tu. FR. 1. c. 15. M. eximia HepL. (n. sp). Crusta obsoleta; apothecia jam primitus subglobosa, mox tuberculata, atra, 0,1—0,4 mm. lata; pars centralis exeipuli et hypothecium (seepe in eodem specimine) obscure vel dilute violaceo-rubricosum, violaceo-sordidum, sordidulum (vel subin- coloratum), K colorem sordide olivaceum vel sordidulum acci- piens; thecium (cire. 50 pv altum) smaragdulo-ceerulescens, passim, precipue superne, obscurius coloratum, K sordide olivascens; paraphyses K apparent p. p. gracillime (cire. 0,75 pp cerassee), incolorate, ramose et anastomosantes, p. p. erassiores et colorate, 2,5-—-3 vu crasse; spore octoni, Pp. p. simplices, p. p. tenuiter 1-septatie, vulgo oblongo- vel elon- 96 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. gato-fusiformes, S—16 v longee et 2—3 v crasse; pycnoconidia sepissime oblonga, recta, 4—5 v longa et 1—1,5 u crassa. Thecium J cerulescit, dein sordide obscuratur. Ad ligna pinea fabrefacta vetusta et truncos pineos vetustos pluribus locis Helsinglandie et in par. Elfdal Dalekarlie Suecie (ipsi: M. B. U.). 16. M. melzena (NYyL.) HEpDL. ER Syn. Bilimbia melcena (NYL.) TH. Fr. Scand. p. 383. Biatora Stizenbergeri HePP. Eur. 504. — f. endocyanea W aINIo. Syn. Lecidea melcena f. endocyanea Waisio Adj. II p. 12. — f. catillarioides W aArNIo. Syn. Lecidea melcena £. catillarioides Wario 1. c. De distrib: in: Scandinavia f. 1 ocfr. TR. ER KL GERE endocyanere et f. catillarioidis ecfr. WAIsIo 1. ec. 17. M. contexta Hep. (n. sp.). Crusta obsoleta; apothecia jam primitus subglobosa, mox tuberculata, atra, 0,1—0,3 mm. lata; excipulum subnullum ; hypothecium ceeruleo- vel violaceo-sordidum vel obscure viola- ceo-rubricosum, K ceeruleo-olivascens; thecium (cire. 30—42 u. altum) summa parte fuligineum, preterea incoloratum vel dilutissime ceruleum, K colorem dilute ceruleo-smaragdulum accipiens; paraphyses K apparent gracillimee (circ. 0,5 —0,75 u. crassee), reticulatim anastomosantes, ramulis summis anastomo- santibus crassioribus et coloratis, circe. 2—53 yu. crassis; sporee octonee, obtuse ovoidex—oblongo-ovoidere, altero loculo stepe angustiore, vulgo rectae, 1-septate, paucis loculo majore septo transversali diviso interdum immixtis, 7—13 vv longe et 3,5—4,5 v erasse; pycnoconidia sepissime cylindrico-oblonga, recta, 3—4 pv longa et 1—1,75 v crassa. 'Thecium J preece- dente cerulescentia vinose rubens. Specimina vidimus ad ligna pinea putrescentia pluribus locis Helsing- landie Suecie (ipsi: M. B. U.). 18. M. melxeniza HepL. (n. sp.). Crusta tenuissima, sublevigata, cresio-viridescens vel obso- leta; apothecia jam primitus convexa subglobosave, demum BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:08. 97 tuberculata, nigricantia vel fusco-nigricantia, 0,3—0,5 mm. lata; excipulum parum evolutum; pars centralis excipuli et hypothecium rubricoso- vel mnigro-fusca, K swepissime atro- purpurea, raro nigro-fusca; thecium incoloratum vel superne passim dilute sordidum, K dilute ceruleo-olivascens, vel summa parte olivaceo-fuligineum; paraphyses K apparent gracillimee, parce ramose et fexuose, 0,5—1 vu crasse, interdum in summo thecio anastomosantes, ramulis anastomosantibus crassioribus et coloratis, circ. 2 u crassis; spore octone, simplices, pro majore parte ovoidez, immixtis paucis dacryoideis vel ellip- soideis, 3—9 pv. longe et 2,5—3,75 vu crasse; pycnoconidia, ubi visa, ellipsoideo-oblonga, 3—3,5 vw longa et 1,75 mM crassa. Thecium J precedente ceerulescentia vinose rubens. Ad truncos pineos vetustos in par. Jerfsö Helsinglandie Snecie lecta (psi: M. B2 U.). 19. M. Osloönsis (Tu. FR.) HEDL. Syn. Lecidea Osloénsis TH. Fr. Scand. p. 524. De distrib. in Scandinavia ecfr. Tu. FR. 1. c. 20. M. lithinella (NYL.) HED. Syn. Lecidea lWithinella Nyrn. F1. 1880 p. 390 (sec. ARN. 836 cit.). Specimina Scandinavica vidimus e Sudermanlandia (par. Westermo: 0. G. BLomBErRG; M. B. U.) et Uplandia (Norrtelge: ipsi), ad saxa demissa precipue arenaria. 98 TT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Um die verwandtschaftlichen Beziehungen der von mir untersuchten Micarea-Arten zu verdeutlichen, fige ich fol- gendes Schema bei. M. incrassata M. cinerea M. ligniaria AX XY X + ? X M. melena M. RN M. verrucula M. anterior : M. contexta N ind NN M. subvirid. "MM. LT f. microc. M. eximia M. pras. f. byssacea M. pras. ST leta M. meleniza M. 2 v. Nitschk. HN 3 v, bacid. | M. Osloöns. M. vå fä M. pras. I. melanob. M. den. f. fa M. glomer M. globul. M. lithin. M. misella M. confusula M. rhabdogena BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 99 Erklärung der Abkärzungen bei Litteratur-Citaten. ACH. Univ. — E. ACHARIUS: Lichenographia Universalis. Gottingae 1810. ANZI Neos. — M. ANZI: Neosymbola Lichenum rariorum vel novorum Italie superioris (Atti della MSocietå Italiana di Scienza naturali. Vol. IX. Milano 1866). Bot. Not. — Botaniska Notiser. Fl. — Flora oder Allgemeine botanische Zeitung herausgegeben von der Königl. bayer. botanischen Gesellschaft in Regensburg. FR. S. O. Veg. — E. FRIES: Systema orbis vegetabilis. I. Plantae homoneme&e. Lunde 1825. KÖRB. Par. — G. W. KÖRBER: Parerga lichenologica. Breslau 1859 — 65. KÖRB. Syst. — KÖRBER: Systema lichenum Germanize. Breslau 1855. Mass. Ric. — A. MASSALONGO: Ricerche sull' anatomia dei Licheni crostosi. Verona 1852. Meddel. Soc. p. F. et F1. F. — Meddelanden af Societas pro Fauna et Flora Fennica. Helsingfors. Not. Sällsk. p. F. et F1. F. Förh. — Notiser ur Sällskapets Pro Fauna et Flora Fennica förhandlingar. Helsingfors. NYL. Lapp. or. — W. NYLANDER: Lichenes Lapponie orientalis (Noti- ser ur Sällskapets Pro Fauna et Flora Fennica förhand- lingar. Häft. 8. Helsingfors 1866). NYL. Scand. — NYLANDER: Lichenes Scandinavia (Notiser ur Säll- skapets Pro Fauna et Flora Fennica förhandlingar. Häft. 5. Helsingfors 1861). SCHAER. Enum. — L. E. SCHARER: Enumeratio eritiea Lichenum Europeorum. Berne 1850. SOMMERF. Suppl. — S. CHR. SOMMERFELT: Supplementum Flora Lapponiae. Christianie 1826. STEIN F1. — B. STEIN: Flechten. Breslau 1879 (Kryptogamen-Flora von Schlesien von F. COHN. Band II, 2:te Hälfte). STIZB. Lec. sab. — E. STIZENBERGER: Lecidea sabuletorum FLÖRKE und die ihr verwandten Flechten-Arten. Dresden 1867. TH. FR. Scand. — TH. M. FRIES: Lichenographia Scandinavica. I—II. Upsalie 1871, 1874. TH. FR. Arct. — TH. FRIES: Lichenes Arctoi Europa Groenlandizxeque hactenus cogniti (Acta Regixe Societatis Scientiarum Upsa- Iiensis:0 Ser: prS vol omr Upsaliee, 1860): 100 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. WNBG. Suec. — G. WAHLENBERG: Flora Suecica. Upsalie 1831. WATINIO Adj. --- E. WAINIO: Adjumenta ad Lichenographiam Lapponiz fennicxe atque Fenniex borealis. 1—II (Meddelanden af Societas Pro Fauna et Flora Fennica. Häft. VI, X. Helsing- först 1881, IU883)E WAINIO Etude — WATINIO: Etude sur la classification naturelle et la morphologie des lichens du Brésil. 1—II. Helsingfors 1890 (Acta Societatis Pro Fauna et Flora Fennica. Häft. VII. Helsingfors 1890). WAINIO Tav. — WAINIO: Florula Tavastie orientalis (Meddelanden af Societas Pro Fauna et Flora Fennica. Häft. III. Helsing- fors 1878). WAINIO Vib. — WATINIO: Lichenes in vicinius Viburgi observati (Med- delanden af Societas Pro Fuana et Flora Fennica. Häft. II. Helsingfors 1878). Vet.-Akad. Förh. — Ofversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens För- handlingar. Stockholm. Vet.-Akad. Handl. — Kongl. Vetenskaps-Akademiens Handlingar. Stock- holm. Erklärung der Abkärzungen bei citirten Flechten- Exsiccaten. ANZI m. r. — M. ANzZI: Lichenes exsiceati minus rari Itatiae supe- rioris. ANZI Venet. — ANZI: Lichenes rariores Veneti. ARN. — F. ARNOLD: Lichenes Jure et aliorum regionum exsiccati. FW. — J. V. FLOTOW: Lichenen vorzäglich in Schlesien, der Mark und Pommern gesammelt. HEPP Eur. — P. HEPP: Die Flechten Europas in getrockneten, micro- scopisch untersuchten Exemplaren. H. L. F. — J. P. NORBLIN et W. NYLANDER: Herbarium Lichenum Fennie. KÖRB. L. S. G. — G. W. KÖRBER: Lichenes selecti Germaniee. LEIGHT. Lich Brit. — LEIGHTON'S Lichenes Britannici exsiccati. L. Su. — BE. FRIES: Lichenes Sueciz exsiccati. RABENH. — DL. RABENHORST: Lichenes Europei exsiccati. SCHAR. L. H. — L. E. SCHARER: Lichenes Helvetici exsiecati. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. abbrevians HEDL. abbrevians NYL. . admixta TH. FR. . adscendens WaAINIo . aitema (ACH.) HEPP albellula NYL. . albicans ÅRN. albohyalina NYL. alborubella NYL.. alborufidula HEDL. . ameibospora HEDL. . anopta NYL.. anoptoides NYL. anterior NYL. argillacea KRPLH. Arthrospora Mass. assereulorum ÅCH. atrocinerea SCH/ER. atropurpurea SCHZER. . atrorubens HEDL. atrosanguinea SCHAER. atroviridis ÅRN. attingens NYL. . Bacidia DNTRs. bacidiella WAINIoO bacillifera NYL. betulicola KULLH. Biatora FR. Biatorina Mass. Bilimbia DNTRS. . boligera NORM. hbotryosa FR. byssacea Zw. Cadubrie Mass. calamophila KÖRB. . Catillaria Mass. catillarioides WAINIO . Namenverzeichnis. Seite. 30. | ceracella Tu. FR. 71. | chloropheodes NYyL. . . 48. | chlorotica Mass. Sl, 94. | cinerea SCHzR. . 46. | circumspecta NYL. st NeOontastula NY. . 30, I1. | conglomerata HEPP . . 65.] conspurcans NORM. . 69. | contexta HEDL. 68. | convexella HEDL. 65. | convexula ÅRN. 39. | cupreola HEDL. 49. | cupreorosella NYL. 76, 86. | curtula TH. FR. 73. | cyanomela NYL. 26. | cyrtella AcH. 89. | cyrtellina NYL. 43.1 Dalecarlica HEDL. . 92 | denigrata FR. . 41. | detrusa Tu. FR. 71. | diluta HEpDpL. . 64.) diseretula NYL. 41. | Dovrensis HEDLI. . . 26. | efflorescens HEDL. HKJÖLITERUSANERRS. . 71. | effusella HEDL. . 63. | Ehrhartiana ÅcCH. 26, 27. | endamylea HEDL. 26, 27.| endocyanea WaAInIo 26, 27. | epixanthoidiza NYL. . 42. | exigua HEDL. . . 14.| erumpens HEDL. . 77, 87.1 erysiboides Nyr.. sp 48. | eximia HEDL. 50, . 93. | exusta MuDpp 26, 27. | feracissima ÅNZI . 83, 95. | fexella ÅcH. 101 18, ib, 102 flexuosa FR. . fraterculans NYL. Friesiana HEDL. . fuliginea ACH.. fuscescens SMRFT. gelatinosa FLK. gibberosa ÅCH. glaucella Fw. globularis ACH. globulosa FLK.. glomerella NYL. gompbhillacea NYL. . granulosa EHRH. . Gyalolechia Mass. halogenia TH. FR. helvola KÖRB. . hemipoliella NYL. hemipolioides NYL.. Hultingii HEDL. humosa EHRH. . hypoleuca STIZB. . E hypopta (AcCH.) NYL.. hypoptella NYL. hypothetica NYL. hypoptoides NYL. hyporhoda Tu. FR. . Icmadophila TREV.. illusoria ÅCH. . incana SMRFT. . incrassata HEDL. . intricata SCHRAD. Jerfsoeönsis HEDL. . Kumoénsis WAINIo . leta IH: PR; lapiseda Tu. FR. . Lecania Mass. . Lecanora ACH. . Lecidea ACH. leprosula TH. FR. leptacina SMRFT.. . leucococca SMRFT. leucophea FLK. levicula NYL. ligniaria ÅCH. . v 20, JäGkinella NYL . . ss oc fÖ, livescens NYL. . livescens TH. FR. livida KÖRB.. . Seite. CE 92. SJ. fe. . 42. aa SYD 46. | mejocarpa NYL. melena HEDLI. . melena NYL. meleniza HEDL. . melanobola NYL. . melanobotrys MörL. melanococca WaAINnIo . metaboliza NYL. . metaboloides NYL. Micarea FR. . micrococca KÖRB. » milliaria FR. minor NYrL. '(Lecid.) . | nOor/ NYE: (MiG) ERE | misella NYr. | Negelii HEPP . Neuschildii KÖRB. nigrescens HEDL.. . | nigrificata WAINIO . | Nitschkeana LAHM . | ochrostoma (AcH.) HEPP . obscurella SMRFT. ocelliformis NYL.. . Ochrolechia Mass. ochrostomoides NYL. orosthea SM. . Osloönsis TH. FR. pallens KULLE. parallela ACH.. paroptoides NYL. . peliocarpa ÅNZI | petrophila Tu. FR.. piniperda KÖRB. . plusiospora Tu. FR. . poliococcoides WaAINIo polita HEDL. . | polytropa EHRH. . | prasina FR. . prasiniza NYL.. proletaria Tu. FR. . proteiformis Mass. . Psora HaLL.. Psoroma ACH. . pumilionis REHM . pyrenothizans NYL. ravida HOFFM. . retigena HEDL.. . rhabdogena NORM. . 'T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Seite. fa 82, 96. ve 53, 40, 51. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:o 3. 103 Seite. Seite. EIS ERE NERE do a ls oc ås fet var nt ÖV: | SUPternaria WAINIO: « -mc cc Köl Dt RE DLR ATG ERE fee sl ker te den få Ne] SUDVÄRIA NILE 07 a ch ere Ke Be Ke fe DD. NINO RÖRB. « s storfnactt Jan KSUbviridescens ANY: "=: am» svd Ol. SArCOPIS WNBG. «oc « «ov « so « « 39. | Sulphurea HOFFM. 2150. sarcopisioides Mass. . . . . . . . 47.) sylvana KÖRB.. SD Saxigend, LURIGHT. ; sc « ss s.« . d4. | Symmicta ÅCH. DO: HÄRAEOla ENYI: oc c svens 4 test 00. | SymMmictera NYL:. : SasasOla KÖR, ts EN ner erg! ID. | symmictiza NYL.. ro STADruula RDI. ; .« + Åcs «6 «sa dö.) Synothea ACK. . Sr HEPAraDUISTERDH., soc. so sc cc os dö. | ternaria NYL. 404: Stönplicata NYD. os oc js se 2 vid, 00: | thiospora NYL. . . 84. BRELTdGSPEnS NY mocis oo sr are dö) FONINIA MASS: 120: BSÖROMANSPNST vo 3 cm oc 6 8 sv vv OT; | trabalis ACH. NE Sphiacelata LB, ER. ce - « « «.d4.| trisepta NG. . RI PA Spberella HREDL. . - «os «os « « « Ol. | triseptatula NYL. SOPA Spherophoropsis WAINIO . . . . . 31 | trunciseda Tu. FR. MAR SPilOMATICA ANZI ; « « osoc > sc « (4. | turgidula FR. DO SJÄDLNAAENSTT: ol: oc eo fees ss rs JU: Uliginosa SCHRAD. IAN SPpodödestNYL. «oa «oo «so». (2, JO) UMmPpricola HEDL.. > OM. Stereocauliseum NYL.. . . . . . . 94.| umbrina ÅCH. Sus BESHOtFÖPA NYH. » « « af: « + sv JÖ,) Värla BERH. . 32. Stvzenbergeri HEPP. . .. . . > « 95. | vernalis L. 2160) BRL GAN STENEH vv oc cc fö ver « si DOS) VeXtUCUIA NORM so 0 200 cv sv OT, OD; SpPAttunSenSvWAINIO «oci «+ cc - I) Yerraculosa HEDL. - « sc ss 8 + (2. BR NEEROEARIKORB IL ost af 0. «> vr 4 YIOlacCea OROVAN « « oc vv » v SL, IM subglobulosa NYL. . 64. | virella TucK. Öd subinsequens NYL. . . 48.) viridescens SCHRAD. 14. subintricata NYL. 43. | viridiatra STENH. . 42. sublivescens NYL. 489: | vulgaris Fw. SLÖ submisella NYL. ; 89. | vulgaris HEDL 90. subrufella NYL. 51. | vulgaris KÖRB. d2. subsylvana WaAINIO . 61. Xylographa FR. 14. 104 TT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Erklärung der Figuren. Fig. 1— 6. Protococcus von Gloeocapsa-ähnlicher Form. » -7—10. Derselbe nach 6-tägiger Kultivirung. >» 11-—12. Derselbe nach 12-tägiger Kultivirung. » 13—15. Derselbe nach 15-tägiger Kultivirung. 16—17. Ein Pycnoconidium und ein junges Mycelium von Micarea prasina f. leta. 18—21. Fin Pycnoconidium und einige Bruchsticke junger Myce- lien nebst jungen Gonidien von Micarea prasina f. byssacea. 22. Pin Bruchstick eines jungen Myceliums nebst einem jungen Gonidium von Micarea rhabdogena. » 23—26. Muycelien-Bruchsticke nebst jungen uud völlig ausgebil- deten Gonidien von Micarea eximia. » 27—30. Junge und völlig ausgebildete Gonidien nebst Haustorien von Micarea denigrata. 31—35. Apothecien mit Excipulum von dem Uliginosa-Typus (Fig. 31), dem Sulphtrea-Typus (Fig. 32), dem Anopta- Typus (Fig. 33), einer Variante desselben (Fig. 34) und von dem Varia-Typus (Fig. 35), sämtlich schematisch gezeichnet: th. = Thecium, h. = Hypotheciumi pared== Pars centralis excipuli, p. m. = Pars marginalis excipuli, str. e. = Stratum corticale exceipuli, Str. me==Stratum medullare exeipuli, m. pr. == Margo proprius. Berichtigungen. Pag. 12, Zeile 2 von oben >Peltigera, Nepliroma> statt > Peltigera>; ibid. Zeile 8 von oben »Caliciéen> statt »Calicium und anderen naheste- henden Gattungen>; ibid. Zeile 18 von oben »verschiedenen» statt »verschiedenem>:; pag. 25 Zeile 2 von oben >habe» statt »>hahe>; pag. 26 Zeile 12 von unten »>,rarissime>» statt »vel»; pag. 65 Zeilen 13—15 von unten hat die Beschreibung der Sporen zu lauten: »pro majore parte simplices, longioribus tenuiter 1-septatis, ellip- soidex—cylindrico-oblonge, recte, 4—10(—12) uv. longe>. In der Fig. 33 ist die zwichen str. c. und th. befindliche Partie mit m. pr. zu bezeichnen. LTR L.Ljunggren Ups; BIHANG TILL K. SVENSKA VET-ARAD. HANDLINGAR. Band 18. Afd. III. N:o 4. FRUKTBLADSFÖRÖKNING AESCULUS HIPPOCASTANUM L. AF A. Y. GREVILLIUS MEDDELADT DEN 9 MARS 1892 GENOM V. B. WITTROCK STOCKHOLM 1892 BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER, fa Fr > mn R ” er > LJ " i + NN | TR DI ADAÖTECA JET TA tl Örbs Ha Hä , H FANG || N ÄN få a MUVATZADOTITIH 2 Mr MÅGH MERA | ! ; la 9 UU UPVAN SRA HA MURDER WERA r I Upsala botaniska trädgård har under flera år en monstrositet hos frukterna af vissa /Esculus Hippocastanum-träd förekommit, som yttrat sig i uppträdandet af en utväxt på yttre eller inre sidan af fruktväggen. Dylika frukter hafva uppträdt endast på vissa grenar, och alltid på samma grenar whder olika år. Dessa grenar bära åtminstone nästan uteslutande abnorma frukter. Som 1 literaturen, mig veterligen, ingen uppgift på något liknande hos hästkastanjens frukter förekommer, anser jag mig böra meddela de resultat, till hvilka mina undersökningar af nämda egendomligheter ledt. Jag vill dock därvid påpeka, att jag endast haft tillgång till fullt mogna stadier, hvadan åt- skilliga förhållanden, som skulle kunnat belysas från utveck- lingshistorisk synpunkt, tillsvidare måste förblifva outredda. Redan de monströsa bildningarnas yttre utseende gör det antagligt, att man har att göra med fruktblad. Detta be- kräftas till full evidens af deras inre bygnad. (Jmf. figg. 5 o. 6.) Liksom hos de ordinära fruktbladen finnes här ett yttre, mäk- tigt lager, som är karaktäriseradt af radiärt gående, bastrika kärlsträngar, af hvilka hvar och en är omgifven af en mantel tunnväggiga parenkymeeller, som äro radiärt sträckta i för- hållande till kärlsträngarna. Innanför detta lager kommer, på samma sätt som hos de vanliga fruktbladen, ett lager af oregelbundet, mer eller mindre tangentielt, men delvis äfven longitudinelt löpande kärlsträngar, som äro förbundna med det yttre lagrets radiära kärlknippen. Det innersta lagret är äfven af samma utseende som i vanliga fall, det utgöres nemligen till största delen af tunnväggigt parenkym. Stun- dom bildar denna sistnämda väfnad en sammanhängande central utfyllning; 1 de fall däremot, då bildningen antagit större dimensioner, finnes en central hålighet med på tvärsnitt mer eller mindre rundad omkrets. Vid väggarna af denna hålighet 4 A. Y. GREVILLIUS, OM FRUKTBLADSFÖRÖKNING. kunna understundom några små fröämnen sitta fästade i två hvarandra motsatta rader. Någon antydan till skiljeväggbil- dande invikning af fruktbladen har jag icke kunnat finna. Däremot förekomma en eller två mycket tydliga ryggsömmar, som, i likhet med hvad fallet är hos de vanliga fruktbladen, karaktäriseras af en radiär, tunn platta af radiärt sträckta, små, tunnväggiga parenkymceller. Denna platta kan med lika tydlig- het påvisas genom hela det yttre lagret af fruktbladet och vidare ända intill den centrala håligheten. Då fröämnen förekomma, sitta de i två rader, en längs efter hvar buksöm. Där endast en ryggsöm i den accessoriska bildningen förekommer, är denna i de flesta af mig undersökta fall belägen nära den laterala vidfästningen vid (den yttre) fruktväggen, ett förhållande, som synes mig kunna få sin förklaring, då man betraktar ifrågavarande bildning såsom ett mellan två fruktblad i frukten inskjutet öfvertaligt fruktblad. (Se nedan!) Med afseende på läget af de öfvertaliga fruktbladen har jag lakttagit två väsentligt olika fall: 1) äro de fästade på utsidan af ett vanligt fruktblad, vid nedre delen, och utgå i af mig undersökta fall från detta fruktblads ryggsöm. (Se fig. 1.) Detta sätt för öfvertalig fruktbladsbildning har jag iakttagit endast på två frukter. Endast 1 sådan bildning förefans på hvarje frukt. 2) äro de fästade på insidan af fruktväggen. Därvid före- komma två modifikationer: a) blir den öfvertaliga fruktbladsbildningen helt och hållet innesluten i frukten. (Se fig. 2.) Den utgår då vanligen från de nedre regionerna af fruktbladen, nära fruktskaftet, och sträcker sig mer eller mindre högt upp i frukten; eller b) skjuter den öfre delen af bildningen ut från spetsen af frukten i form af en mer eller mindre böjd cylinder, som nedåt fortsätter inuti frukten, i hvars midtelregioner den tyckes upphöra. (Se figg. 3 o. 4). I motsats till den på utsidan af fruktväggen sittande accessoriska fruktbladsbildningen utgå de inre bildningarna, såväl de under a) som b) nämda, i samma vertikala plan som fruktens skiljeväggar, således innanför buksömmarna. En närmare undersökning synes gifva vid handen, att de med sin nedre, tunnare del skjuta in emellan de till hvarandra grän- sande delarna af tvenne fruktblad; dessa delar, som eljest äro förenade till en gemensam skiljevägg, blifva härigenom från BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 4. d hvarandra delvis fria. De accessoriska bildningarnas nedre del fortsättes ända till basen af frukten och är genom kärl- strängar förenad med fruktskaftet. Den öfre, mera ansvälda delen skjuter fritt uppåt i samma plan, då nemligen de förut omtalade, skiljeväggbildande delarna här af brist på utrymme äro obetydligt eller icke alls utvecklade. I de festa fall finnes blott en tydligt utvecklad accesso- risk fruktbladsbildning inuti frukten; den kan bestå af ett eller två fruktblad. Dock kunna två dylika bildningar före- komma 1 samma frukt; de äro då fästade vid hvar sin skilje- vägg och kunna stundom delvis sammanväxa med hvarandra. De göra då intryck af en enda fruktbladskropp, som med sina nedre delar är fästad vid en skiljevägg, med sina öfre vid en närliggande. Ofta förekommer dessutom (se fig. 6, v) små tunna, vecklika utskott, utgående från gränsen mellan de accessoriska fruktbladsbildningarna och deras vidfästning på fruktväggen, samt omgifna af de skiljev äggsbildande delarna af de yttre fruktbladen. Dessa utskott är jag böjd att tyda som rudimentära öfvertaliga fruktblad. I ett fall hade till och med ett sådant veck tydligt utbildad fruktbladsstruktur. Utom de nu beskrifna sätten för fruktbladstörökning kan, som bekant, äfven ett mera enkelt sätt finnas, då nemligen den reguliära fruktbladskransen blir 4-talig i stället för 3- talig. Det fjärde bladet är här orienteradt på samma sätt som de 3 andra. Detta sätt kan äfven uppträda i förening med något af de två andra. I vissa fall är till och med den ordinära fruktbladkransen 5-talig. Anmärkningsvärdt torde vara, att de accessoriska bild- ningarna äro lika lifligt grönt färgade som de ordinära frukt- bladen, äfven då de sitta inneslutna 1 frukten, och således äro fullständigt utestängda från ljuset.! Af det Reel torde framgå, att de nu anförda dad af öfvertaliga fruktbladsbildningar rätteligen böra betraktas som fall af »polyphylli»,> då ju nämda bildningar synas utgå från basen af frukten och sålunda tillhöra samma bladkrans som de ordinära fruktbladen. Hvarpå det beror, att de yttre ! Jmf. beträffande analoga fall t. ex. FLAHAULT: Sur la présence de la matiere verte dans les organes actuellement soustraits å influence de la lumiére. — Bull. de la Soc. bot. de France 1879, p. 249 ff.; äfvensom D'ARBAUMONT: Simple note sur la production de la chlorophylle dans V'obscurité. — L. c. 1880, p. 89 ff. ? Jmf. FRANK: Die Krankheiten der Pflanzen. Breslau 1880, p. 269. 6 A. Y. GREVILLIUS, OM FRUKTBLADSFÖRÖKNING. accessoriska bildningarna äro fästade i ryggsömmen, de inre vid skiljeväggarna, skulle, jämte andra spörsmål, möjligen kunna besvaras genom en detaljundersökning af dessa bild- ningars utvecklingshistoria. Orsakerna till uppkomsten af de accessoriska bildningarna har jag mig icke bekant. Möjligen kunna ju rent yttre faktorer härvid vara verksamma. Af intresse är, för bedömandet häraf. det ofvan anförda förhållan- det. att de ifrågavarande monströsa bildningarna hvarje år förekomma på samma grenar. Jag vill slutligen endast erinra om den hos Esculus Hippocastanum stundom befintliga monströsa utbildningen af såväl ståndare som kronblad. Så förekommer ofta petalisation af ståndarne, och i kronan kan stundom ett af bladen abortera.! ! Jmf. PENzIG: Pflanzen-Teratologie. Erster Band. Genua 1890, p. 361. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 4. 7 Bokstäfvernas betydelse. ace = accessorisk fruktbladsbildning. BEE boksom. fr = frö(ämne). To= rygpsom: sk = del af skiljevägg i frukten. v = rudimentära fruktblad? Figurförklaring. Fruktvalvel med accessoriskt fruktblad, fästadt i ryggsömmen på yttre sidan. Dito med innesluten accessorisk fruktbladsbildning. Frukt med accessorisk fruktbladsbildning, delvis innesluten i, delvis utskjutande ur frukten. Valvel af frukt med likartad accessorisk fruktbladsbildning SOM I fi: de Tvärsnitt af inre accessorisk fruktbladsbildning, bestående af 2 fruktblad. Nedtill en del af ett med nämda bildning sam- manhängande ordinärt fruktblad. Som föreg., men den accessoriska bildningen utgöres blott af 1 fruktblad. (Figg. 1, 2, 3, 4 nat. storl.; figg. 5 o. 6 obetydligt förstorade. Figg. 5 o. 6 halfskematiska.) Väne an bv , ; an 0 FW FRAN RR RA an ytter & NN j 4 Joatdn. Bare eLoS Ro q NÅ en i - dl n pa . ) | RACE Lä. | pins MILES RQ U ext. RN Kn Ak VÄN | bran IIROLA så y RÅ pf uti TD njövlal a p | K + ä | p fl -. '! ta luv butY NY " ! i inde BA : ; slam kv ; helfart 8 | it Mil ta & | I AR da [ » I TE RV G j Ly MÅ v & v i , [ | , 5 weki MR g v Had D 0 > ”- PP; 4 S Pihang till K. Vet Akad. Handl. Bd 18.Afd TIL N?2 4 Del. L. Ljunggren & A.Y. Grevillius. Lith. W. S chlachter, Stoclholm. BIHANG TILL K. SVENSKA VET-AKAD. HANDLINGAR. Band 48. Af HL. N:o 5. STUDIER ÖFVER CELOROPHYCESLÄGTET ACROSIPHONIA I. &. AG. DESS SKANDINAVISKA ARTER F. R. EJELLMAN. MEDDELADT DEN 12 OKTOBER 1892. STOCKHOLM, 1893. OKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖN HUAIdUTa aå 0 ANORoORIA taNaLdR Im ma ( dö rr ' uns : hörd än Hunt HaliA Å AGINARIU KANE BRANT ; års LO i , Las UY RA Fun See | SRA UTA Nast VW 1000 sign q | 4 | p se, RA - UJ ' "in VILA DEIAISILAT- HI AE | brud | 6 KR de | oh 0 AIN NETA bål, = tal RUTNTNI é 1 Jet) Ng KAL 164 bekg ! LAS v ;å III ruUNDEA H Å ' ou all é j At [SN CV i a KE . d stall u Å | gl | Å dl i I BERT É ; 2 INLEDNING. Omedelbart efter utgifvandet af första delen af min Hand- bok i Skandinaviens hafsalgflora började jag förbereda en andra del, hvilken skulle behandla Skandinaviens marina Chlorophy- ceer. Härvid visade det sig omöjligt att med föreliggande material utreda och beskrifva de vid våra kuster förekom- mande Cladophoreerna. Skulle en framställning af dem kunna ske, måste den grunda sig på undersökning af dessa växter i lefvande tillstånd eller af material, som vore ändamålsenligare konserveradt än det, som både mina egna samlingar och de offentliga, till hvilka jag hade tillgång, innehöllo. Öfvervägande sysselsatt med studier af denna växtgrupp vistades jag under April månad 1890 i Bohuslän, hvarvid jag genom professor S. LovÉns välvilliga tillmötesgående fick uppe- hålla mig på den zoologiska stationen vid Kristineberg och begagna mig af de rika hjelpmedel, denna har att erbjuda. De då gjorda undersökningarna jemte fortsatta studier af förut befintliga samlingar och af den hithörande litteraturen ådagalade, att det afsedda ändamålet icke kunde vinnas med mindre än att undersökningarne 1 naturen fortsattes under sommarmånaderna och äfven utsträcktes till ostkustens Cla- dophoré-vegetation. För att blifva i stånd härtill sökte jag 1891 hos Kgl. Vetenskaps-Akademien ett reseanslag. Genom det mig be- viljade understödet —- för hvilket jag härmed hembär Aka- demien mitt vördsamma tack — kunde jag drifva studier öfver Cladophoreerna vid bohuslänska kusten under senare delen af Juni och under Juli månad och vid Sveriges ostkust under senare delen af Augusti och förra hälften af September. Då det var af betydande vigt att få kännedom om Cla- dophoré-vegetationens beskaffenhet under olika årstider på 4 INLEDNING. samma kuststräcka, undersökte jag i Bohuslän samma trakt, der jag våren förut uppehållit mig. Vid ostkusten vistades jag vid Sandhamn, på Dalarö och i Norrtelje, med valet af dessa platser afseende att komma till insigt om Cladophoré- vegetationens byggnad på hydrografiskt i väsentligare grad olika områden. Resultaten af dessa mina studier anhåller jag att få för Akademien framlägga. I efterföljande uppsats har jag sam- manstält mina iakttagelser öfver slägtet Acrosiphonia J. G. AG. I en kommande uppsats skall jag behandla slägtet Clado- phora KG. Utom till Akademien står jag i förbindelse till intendenten för Riksmusei botaniska afdelning, professor, doktor V. B. WiTTROCK, prefekten för botaniska museet i Upsala, professor, doktor Tu. M. Fries och prefekten för botaniska museet i Köpenhamn, professor, doktor E. WARMING, hvilka med största beredvillighet ställt till mitt förfogande de samlingar af Clado- phoreer, som tillhöra de institutioner, hvilka stå under deras uppsigt. För insamling af Cladophoré-material vid olika delar af Skandinaviens kust har jag att tacka flere af Skandina- viens naturforskare, bland hvilka särskilt må nämnas fi. kandidaterna O. F. BorGE och A. T. FREDRIKSSON, stud. real HAAKON GRAN, fil. doktorerna F. LAURELL och K. O. E. STEN- STRÖM, fru SIGNE TRYGGER och Dr. N. WILLE. Cladophoreernas systematik. Jag tror mig icke behöfva befara något missförstånd ge- nom användning af uttrycket Cladophoreer, fastän detsamma icke är fullt exakt, emedan det betecknar en växtgrupp, som icke har rang hvarken af familj eller underfamilj. Jag har sett mig nödsakad att begagna en sådan mera allmän benäm- ning, emedan dessa växters systematik är mycket sväfvande, i det de betraktas såsom utgörande än ett än flere slägten eller olika sektioner eller underslägten af samma slägte. I Cladophoreernas systematik gifves det två riktningar, af hvilka den ena vunnit temligen allmän tillslutning, den andra deremot icke fått det erkännande, som den enligt min mening förtjenar. I det senaste arbete, som behandlar Chlorophyceernas sy- stematik med större utförlighet och till större omfattning: Chlorophycee af N. WiuzE i ENGLER und PRANTL, Die natur- lichen Pflanzenfamilien, I: 2, hänföras samtliga Cladophoreer till ett slägte benämndt Cladophora KG. Detta indelas i tre sek- tioner: Sect. I. FEucladophora (KG.) FArr. (incl. Chamctham- nmion REINKE). Der Thallus bildet keine runde Klumpen und ermangelt der extracuticularen Verstärkungsrhizine»; Sect. II. Spongomorpha Ke. >»Der ”Thallus bildet keine runde Klumpen, hat aber extracuticulare Verstärkungsrhizine; Sect. III. Aegagropila KG. »Der Thallus bildet runde Klum- pen und kann extracuticulare Verstärkungsrhizine besitzen oder nicht.» Det framgår af de återgifna diagnoserna på de tre sektionerna af slägtet, att det är den yttre formen eller växtens allmänna arkitektonik, som skulle skilja Aegagropila från de båda andra sektionerna och att skilnaden mellan dessa håda skulle ligga deri, att den ena, Eucladophora, skulle sakna, 6 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCESLÄGTET ACROSIPHONIA. den andra, Spongomorpha, skulle ega s. k. extrakutikulära örstärkningsrhiziner.' (Anf. st. sid. 118.) I det något tidigare än WILLE'S arbete utkomna vidlyftiga verket Sylloge algarum ommnium lvmucusque cognitarum, Vol. I, Sect. I, Chlorophycee af DE Toni (1889) förenas likaledes alla Cladophoreer i ett slägte Cladophora KG. Linnea 1843. Äfven här indelas slägtet i tre likvärdiga sektioner: Sect. 1, Eu- cladophora (KG.) HavcKk. »Filamenta consociata, laxe implicata, nec in corpus distinetum, pulvinatum vel spongiforme congesta»; Sect. 2, Spongomorpha KG. »Filamenta in corpus fastigiatim divisum vel laciniato-funiculatum dense complicata, sepe ramos descendentes tenuiores, longiusque articulatos, radiciformes emittentia»; Sect. 3 Aegagropila KG. »Filamenta dense, arcte- que implicata, corpus globosum, pulvinatum efficientia»; anf. st. sid. 287 o. följ. Indelningen af slägtet är sålunda den- samma som hos WILLE, men de olika sektionernas karakteristik är 1 väsentlig grad olika för så vidt som förstärkningsrhi- zinerna (rami descendentes) tillmätas en helt underordnad vigt. En med DE Tonr's i det hela lika begränsning och indel- ning af slägtet Cladophora hade redan HavcKk 1 Die Meeres- algen Deutschlands und Oesterreichs (1885) framställt, dock torde det kunna sägas, att större vigt af honom lades på förstärk- ningsrhizinerna (Wurzelfäden), ehuru dock dessa äfven för honom äro af mera underordnad betydelse; anf. st. sid. 444. En likartad karakteristik af slägtets två grupper Spongo- morpha och Eucladophora — Aegagropila behandlas icke — finner man i FARLOW, Marine Alge of New England af år 1881 (jfr. sid. 50—51), men det förtjenar dock anmärkas, att här Spongomorphornas spongiösa beskaffenhet tillskrifves icke blott »rhizoidal branches», (>Wurzelfäden» HaucK) utan äfven »recurved branches», de senare möjligen, åtminstone delvis, motsvarande de af HauvcK anförda »verfilzte Aeste». Utaf den i det föregående angifna auktorsbeteckningen framgår, att slägtet Cladophora i dess helhet äfvensom dess sektioner äro grundade och benämnda af Körzine. För slägtet i dess helhet och dess namn Cladophora citerar DE Toni, så- ! Af beskrifningen på slägtet Cladoplhora skulle man kunna antaga, att dessa organ tillhörde växtens vidfästande cell ... »>kann ... mittelst einer Haftzelle festsitzen, welche intra- oder extracuticulare, 1- oder mehrzellige Ver- stärkungsrhizinen besitzen kann», anf. st. s. 118. Af beskrifningen på familjen framgår dock, att uttrycket icke får fattas så. Här angifves (sid. 115), såsom förhållandet också är, att de utvecklas från skottets undre celler. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 7 som ofvan anförts, KörtzInG, Linnea 1843, p. 91. Det är väl sannt, att i denna tidskrift och på anfördt ställe namnet Clado- phora förekommer, men också blott namnet. Någon karak- teristik finnes här icke. Hufvudinnehållet i den uppsats af KörzING, som här finnes intagen: Ueber die systematische Ein- theilung der Algen är tydligen den Conspectus Algarum syste- maticus, som ingår 1 den och hvilken författaren anger vara en öfversigt af den systematiska indelning af algerna, som skulle inflyta i det under tryckning varande arbetet Phycologia generalis. I denna Conspectus finnas också namnen Aegagro- pila och Spongomorpha” såsom beteckningar för egna, från Cladophora skilda slägten. Det är sålunda till Phycologia gene- ralis af år 1843, som man måste vända sig för att få kännedom om Cladophoreernas första systematiska indelning. Här upp- tagas, såsom ju af ofvannämnda Conspectus var att vänta, Clado- phora, Aegagropila och Spongomorpha såsom skilda slägten och diagnoser af dem gifvas. Af diagnostiken framgår, att enligt KörziIne's dåvarande mening slägtena Aegagropila och Spongo- morpha skulle skilja sig från Cladophora genom »trichomata in phycoma complicata» och sins emellan derigenom att »phy- coma» vore hos Aegagropila »globosum» hos Spongomorpha der- emot »ramosum>. I det senare (1849) utkomna arbetet Species Algarum har KörtzInG vidtagit ganska väsentliga förändringar 1 Cladopho- reernas systematik. De bilda här ett slägte, Cladophora, som indelas 1 tvenne grupper, den förra Cladophore vere, karak- teriserad genom »trichomata consociata, laxe implicata nec in corpus distinetum complicata», den senare ej benämnd, med karakter: »trichomata dense et arcte implicata, corpus di- stinetum spongiosum (rarius ciespitosum) formantia.» Den senare uppdelas i tvenne undergrupper: A) Aegagropila; »corpora globosa, pulvinata» och B) Spongomorpha; »marinee, arete et centrales, trichomatibus in phycoma fastigiatim di- visum vel laciniatum complicatis, sfepe ramos descendentes tenuiores et longius articulatos, radiciformes emittentibus.» Det bör anmärkas, ehuru det måhända icke är att till- skrifva någon större betydelse, att Körzing i sina Tabule phycologice, B. IIT och IV, i hvilka ifrågavarande växter af- ! Anmärkningsvärdt är, att DE TonrI för dessa grupper och namn icke citerar samma arbete som för Cladophora utan för Aegagropila KG. Spec. Alg. och för Spongomorpha KG. Phyc. gener. och Spec. Alg. 8 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. bildas, låter namnen Cladophora, Åegagropila och Spongomorpha gälla såsom benämningar på skilda slägten. Då dessa delar utgifvits 1853 och 1854 sålunda efter Species Algarum skulle man häraf kunna draga den slutsatsen, att KörtzIng ändrat sin 1 Species Algarum framstälda åsigt och återgått till den ursprungliga i Phycologia generalis omfattade. I andra fykologiska arbeten från tiden efter utgifvandet af Körzine's Species Algarum finner man Cladophoreerna än bilda ett enhetligt slägte än hänförda till de tre i Phycologia generalis uppstälda slägtena. Det synes häraf, att den riktning i Cladophoreernas syste- matik, som nu behandlats, är angifven af KörtziIne. Det fram- går dock af det föregående, att de författare, hvilka förut namngifvits och som väl äro de, hvilka kunna tillmätas den största auktoriteten i hithörande fall, i viss grad afvika från KörziIne's uppfattning. De sluta sig närmast till den syste- matik, som finnes angifven 1 Species Algarum. TI diagnostiken ansluter sig DE Toni nästan fullständigt till KörtzInG, men af- viker liksom åtminstone Hauvck och WILLE från honom deri, att slägtet Cladophora af dem indelas i tre, af KörzInG der- emot i två likvärdiga grupper, att sålunda enligt deras upp- fattning Fucladophora, Aegagropila och Spongomorpha äro lika beslägtade grupper under det enligt KörziIne's i Species Alga- rum framstälda uppfattning Aegagropila och Spongomorpha beteckna grupper, som sinsemellan äro närmare beslägtade än med FEucladophora eller Cludophore vere. FARLOw har infört ett nytt moment 1 karakteristiken nämligen de för Spongomorpha utmärkande »recurved branches,. Om man antar, att det är dessa, som gå under benämning »verfilzte Aeste» hos HAucK, skulle sålunda dessa båda författare öfverensstämma med hvar- andra. För båda dessa liksom för KörzinG gäller dock såsom gruppernas hufvudkarakter växtens yttre form. WILLE har genom användande af en morfologisk karakter: när- eller frånvaron af extrakutikulära förstärkningsrhiziner företagit mera genom- gripande förändringarigruppernas karakteristik och begränsning. En granskning af Körtzine's karakteristik af slägtena eller slägtgrupperna Cladophora, resp. Cladophore vere, Aegagro- pila och Spongomorpha måste utfalla så, att denna är i hög grad ytlig och svag och af den beskaffenhet, att det icke är möjligt att afgöra, om en gifven form är att hänföra till det ena eller andra slägtet eller slägtgruppen eller att till och BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 9 med den möjligheten icke är utesluten, att olika former eller utvecklingsstadier af samma art skulle komma att föras till olika slägten eller grupper. I denna riktning har J. G. AGARDH redan 1846 uttalat sig' om de försök, som dittills gjorts att uppdela det gamla heterogena slägtet Conferva, i detta omdöme sålunda inneslutande KörzINg's systematiska be- handling af detta i Phycologia generalis och ännu 1853 säger AREsScHoUG vid sin behandling af slägtet Conferva i Phyc. Scand.: »genera, quee condidit KörtzInG, nimis artificialia et in natura parum constantia» (sid. 419). Om också detta omdöme i hela sin vidd är för strängt — ty helt visst äro flere af de slägten KörtzIng utbrutit ur det gamla slägtet Conferva inga- lunda artificiella eller för litet konstanta — så torde det dock ega sin giltighet om Cladophora, Spongomorpha och Aegagro- pila såsom sinsemellan skilda slägten. Hvar och en, som egnar ett närmare studium åt dessa växter, skall lätt finna, huru stora svårigheter det möter att skilja mellan Cladophora och Spongomorpha, för att nu hålla oss endast till båda dessa. Äfven KörzIng sjelf, som dock väl bättre än någon annan känner denna svåra växtgrupp, visar, såsom det framgår af hans arbeten, i flere fall osäkerhet i sin uppfattning af be- stämda arter. I Tab. Phyc., Bi oIV, tafl.:83afbildar t.ex. Körzina tvenne Cladophoreer, den ena under namn Spongo- morpha villosa och den andra såsom Sp. lanosa. Det torde icke kunna bestridas, att de habitusbilder, som lemnas af dessa växter, föga öfverensstämma med diagnosen på Spongomorpha. I Spec. Alg. föras likaledes båda växterna till sektionen Spongomorpha af slägtet Cladophora, men i Phyc. gen. åter till slägtet Cladophora, sektionen centrales. Denna sektion elen dessutom Cl. centralis (Lyngb.) KG., Cl. Binderi och Cl Comatula. De båda förra af dessa föras i Spec. Alg. till Spongomorpha under det den sistnämda får qvarstå i Sekt. Cladophore vere af slägtet Cladophora, men flyttas i Spec. Alg. i närheten af arter, hvilka i Phyc. gen. bildade en grupp tillsamman med Cl. arcta, gruppen arcte af slägtet Clado- phora. Bland de i Spec. Alg. till Spongomorpha hänförda ar- terna äro Sp. cymosa och Sp. arcta. Båda dessa hänförde Körzine i Phyc. gen. till slägtet Cladophora, men till skilda sektioner, den förra tillsamman med Cl. utriculosa till sek- tionen fastigiatee. 5 Jfr. J. G. AG., Anadema, sid. 10. 10 F. RB. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉESLÄGTET ACROSIPHONIA. FaArLow's karakteristik" af de båda af honom behandlade underslägtena af slägtet Cladophora: Spongomorpha och Eu- cladophora är 1 sjelfva verket lika svag som KörtzIne's. Visser- ligen innehålles deri den uppgiften, att Spongomorphornas upp- trädande såsom »spongy masses» framkallas af »rhizoidal branches» och >»recurved branches>, men den anger dock icke, att dylika bildningar uteslutande tillkomma detta underslägte; vore så fallet, så skulle de båda underslägtena kunna anses väl karakteriserade. Att detta icke varit författarens mening, synes framgå deraf, att i beskrifningen af en del arter till- hörande underslägtet Eucladophora, t. ex. Ol. refracta och Cl. gracilis förekomma uppgifter om »reflexed>, »recurved»> och »in- curved branchlets», hvilket sålunda visar, att enligt FARLOW'S uppfattning äfven inom underslägtet Eucladophora tillbaka- böjda grenar kunna finnas, om de också icke åstadkomma en sammanfiltning af växten. Visst är för öfrigt, att det gifves arter, som ega båda »rhizoidal branches» och »strongly recur- ved branches» utan att någonsin bilda några »spongy masses>; man jemföre t. ex. den i det följande gifna beskrifningen på Acrosiphomia centralis. Hvad nu sagts om FARLoOW'S systematik af slägtet Clado- phora gäller äfven om HaAUucK's. WiLLE bibehåller i hufvudsak KörtzInes gruppering af slägtet Cladophora 1i Spec. Alg., men har genom sin karak- teristik af sektionerna FEucladophora och Spongomorpha gifvit dessa afdelningar en väsentligt olika begränsning. Till sek- tionen Spongomorpha WILLE kommer nämligen äfven att höra den grupp af Körzines Cladophore vere, hvilken benämnes comose. Då en så pass betydande afvikelse från KöTtzING'S begränsning företages, så kan det sättas i fråga, om det icke varit systematiskt riktigare, att i första hand taga hänsyn till när- och frånvaron af de organ, som WILLE betecknar så- som »Verstärkungsrhizine» och först i andra hand till deras karakter af intra- eller extracutikulära. Förekomsten af ett bestämdt organ med vigtig fysiologisk funktion måste väl an- tagas vara en vigtigare karakter än organets specifika ut- bildning och utveckling. Det skulle sålunda enligt min me- ning varit riktigast, att ur sektionen Cladophore vere KG. utbryta och till sektionen Spongomorpha öfverföra icke blott de arter, som bilda gruppen comose (KG. Spec. Alg.) utan TC FARL., New Engl. Alge, sid. 50 och följ. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. Il äfven de arter, som ega intrakutikulära förstärkningsrhiziner. Detta så mycket mer, som det just är hos dem, som de ifråga- varande organen åtminstone företrädesvis uppträda såsom verkliga förstärkningsrhiziner. Ty äfven om man torde kunna erkänna, att de i hvarje fall, sålunda äfven då de såsom hos flere Spongomorphor äro jemförelsevis fåtaliga och riktade snedt ned- åt. alltså icke sluta sig intill stammen, utföra ett visst förstär- kande arbete, så äro de dock, såsom äfven WILLE på annat ställe" riktigt angifvit, mest och bäst lämpade härför, då de så- som hos CI. rupestris äro intrakutikulära. Hos många kanske mängden af de Spongomorpha-arter jag undersökt, måste jag anse, att de tjenstgöra mera såsom vidfästningsorgan än såsom stödjande eller mekaniska element. Denna vidfästande funk- tion är så mycket vigtigare som Spongomorphorna, så vidt jag kunnat finna, alltid sakna den» Basalzelle» med »korallen- artige kurze Verzweigungen»” hvilken hos flertalet Euclado- phore fullgör vidfästningen. Emellertid bör det å andra sidan märkas, att de intrakutikulära förstärkningsrhizinerna i detta afseende icke väsentligt skilja sig från de extrakutikulära, ty efter hvad jag trott mig finna är det äfven de, som, bry- tande sig fram vid skottets bas, åtminstone i växtens äldre stadium utföra största delen af vidfästningsarbetet. Till ur- sprung, växriktning och funktioner öfverensstämma de begge slagen förstärkningsrhiziner sinsemellan; funktionellt skilja de sig endast däri, att de i vissa fall i följd af sitt förlopp äro kraftigare förstärkande organ än i andra. Men någon skarp skillnad gifves det icke. Så blir t. ex. säkerligen effekten af rhizinernas förstärkning hos den af WinLE” anförda Cl. ophio- phila, hos hvilka rhizinerna äro utvändiga, men sluta tätt in- till stammen, i det närmaste densamma som om dessa organ varit intrakutikulära. Dessa nu anförda förhållanden synas mig innebära, att, om en karakter för Cladophoraslägtets gruppering skulle hämtas från dessa organ, 1 första hand deras förekomst eller icke förekomst borde tagas i betraktande. Å andra sidan torde det kunna angifvas såsom säkert, att de Cladophoreer, hvilka ega intrakutikulära förstärkningsrhiziner 1 sin organisation i öfrigt mera öfverensstämma med de Euclado- phorce, hvilka sakna rhiziner än med Spongomorphorna, hvilket ! Wille, Alg. phys. anat. sid. 20 och följ. 2 Wille, Nat. Pflanzenfam. sid. 115. SKWaällé, Amf öst. st T15. 117 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCESLÄGTET ACROSIPHONIA. synes visa, att från dessa organ ingen tillfredsställande karakter för Cladophoreernas indelning i naturliga grupper kan hämtas. WILLE har derför enligt min mening förfarit fullt riktigt, då han icke tillmätt den af dem gifna karakteren högre värde än för utmärkande af sektioner inom ett slägte. Detta är i korthet den ena riktningen inom Cladophoreernas systematik. Den andra är anvisad af J. G. AGARDH. I förut citerade uppsats: Ånadema, ett nytt slägte bland Algerne" med- delar denne fykolog såsom utdrag ur ett då ännu otryckt arbete ett försök att på nya karakterer uppdela det gamla slägtet Conferva 1 särskilda slägten. De urskilda slägtena äro sju: Myxonema, Tiresias, Lychete, Acrosiphonia, Conferva, Acanthonema och Anadema. Deras karakteristik hvilar på »cellulernas uppkomstsätt och det deraf beroende olika utveck- lingssättet af frons samt de olika cellernas olika funktioner». Af dessa sju slägten är det Acrosiphonmia och Conferva som omfatta hufvudmassan af nutidens Cladophoreer, ehuru sådana ingå äfven i slägtena Lychete och Acanthonema. Med dessa senare arter har jag icke hittills kunnat sysselsätta mig och håller mig derför till de båda förstnämda slägtena — de enda för öfrigt, som innehålla skandinaviska arter. Den diagnos, J. G. AGARDH lemnar af slägtet Acrosiphonia, har följande lydelse: »FErons filiformis, articulata, homogenea, ramosa, articuli juniores (superiores) elongati, continua subdivisione divisi, adultis et inferioribus ita brevissimis. Fructus nondum obhservati.>”) Det anges vidare om dessa Conferver, »att de synas växa i två olika perioder så nämligen att den unga tråden växer hastigt med långa celluler som stundom härma tråden af en Siphoné. Dessa celler blifva småningom kortare genom en repeterad tudelning. Häraf blir den följd, att de nedre cellerna blifva de kortaste och på visst sätt de yngsta. Sedan denna interkalära delning nått sin gräns (2?) synes den nedre de- len af växten fortlefva utan vidare förändring än att den genom täta rottrådar, som de öfre grenarne nedsända, sammansnärjes i flere skilda fasciklar, hvilka ha en annan färg än den öfre delen af växten. Äfven grenarne ha det egendomliga, att de icke vid basen afsnöras utan sammanhänga med den stjelkled, ! Jfr äfven Öfvers. af Kgl. Vet.-Akad. Förh. 1846, sid. 103. 2 I det af J. G. AGARDH utgifna arbetet Caroli Ad. Agardh Icones alga- rum inedite fasciculi qui exstant duo. Lunde 1846, har diagnosen något olika lydelse nämligen: >A. fronde subheterogenea, articulis superioribus elongatis continua divisione subdivisis, inferioribus hoc modo sensim, brevioribus.> BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 13 hvarifrån de utgått.» -— Såsom typer för slägtet anföras Con- ferva lanosa (= C. congregata), C. arcta (= OC. centralis) och C. membranacea (= Vaucheria brasiliensis MART.). Slägtet Conferva har följande diagnos: »Frons filiformis, articulata, homogenea, simplex aut varie ramosa, articuli adulti indivisi, superiores breviores, novi divisione articuli terminalis orti. Sporidia subglobosa, motu predita per mamillam tubulose productam erumpentia. Comniocyste externa, ad fila lateraliter sessiles.> Om slägtet tillägges:»Hos största delen af de greniga Conferverne växer individet dels genom en jemn förlängning af de existerande cellulerna dels genom nya cellers bildning till följe af den terminalas tudelning. De öfversta cellulerna äro sålunda de yngsta och de kortaste, de nedersta de äldsta och oföränderliga, sedan de uppnått en bestämd längd..... Grenarne uppstå på samma sätt genom en lateral utvidg- ning af cellmembranen, som fortgår tills den nya grenen fått en vanlig cellul-längd, då den genom ett diaphragma af- skiljes från modercellulen.> Af den typförteckning, som lemnas, framgår, att detta slägte till sin begränsning omfattar de sektioner af slägtet Cladophora, som benämnas Cladophera vera eller Eucladophora och Aegagropila med uteslutande af ett fåtal arter, hvilken af J. G. AGARDH föras till det nya slägtet Lycheete. Om, såsom J. G. AGARDH anmärker, förut gjorda försök att sönderdela det gamla slägtet Conferva, ingenstädes funnit fullt erkännande, så kan detta i ännu högre grad sägas om detta försök af honom. Den enda fykolog, som, så vidt jag har mig bekant, erkännt detsamma är J. E. ARESCHOUG, hvilken på samma gång han fäller det ofvan citerade omdömet om KöTzInG's systematisering af ifrågavarande växtgrupp yttrar: »melius rem tractavit J. G. Agardh, qui veris principis sua superstruxit genera.» Hans erkännande af J. G. AGARDE'S system går dock icke längre — af grunder som ej angifvas — än att två af de nämnda slägtena: Acrosiphonia och Conferva upptagas såsom underslägten wnder UConferva; jfr. Phyc. scand. s. 419 och följ. I öfrigt har bristen på erkännande gått så vidt, att t. o. m. i ett så betydande arbete som de Tonrs Syll. Alg. icke ens namnet Acrosiphonia upptages bland synonymerna till Cladophora, ehuru här dock finnes ett sådant namn som Spongosiphonia ARESCH, hvilket betecknar ett slägte, som af dess uppställare själf indrogs några år efter sedan det publicerats. 14 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉESLÄGTET ACROSIPHONIA. Mina studier öfver Skandinaviens Cladophoreer hafva bi- bragt mig den öfvertygelsen, att de två så väsentligt skilda ntvecklings- och byggnadstyper, på hvilka J. G. AGARDH grundat slägtena Acrosiphonia och Conferva förekomma ut- präglade och konstanta inom Cladophoreernas grupp. Jag har tillika funnit, att skillnaden mellan dem icke inskränker sig härtill, utan att dessa olikheter uppträda regelbundet i förening med andra af dels lika vigtig, dels kanske systema- tiskt ännu vigtigare art. Jag tvekar därför icke, att i dessa båda af J. G. AGARDH grundade slägten se fullt naturliga och berättigade slägten, hvilka ega karakterer af vida högre systematiskt värde än de slägten, underslägten eller sektioner, i hvilka Cladophoreerna af andra systematici uppdelats. Jag hänvisar 1 öfrigt till den framställning af slägtet Acrosiphonia's organisation, som i det följande lemnas och till den redogörelse för öfriga skandinaviska Cladophoreer, som jag skall inom den närmaste framtiden meddela. Om det sålunda bör anses berättigadt att låta de Clado- phoreer, hvilka tillhöra den för Acrosiphonia J. G. AG. ut- märkande byggnads- och utvecklingstypen, bilda ett slägte, så torde måhända skilda meningar uppstå beträffande det namn, slägtet bör bära. Namnet Acrosiphonia är yngre än de Kitzingska slägtnamnen Cladophora, Spongomorpha och Aega- gropila. Det af dessa, som skulle kunna komma i fråga, är Spongomorpha. Acrosiphonia omfattar dels hvad Körzine be- nämnt Spongomorpha dels den sektion af Cladophorce vere KG., som betecknats med namnet comose. Inom denna senare art- grupp finnes Cladophora vauchericeformis (AG.) KG. Om den eller kanske rättare om Conferva vauchericeformis ÅG. angaf HarveEY! och efter honom AREsScCHoUG,” att den är en utveck- lingsform af Cladophora (Spongomorpha) arcta (DIuLv.) Ke. Med reservation har jag sedermera framställt” den uppfattningen, att, om detta gäller om nämnda växt, alla de arter, hvilka KörzinG hänför till gruppen comos:e, måste betraktas såsom tillhörande Cl. (Spongomorpha) arcta's formkrets eller utveck- lingssfer. Enligt då gängse åsigt var nämligen denna art mycket mångformig, under det skillnaden mellan de till com os: hänförda arterna syntes mycket ringa och 1 flere fall svår ItIfr, Bbhycslirita tad. 135; ? Phyc. scand. sid. 426. 3 Alge arct. Sea sid. 304. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 15 att klart uppfatta. Till denna mening hafva FARLow,' HAUCK” och DE Toni? slutit sig utan att hafva närmare studerat denna i sjelfva verket vigtiga fråga. Om denna uppfattning vore riktig, skulle alltså Acrosiphonia och Spongomorpha erhålla samma omfång, och stränga prioritetsifrare kunde derför upp- ställa den fordran, att för slägtet det äldre namnet Spongo- morpha borde användas, men namnet Acrosiphonia förvisas till synonymiregistret. Häremot torde den berättigade invänd- ningen kunna göras, att slägtet Spongomorpha då skulle er- hålla en väsentligt annan karakteristik än den ursprungliga och än den, som i det stora hela äfven sedermera tilldelats det, hvilket utan tvifvel skulle leda till ännu större oreda och förvirring än som redan råder inom denna växtgrupp. Nekas kan det väl dessutom icke, att det skulle innebära en orätt- visa mot J. G. AGARDH, om man erkände såsom berättigad den slägtkarakter, han först uppdagat, men förkastade det namn, som var ett uttryck för densamma. Härtill kommer, att, enligt hvad jag numera tror mig kunna bevisa, det gifves Cladophoreer, hvilka tillhöra gruppen comose KG. och antingen äro identiska med eller nära beslägtade med de arter, som af KörtziIngG hänföras till denna grupp, men som icke äro utvecklingsformer af Spongomorpha urcta eller denna nära stående arter, utan fullt sjelfständiga, starkt utpräglade och lätt karakteriserade arter. Då nu dessa äro fullt typiska Acrosiphonia-arter, men icke låta hänföra sig till slägtet eller sektionen Spongomorpha i dess vanliga och ursprungliga be- märkelse, så följer häraf, att namnen ÅAcrosiphonia och Spongo- morpha ingalunda äro liktydiga och de slägten, som de be- teckna, äro af olika innehåll och omfattning. Jag anser det derför vara såväl minst vilseledande som rättast, att, om den af J. G. AGARDH angifna slägtkarakteren blir gällande, slägtet får bära det namn, Acrosiphonia, som ursprungligen blef det gifvet. Deremot anser jag mig icke böra använda namnet Con- ferva för det slägte, som J. G. AGARDH betecknar med detta namn. Redan förut hade detta ett helt annat innehåll och systematiken efter denna tid har gått i en sådan riktning, att det nuvarande slägtet Conferva innefattar Chlorophyceer, så ! New Engl. Alge, sid. 50. ? Meeresalg. sid. 445. 3 Syll. Alg. sid. 335. 16 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. långt skilda från de växter, hvilka J. G. AGARDH hänför till slägtet, att de icke ens upptagas i samma familj som dessa. Ett försök att återföra detta namn till det af J. G. AGARDH under detsamma karakteriserade slägtet skulle derför åstad- komma en hög grad af förvirring. Med numera allmänt an- tagna prioritetsprinciper vore väl icke heller ett sådant för- sök berättigadt, då hufvudmassan af de arter, hvilka af J. G. AGARDH betecknas med slägtnamnet Conferva, tillhöra det ur det gamla slägtet Conferva redan före J. G. AGARDH'S klassifikation af detsamma utbrutna slägtet Cladophora, hvilket slägtnamn de också allt sedan i regel burit. Mig synes derför, att det slägte, hvilket J. G. AGARDH benämner Conferva, bör kallas Cladophora (K6.) J. G. AG. Om detta slägtes omfattning kan jag för närvarande icke med bestämdhet yttra mig. Den fråga, som skulle besvaras, vore den, om de växter, som af KöTtzING sammanförts under benämningen AÅAegagropila, äro att anse såsom representanter för ett eget slägte eller efter J. G. AGARDH'S uppfattning vid uppdelningen af det gamla slägtet Conferva såsom arter af slägtet Cladophora (K6e.) J. G. AG. (Conferva s. s. J. G. AG). Jag har hittills icke haft tillfälle att nöjaktigt undersöka någon art af denna vid våra kuster mycket svagt represen- terade grupp och derför icke kunnat bilda mig någon bestämd uppfattning om dess slägtskapsförhållande. Det vill dock synas, att, äfven om man 1 likhet med J. G. AGARDH anser dem höra under slägtet Cladophora (K6.) J. G. AG. de dock i sin biologi och väl äfven i samband härmed till sitt ut- vecklingsförlopp afvika så betydligt från de typiska Clado- phora-arterna, att de böra få bilda åtminstone en benämd sektion af slägtet Cladophora. Slägtet Acrosiphonia J. G. AG. 1. Organografisk öfversigt.! Habitus. Dessa växter uppträda i form af tofsar eller mattor. Tofsarne äro stundom pensellika, d. v. s. omvändt ! Den redogörelse för slägtet Acrosiphonias organografi, som jag här lem- nar, grundar sig uteslutande på slägtets skandinaviska arter och dem bland BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD: III. N:0 5. 17 kägellika. En typisk sådan form har ÅA. stolonifera KIELLM. (Tafl. VI, fig. 1). Så synes också vara fallet med A. minima (Fosn.) KJIELLM. Jfr. Wirrr. et Norpst. Alg. exs. fasc. 19, n:r 926. Denna penselform synes icke vara vanlig och till- hör, så vidt jag känner, endast epifytiska arter. Vanligen äro tofsarne mera stråligt bygda, närmande sig formen af ett halfklot eller $t. o. m. ett klot. En sådan form kunna både epifytiska t. ex. 4. bombycina KJIELLM. och på sten växande arter hafva. En väl utpräglad sådan form har den på sten växande ÅA. vernalis KJIJELLM., då den är rikt utvecklad, och ÅA. centralis (LYNGB.) KJELLM., särskilt såsom ung; jfr. t. ex. tafl. V, fig. 1. Öfvergångar mellan dessa typer finnas, t. o. m. hos samma art. Såsom ung är t. ex. A. hamulosa KJIJELLM. tjockt penselformig, men blir såsom äldre nästan bollformig. Såsom exempel på mattformiga Acrosiphonior kunna Å. setacea KJIELLM. och ÅA. flaccida KJELLM. anföras. De bibehålla matt- formen såsom äldre, ehuru de då ofta under vissa förhållan- den blifva mera stråligt utbredda och närma sig klotformen. Stundom hafva mattorna en föga utbredd bas och påminna då mycket om de tofslika arterna. Så synes t. ex. fallet vara med AA. pemicilliformis (Fosn.) KJerrm. Detta är de typiska mattorna. Det finnes äfven mattor af annat slag. Å. effusa KJIELLM. är den mest utpräglade representanten för sådana. Deras allmänna form kan icke gerna betecknas annat än matt- lik, men växten består i sjelfva verket af två olika afdel- ningar eller våningar, nämligen af ett basalt, temligen tjockt och ganska vidt på underlaget utbredt parti och från detta utgående, mer eller mindre tätt intill hvarandra närmade pengel- eller nästan bollformiga delar; jfr. tafl. VII, fig. 1. En likartad, ehuru mycket svagare utpräglad dylik form har A. pallida KIELLM. dessa, hvilka kunnat undersökas i Jefvande tillstånd eller på material, så kon- serveradt, att en närmare undersökning varit möjlig. På vanligt sätt konser- veradt, d. v. s. på papper upplagdt och torkadt material lämpar sig icke här- till. För samlare af dessa växter torde jag derför böra påpeka, att det för närmare undersökning är nödigt att hafva växten icke blott på vanligt sätt uppfästad utan äfven omedelbart efter upptagandet ur hafvet inlagd i utspädd sprit, svag saltlösning, liquor Hantzschii eller andra konserveringsvätskor, som ej för starkt förändra cellbyggnaden och behålla växten i det skick, att en utredning af den allmänna byggnadsplanen är möjlig. Lämpligast har jag funnit svag saltlösning och liquor Hantzschii vara. Deri konserverade Acro- siphonior hafva under mer än 10 år hållit sig utmärkt väl, t. o. m. endast i ringa grad förändrat sin färg. 2 18 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. De typiska Acrosiphonia-mattorna äro nederst vid basen mycket löst sammanfiltade, men i öfrigt helt och hållet rediga, bildade af sinsemellan fria element. Exempel härpå lemna särskilt ÅA. setacea KJIELLM. och Å. flaccida KIELLM. Detta gäller också om en del tofslika Acrosiphonior, t. ex. ÅA. stolo- mfera KJIELLM., men 1 regel äro dessa ett längre stycke uppåt från basen mot spetsen, stundom, i synnerhet i fullt utbildadt tillstånd, nästan till spetsen mer eller mindre sammanfiltade, stundom så hårdt och inveckladt, att det icke är möjligt att åt- skilja och något längre stycke följa de element, som ingå i dem. Sammanfiltningen är icke i alla fall densamma. Stun- dom t. ex. A. vernalis KJIJELLM. bilda elementen från hvarandra nästan ända till basen skilda knippor, 1 andra fall bestå tof- sarne eller bollarne väl också af knippor, men dessa samman- hänga nedtill mer eller mindre högt upp. De särskilta knip- porna äro stundom nästan jemntjocka, antingen mycket lösa t. ex. A. bombycina KJIELLM. eller mera fast hopvecklade, oftare dock pensellika, vid basen smala, sammanfiltade, upptill ut- vidgade och åtminstone i växtens yngre tillstånd rediga; t. ex. A. hamulosa KJIELLM. 0. a. I äldre stadium blifva hos dessa alla eller en del knippor ej sällan till hela sin längd samman- filtade och antaga då andra former t. ex. utdraget klubblik, smalt ägglik o. s. v. Äro knipporna i samma boll mycket talrika såsom t. ex. hos ÅA. pallida KJIErLm. blifva de ofta mer eller mindre starkt sammantryckta. Hos arter med tydligt och starkt utveckladt basallager är detta tätt sammanfiltadt, bestående dels och hufvudsakligen af Acrosiphonia-element, men dessutom af bland dessa inväfda alger af andra slag. En vanlig beståndsdel bilda Ectocarpus- och Pylaiella-arter, En- teromorpha- och Cladophora-arter, Ralfsia verrucosa m. dl. Acrosiphoniornas storlek vexlar inom temligen trånga gränser. Detta gäller såväl om arterna sinsemellan som om hvarje särskilt art under olika förhållanden. Jag sluter detta deraf, att arter, som jag sett från olika ställen såväl inom som utom Skandinavien, visa knappt anmärkningsvärda stor- leksolikheter. Störst af de skandinaviska arterna äro Å. cen- tralis (LYNGB.) KJIJELLM. och Å. grandis KJELLM., hvilka nå en längd af omkring 9 cm. Minst af våra arter äro ÅA. vernalis KJELLM. och ÅA. lanosa (RorH) J. G. AG., hvilkas höjd blott uppgår till omkring 1—2 cm. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 19 Större vexling visar sig i de mattorna och tofsarne sam- mansättande elementens groflek. Ytterligheterna bilda i detta afseende å ena sidan Å. setacea KJELLM. och Å. flaccida KIJELLM., hvilkas gröfsta axlar 1 sina gröfsta delar äro omkring 250 u. tjocka, å andra sidan arterna Å. effusa KIELLM., Å. bombycina KJIELLM., A. minima (Fosn.) KIELLm. m. fl., hvilkas tjocklek är 10 gånger och derutöfver mindre än de förras. Visserligen är icke tjockleken densamma i alla axlar hos samma art, men de af mig undersökta Acrosiphonior, hvilka på grund af andra karakterer kunna betraktas tillhöra samma art, visa en hög grad af öfverensstämmelse 1 groflek, då likvärdiga delar hos olika exemplar jemföras sins emellan. Jag tror det derför vara befogadt att låta grofleken ingå såsom ett vigtigt led i artkarakteristiken. Styfheten står icke i något bestämdt förhållande till grof- leken. Arter, som med hänsyn till groflek mycket likna hvar- andra, kunna i styfhet visa stor olikhet. Skarpast fram- träder detta måhända eller är åtminstone lättast iakttagbart hos de grofva arterna sådana som t. ex. ÅA. setacea KJIJELLM. och AA. flacceida KJIELLMm., hvilka båda äro af i det närmaste samma groflek och såsom redan framhållits gröfst af våra hit- tills kända arter, men med hänsyn till styfhet så olika hvar- andra, att de med lätthet kunna skiljas härpå. ÅA. setacea KJIELLM. är styf som borst och sammanfaller icke eller föga, då den upptages ur vattnet, under det deremot A. flaccida KJIELiM. är 1 hög grad slak och slankig. Bland fina arter, som häruti mera afvika från hvarandra, kunna nämnas den temligen styfva A. vernalis KJELLM. och den mycket flaccida ÅA. bombycina KIELLM. Det må anmärkas, att denna olikhet i styfhet åtminstone icke alltid beror på olikhet i cellängd, väggtjocklek eller andra gröfre histologiska förhållanden, ty häri kan, såsom fallet är med A. setacea KJELLM. och Å. fluccida KJIELLM., stor öfverensstämmelse råda. Hvad i organisationen, som hetingar den, har det ännu icke lyckats mig att upp- daga. Alla Acrosiphonior hafva naturligtvis en grön färg, men den uppträder i olika, för hvarje art, så vidt jag funnit, be- stämda skiftningar. Somliga arter, exempelvis ÅA. effusa KJELLM., äro klart gräsgröna, andra t. ex. ÅA. setacea KJELLM. hafva en djup, mättadt grön färg, gående åt svartgrönt. En ofta förekommande skiftning är gulgrön med starkare eller 20 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. svagare dragning åt gult. Denna kan vara mättad t. ex. A. vernalis KIJELLM. eller blek t. ex ÅA. pallida KJIELLM., hos hvil- ken senare färgen i växtens äldre tillstånd närmast kunde be- tecknas såsom hvitgrön. En blek grön färg med temligen stark dragning åt olivbrunt förekommer hos ÅA. bombycina KJIELLM. Färgstyrkan är icke alltid densamma hos växten i dess helhet och icke lika under olika utvecklingsstadier. De yttre eller öfre delarne äro, åtminstone så länge växten ännu befinner sig i starkare tillväxt, mörkare än de inre eller nedre delarne och ofta är färgen mera mättad vid basen än ett stycke derofvan. Så t. ex. hos A. vernalis KJIJELLM. och A. centralis (LYNGB-.) KJELLM. Den senare är såsom ung mörkare gulgrön än såsom fullt utvuxen, då den öfvergår 1 fertilt tillstånd. Efter tork- ning förhålla sig Acrosiphoniorna till färgen ganska olika. Somliga arter t. ex. de båda nyssnämnda bibehålla härvid sin färg och färgfördelning. Andra blekna till hela sin utsträck- ning &t. ex. ÅA. pallida KJIEuLm., hvilken slutligen blir nästan hvit, hos åter andra aftar färgstyrkan blott i de nedre delarne, under det de öfre antingen såsom hos ÅA. stolonifera KIELLM. bibehålla sin naturliga färg eller antaga en mörkare, t. ex. A. bombycina KJIELLM., 1 hvilket senare fall växten efter tork- ning på papper eger en mörkare kantzon. De flesta af mig närmare kända Acrosiphoniorna hafva i lefvande tillstånd ingen glans. Hos en art ÅA. effusa KIELLM. finnes en tydligt urskiljbar, om också svag sammetsglans och hos i saltlösning förvarade exemplar af ÅA. bombycina KIJELLM. har jag iakttagit en svag silkesglans. Vid torkning antaga flere arter en egendomlig fett- eller slemglans, särskilt i de öfre eller yttre delarne. Så t. ex. ÅA. centralis (LYNGB.) KJELLM., A. stolonifera KIELLM., Å. lanosa (RotH) J. G. AG. o. a. Andra arter sakna äfven då all glans. ÅA. effusa KJIJELLM. är såsom torkad matt. Ingen af de Acrosiphonia-arter, som jag närmare under- sökt, eger någon högre grad af slemmighet. En olikhet i detta afseende visar sig dock råda under dessa växters olika utveck- lingsstadier, så nämligen att växten såsom ung är slemmigare än såsom äldre och fullvuxen. Detta gäller också om äldre och yngre delar, de senare äro slemmigare än de förra, så att de nedre delarne af växten vid dess uppläggning och torkning på papper icke eller mycket löst fästa vid detta, de öfre mera, stundom ganska fast. Olika arter visa en om också ej synner- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 21 ligen betydlig olikhet äfven häruti. Så är A. setacea KJELLM. afgjordt mindre slemmig än ÅA. flaccida KIELLM., Å. stoloni- fera KJIELLM. och A. lanosa (RotH) J. G. AG. slemmigare än A. pallida Kserim. Den sistnämnda är måhända af Skandi- naviens hittills närmare undersökta arter den minst, de båda med den jemförda de mest slemmiga. Allmän byggnadsplan. Väl finnes det om dessa växter i litteraturen angifvet, att de uppträda i form af »cespites», »stuftss, »Rasen» 0. s. v., men en analys af dessa tufvor, tofsar, mattor eller en uppgift om deras uppkomst och i sammanhang här- med ett angifvande af deras högre och lägre grad afindividualitet föreligger, så vidt jag har mig bekant, icke. I fertalet fall framträda mattorna, men i synnerhet tofsarne så begränsade utåt och så inom sig sammanslutna till en enhet, att man är benägen att uppfatta dem såsom växtindivid af samma slag som t. ex. tufvorna af en tufbildande Graminé eller Cyperacé, d. v. s. såsom bestående af med hvarandra genetiskt samman- hängande skott och skottsystem af olika ordningar och från olika års- eller utvecklingsperioder. Mot en sådan uppfatt- ning kunna från rent teoretisk synpunkt enligt min mening icke några berättigade invändningar göras. Man kan ju tänka sig, att ur någon slags fortplantningskropp — en zygot, en spor, en gonidie — en axel utvecklade sig, hvilken redan från basen utbildade sidoaxlar, som på samma sätt rikligt och upprepadt förgrenade sig. TI så fall skulle ju redan under en vegetations- period ett skottsystem uppkomma af tofslik form. Större ut- bildning skulle denna växtkropp erhålla, om dess uppbyggande icke inskränktes till en, utan utsträcktes öfver flere vegetations- perioder, så att i hvarje årsgeneration af skott basaldelarne blefve vid lif och under den följande perioden utvecklade nya skott. Om de basala skotten eller en del af dem blefve ute- löpande eller om ur fortplantningskroppen, såsom ju i många fall inträffar, ett rikgrenigt, rhizomartadt skottsystem upp- komme, från hvilket sedermera vertikala skott utbildades, så vore härigenom en mattformig växtkropp danad. Men en annan uppfattning skulle också kunna hafva starka skäl för sig, den nämligen att Acrosiphonia-tufvorna — för att begagna detta ord såsom inbegripande både tofs- och mattformen — icke vore individuella, utan utgjordes af tätt sammanväxande individ, hvardera af sitt särskilta ur- sprung, utgånget ur hvar sin fortplantningskropp. Ett skäl 22 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. för ett sådant antagande skulle man kunna finna deri, att dessa växters rörliga fortplantnings- (och propagations-) kroppar under sin rörelse hålla sig mera tätt sammanslutna och sär- skilt mot rörelsens slut i följd af sin likartade retlighet mot yttre krafter bilda täta grupper. En annan möjlighet vore den, att tufvorna sammansattes af individuella delar, men att dessa stode i ursprungligt gene- tiskt samband, i det hvarje tufvas första ursprung varit en fortplantningskropp och från det primära individet propaga- tiv, icke gonidial individbildning inträdt och fortsatts en längre eller kortare tid såväl från det primära som de succe- sivt på propagativ väg uppkomna individen. Det bör af dessa antydningar framgå, att fere sätt för tufvornas uppkomst äro möjliga och att en väsentlig lucka i dessa växters lifshistoria qvarstår, så länge det icke är ut- redt, af hvad art tufbildningen är. Jag har väl icke ännu kunnat följa någon af de hithörande växterna från dess utveckling ur en fortplantningskropp, utan måst hålla mig till växten i mera framskridet utvecklings- stadium, men jag anser mig dock på grund af dylika under- sökningar kunna lemna ett ej ovigtigt bidrag till besvarande af frågan om Acrosiphoniornas sammansättning och bildning. Jag vill dock i förväg angifva, att en utredning af dem i vissa fall möter nästan oöfvervinneliga svårigheter, emedan det hos de fina, fast sammanfiltade arterna såsom ÅA. pallida KJIJELLM. och andra är nästan omöjligt att med full säkerhet följa ett bestämdt element från dess spets till dess utgångspunkt; hos de gröfre arterna är detta väl tidsödande, men dock ganska lätt utförbart. Resultatet af mina undersökningar 1 denna rikt- ning är, att hos alla arter, af hvilka jag haft tjenligt material att tillgå, tufvorna uteslutande eller hufvudsakligen bildas af delar, hvilka väl kunna vara på hvarjehanda sätt med hvar- andra mer eller mindre tätt och hårdt förbundna, men dock måste gälla såsom individuella enheter. Hvad dessa individs ursprung angår, så anser jag mig kunna antaga, att åtmin- stone den stora mängden af de i en tufva ingående individen äro af propagativ natur. I de fall, då det lyckats mig att erhålla basaldelen fullt klar, har det visat sig, att hvad som bör gälla såsom växtens skottsystem antingen utgår från en egendomlig cellkomplex — basalkropp — eller också nederst är af den beskaffenhet, att det kan på fullgoda skäl antagas, att BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:05. 23 skottsystemet en gång utgått från en dylik basalkropp, men under utvecklingens fortgång aflöst sig från denna och efter detta undergått vissa förändringar till sina basala delar i öfverensstämmelse härmed. Denna basalkropp, som hos olika arter har olika form och byggnad, öfverensstämmer till sin organisation med af växten under sin utveckling frambragta metamorfa axlar och axeldelar, hvilkas natur af propagativa organ jag måste anse fullt antaglig och klar. En närmare redogörelse för dessa förhållanden skall jag i det följande lemna. Häraf följer sålunda, att Acrosiphoniorna äro växter, som föryngra sig genom metamorfa axlar och att de tufvor, som de bilda, sammansättas af individuella enheter, hvilka ute- slutande eller till sitt stora fertal uppkommit på propagativ, icke gonidial väg. Om såsom ofta är fallet de för propaga- tionen metamorfoserade axlarne äro 1 högre grad utlöpande, kan naturligen härigenom en bildning af nya tufvor ske, dock måste jag lemna oafgjordt, om och i hvilken utsträckning så är fallet. Antagligast är väl, att en sådan uppkomst af nya tufvor är ringa 1 jemförelse med den, som inträder genom fort- plantningen och den gonidiala propagationen. Såsom redan angifvits, äro hos vissa Acrosiphonia-arter tufvorna nästan helt rediga, de särskilta individen sålunda till nästan hela sin längd fria från hvarandra, hos andra arter mer eller mindre högt upp tätt sammanfiltade eller samman- snodda. Det synes vara FARLOW,! som först satt denna sam- manfiltning 1 sammanhang med förekomsten af »rhizoidal branches» och »recurved branches». Det är visserligen obestrid- ligt, att dessa organ bidraga till de i tufvorna ingående indi- videns sammanbindning sinsemellan, men det bör dock märkas, att den icke alltid uteslutande beror härpå. Vid undersökning af t. ex. A. hamulosa KIJELLM. blir det påtagligt, att föreningen betingas af de hos denna art mycket talrika hak- eller krok- grenarne och de likaledes mycket talrika rötterna. Men hos andra arter, hvilkas tufvor äro ännu fastare sammanbundna och hopvecklade än dennas, kunna krokgrenar helt och hållet saknas och rotsystemet vara ganska svagt utveckladt. TI sjelfva verket gifves det en annan orsak till tufvornas sammanfiltning, näm- ligen de med skott jemförliga axlarnas växsätt. De af dessa, som äro eller utbildats såsom hufvudaxlar och hufvudgrenar, växd nämligen icke raka utan mer eller mindre slingrande, ! Jfr. FARL. New Engl. Alge sid. 50. 24 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. om hvarandra, bildande en mer eller mindre hopdragen spiral. Denna revolutiva växform är skarpt utpräglad hos vissa arter t. ex. A. vernalis KIELLM., hos andra åter mindre märkbar och af underordnad betydelse. Den nämnda arten är lärorik, emedan tufvornas sammanfiltning hos den icke blott åstad- kommes genom detta växsätt utan tillika genom krokgrenar och i viss grad äfven genom rötterna, hvilka under sitt växande nedåt sluta sig omkring och sammanbinda en mer eller mindre rik knippa af axlar. Det följer af denna framställning, att enligt min upp- fattning icke blott när- och frånvaron af sammanfiltning utan äfven tufvornas sammanfiltningssätt och grad kan och måste blifva af vigt vid artuppfattningen och artkarakteristiken. Jag anser mig böra framhålla detta särskilt, emedan jag skall behandla samma former och arter som före mig ARESCHOUG, hvilken är af en olika mening, såsom framgår af hans Phyc. Scand. I detta arbete upptagas under Conferva arcta fyra former, af hvilka tre angifvas såsom »cespitose, filis inter se liberis», den fjerde karakteriserad bland annat genom »filis in fwmiculos intortis>, auf. st. sid. 426, och om Conferva uncialis och till den hänförda former angifves det: »in statu maxime juvenili ommes tres forme habent fila sepe libera neque> — såsom fallet uppges vara med den fullt utbildade växten — »in funi- culos intorta», sid. 428. Individens allmänna organisation. De tufvorna sam- mansättande växtindividen bestå af axlar af två slag, olika sinsemellan till anläggning, växriktning, växsätt, byggnad och funktion. Det ena slaget motsvarar högre växters skott, resp. skottsystem, det andra högre växters rotsystem. Skottsystemet utgöres af axlar, skott, af olika ordning, ofta också af olika utbildning, så att åtskillnad kan göras mellan typiska och metamorfa skott. Rötterna äro äfven de af två olika slag, de ena af mera typisk, de andra af mera metamorf karakter. Skottsystemets byggnad. Hufvudskottet visar vissa olikheter såväl hos olika arter som individ af samma art, t. 0. m. individ 1 samma tufva. Minst vanligt och, så vidt jag med säkerhet känner, endast hos en art, A. flaceida KJIJELLM., uteslutande förekommande är det, att hufvudskottet fortsätter monopodialt hela skottsystemet igenom, utgörande ett gemen- samt ursprung för hela grensystemet. Såsom regel har jag funnit hufvudskottet mycket kort, stundom nästan rudimen- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 25 tärt. Spetstillväxten upphör efter en kort tid. Förloppet här- vid har jag kunnat följa hos A. vernalis KJELLM. På tafl. V framställa fig. 5 och 6 två dylika hufvudskott. Fig. 5 åter- ger detsamma ännu stadt i tillväxt med lifskraftig toppeell. Från denna axel har utbildat sig två sidoaxlar. Dessa äro af olika värde. Den ena (fg) är ett rent föryngringsskott, som kommer att förhålla sig som hufvudskottet, den andra (hg) är en stark gren, som i det fullt utbildade skottsystemet fram- träder såsom hufvudgren och med sina förgreningar utgör dess hufvudsakliga del. Fig. 6 visar ett hufvudskott af i det när- maste samma utbildning blott med den skillnaden, att det ut- sändt två rötter (r) och att intet förynringsskott, men två hufvudgrenar (hy) kommit till utveckling. Anmärknings- värdaste olikheten är den, att dess toppeell är död och att den subterminala cellen i följd häraf undergått en egendomlig ombildning. I fullt utveckladt tillstånd kommer detta hufvud- skott sålunda att bestå af endast två celler. Att A. hamnulosa KJIELLM., ÅA. setacea KJIELLM. och ÅA. stolonifera KJIELLM. för- hålla sig på ett likartadt sätt framgår af tafl. I, fig. 2—3, tafl. II, fig. 5, och tafl. VI, fig. 3, 1 hvilka alla figurer teck- net " anger den slutliga spetsen af hufvudskottet. I vissa fall utgår hufvudgrenen eller hufvudgrenarne från hufvud- skottet, i andra fall är så icke förhållandet. Fig. 5, tafl. II visar en af de förekommande olikheterna. Från hufvudskottet (hsk) utgå utom rötterna (r,') tre sidoskott, af hvilka två (hg) äro utbildade såsom nästan lika starka hufvudgrenar; det tredje (fg) har, sedan det vuxit ett kort stycke, antagligen till blott tre cellers längd upphört i växandet genom topp- cellens bortdöende. Från detta har utvuxit ett sidoskott af andra ordningen, hvilket utvecklat sig till en gren af ungefär samma styrka som de båda hufvudgrenarne af första ordningen. Ett likartadt förhållande förekommer hos ÅA. centralis (LYNGB.) KJIELLM., såsom framgår af tafdl. IV, fig. 4, liksom också hos A. hamulosa KJIELLM., tafl. I, fig. 2, här blott med den skill- naden, att det från hufvudskottet utgående, med (fg) på figu- ren betecknade skottet, under sin spets vid "= utskickat två till hufvudgrenar utbildade sidoskott. Begränsningen af detta skott hade inträdt genom toppcellens bortdöende och upplös- ning. Skottets spets hade det utseende, som genom taf. I, fig. 11 angifves. Basaldelen af den ursprungliga toppcellens vägg fans ännu qvar och den subterminala cellen hade under 26 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. den ursprungliga öfre tvärväggen utbildat ett kupolformadt väggstycke af annan beskaffenhet än den ursprungliga väggen. Jag har antagit, att i dessa senare fall de med (fg) beteck- nade, begränsade skottstyckena äro af samma slag som det skott hos A. vernalis KJELLM., hvilket erhållit samma beteck- ning och som jag tolkat såsom ett rent föryngringsskott, hvars funktion skulle vara att utbilda, uppbära och sammanhålla hufvudgrenarne, som äro växtens hufvudorgan. I fertalet fall äro dessa föryngringsskott fåtaliga och obetydligt utvecklade. Hos en ung Acrosiphonia, hvilken torde vara ÅA. effusa KJIJELLM., har jag dock funnit denna del af skott- systemet starkare utveckladt. Föryngringsskotten hade större längd och voro mer eller mindre grenade, så att sålunda här föryngringsgrenar funnos utbildade, uppbygda af skott af flere ordningar. Måhända är så ofta fallet hos de fina Acrosiphonia- arterna. Hos flere arter har det lyckats mig att följa hufvud- skottet ända till basen. Ofta har då detta visat sig utgå från en cellkropp, som till cellernas form och byggnad är olika hufvudskottet. Fig. 2 och 3 tafl. VI åskådliggöra detta tyd- ligt. Från den i fig. 2 afbildade af korta, afrundade, tjock- väggiga celler bestående basalkroppen (bk) hafva två stycken skott, båda obetydligt utvecklade, ännu stadda i tillväxt, det ena yngre och mindre än det andra utbildats. Fig. 3 återger en äldre växt, der det från basalkroppen (bk) ut- gångna hufvudskottet redan afslutat sin tillväxt. Basal- kroppen utgör här tydligen en del af en större cellkomplex, som isolerats derigenom, att den ena af de tre cellerna dött och löst sig från sambandet med de andra. I allmänhet äro cellerna i dessa basalkroppar löst förbundna, i följd deraf att cellväggarne, särskilt mellanväggarne, äro starkt gelinerade. På samma eller likartadt sätt förhåller sig hufvudskottet hos A. setacea KJIELLM. (tafl. II, fig. 5), A. centralis (ILYNGB:) KJELLM. (tafl. IV, fig. 5), A. vernalis KJEumM: (tafl. V, fig. 3—6) och ÅA. pallida KJIEetuimMm. (tafl. VIL, fig. 13). Vanligen är emellertid hufvudskottet icke förbundet med en basalkropp, utan har helt fri bas. Frigörandet sker genom en i växtens natur grundad upplösningsprocess och antingen så, såsom fig. 5, tafl. IV, [A. centralis (LYNGB.) KJELLM.] anger; att den cell i basalkroppen, från hvilken hufvudskottet utgår, bortdör, sedan hufvudskottet utvuxit eller också derigenom, BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:O 5. 27 att dess nedersta cell eller nedre celler upplösas. Hos en af de grofva arterna ÅA. flacceida KJIELLM. har jag aldrig funnit .hufvudskottet i förbindelse med en basalkropp.! Hos den hade hufvudskottets basaldel dels sådant utseende, som fig 3, tad. IIT utvisar, dels ett sådant som fig. 4 på samma tafla anger. Det senare har jag tolkat så, att hufvudskottet i sin nedre del upplösts och att derefter basalcellen undergått en bestämd förändring till form och byggnad, som motsvarar den, hvilken den subterminala cellen röner efter toppceellens i hufvudskottet upplösning. Rörande dessa basalkroppars natur, så synas mig före- liggande fakta otvetydigt ange, att de äro upplagsrötter eller delar af sådana. Jag skall återkomma till dem vid redo- görelsen för rotsystemet. Frånser man hufvudskottet och dess föryngringsskott kan skottsystemet i öfrigt sammansättas af sinsemellan i hufvud- sak lika skott eller af skott, som till sin utveckling, byggnad och funktion äro 1 väsentlig grad olika. Olika arter förhålla sig häri konstant på olika sätt. Till den förra typen höra t. ex. de båda arterna A. setacea KJIELLM. och A. flaccida KJIELLM.; jfr. tafl. II och tad. III, fig. 1—14. Den enda olikhet med hänsyn till skotten, som råder hos dessa, är den, att sido- skotten äro finare och svagare utvecklade än deras moder- skott. Men härvid bör dock noga märkas, att samma skott i olika utvecklingsstadier företer högst väsentliga olikheter. Jemföras +t. ex. fig. 8 och 22, tafl. II, som återge toppen af grenar hos ÅA. setacea KJIJELLM., så synas dessa vara tydligen olika bilder. Men den i fig. 3 afbildade grentoppen är vegeta- tiv, den i fig. 22 fertil; den senare är utgången ur en gren af lika form och byggnad som den, fig. 8 återger. Det gäller sålunda att jemföra skott af samma utvecklingsgrad. Hvad särskilt angår ÅA. flaccida KJIBELLM., så förekommer hos den ett slags skott, hvilka ganska starkt afvika från de öfriga. Ett sådant är återgifvet genom fig. 6, tafl. III. Denna af- vikelse är dock mera skenbar än verklig. Skottet är i sjelfva verket ett typiskt skott och har vuxit såsom ett sådant, men vid en viss tidpunkt har toppeellen upphört i sitt växande och dött, hvarefter från den subterminala cellen bildats ett ! Jag bör dock nämna, att jag af denna art haft att tillgå endast en ringa mängd lämpligt konserveradt material, emedan jag vid dess insamling förblandade den med en annan art. 28 F. BR. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. nytt axelstycke, hvilket dock har mera karakteren af rot än skott. Ett dylikt eller likartadt förhållande förekommer hos Aere andra arter. Hos flertalet Acrosiphonior, som jag känner, gifves det åtminstone två slags sidoskott, de ena, hvilka i sitt växande och till sin byggnad likna hufvudgrenarnes hufvudaxel, så- lunda åtminstone i början växa med långa toppceeller och under- gå imterkalär celldelning till större eller mindre utsträckning; de andra (tafl. VI, fig. 16), som redan från början och allt framgent, så länge längdtillväxten varar, växa med korta topp- celler och i följd häraf i regel icke visa någon interkalär cell- delning. Dessa senare skott kunna vara antingen obegränsade, så att de äfven i växtens fullt utvuxna tillstånd afslutas med en delningsbar toppeell eller ock begränsade derigenom, att toppeellen efter betydliga, men långsamt skeende förändringar förlorar sin förmåga att växa och dela sig. De förra kunna bibehålla i det närmaste samma tjocklek från basen mot spet- sen (tafl. VI, fig. 16) eller afsmalna mer eller mindre starkt. Dock blir spetsen alltid trubbig. Hos vissa arter, t. ex. Å. stolonifera KIELLM., A. pallida KIJELLM. och Å. effusa KJIJELLM. äro dessa skott raka eller oregelbundet spiralböjda (tafl. VIL, fig. 9), hos andra, såsom ÅA. vernalis KIJELLM. och A. centralis (LyNGB.) KJELLM. från bågböjda eller i spetsen kroklika till in- rullade, jfr. tafl. IV, fig. 7—=8 och tafl. V, fig. 14—16. De begränsade sidoskotten torde närmast kunna förliknas vid tornskott. De utlöpa slutligen i en kägellik spets. De äro än raka än mer eller mindre starkt inrullade till hela sin längd eller i spetsen. Hos en del arter äro alla dessa torn- eller sylskott raka, hos andra en del raka, en del inrullade, i senare fallet de olika slagen uppträdande i olika delar af skottsystemet, jfr. tafl. I, fig. 5—7. Hos en art, A. stolonifera KJIELLM., har jag funnit ett slags egendomliga skottbildande axlar, hvilka äro utlöpande och till sin karakter stå nästan på gränsen mellan skott och rötter. De skulle kunna kallas, kanske med lika stort be- rättigande, stolonskott och skottbildande rötter. De anläggas antingen vid midten eller närmare undre tvärväggen af en cell, rikta sig antingen horisontalt utefter underlaget eller först nedåt sedan horisontalt. De af toppcellen afskilda seg- menten undergå i regel inga interkalära delningar. Cellerna äro mera raka än vanligen är fallet hos rötterna och deras BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 29 kloroplast är starkare utvecklad än rotcellernas. Vid skott- bildningen förhålla de sig antingen så, att de, efter att hafva förlöpt horisontalt eller först vertikalt nedåt sedan horisontalt en längre sträcka, rikta spetsen uppåt och slå in på den för de typiska skotten utmärkande utvecklingsgången och antaga de typiska skottens byggnad eller ock så, att ett eller flere vertikala sidoskott bildas. De sålunda ett längre eller kortare stycke från moderväxten bildade skotten kunna antagligen indivi- dualiseras och genom utlöparens bortdöende och genom bildning af propagativa axlar blifva ursprunget till nya tufvor. De skulle sålunda bidraga icke blott till växtens vegetativa för- ökning, utan äfven till dess spridning, jfr. tafl. VI, fig. 4—6. Om hufvudskottets förgrening, då det efter kort växande begränsas, är förut nämndt. Hos arter med dylikt hufvud- skott — och de äro, så vidt jag känner, det stora flertalet —, kommer hufvudvigten 1 fråga om växtens förgrening att hvila på de skottsystem, som utgå från hufvudskottet och utgöra växtens hufvudmassa. Jag har i det föregående kallat dem för hufvudgrenar och bibehåller i det följande denna benäm- ning. I det fall att hufvudskottet fortsätter hela skott- systemet igenom, gäller om dess förgrening detsamma som om hufvudgrenarne hos närbeslägtade arter. Hufvudgrenar ut- vecklas i regel till ett fåtal hos samma individ. Äro de flera, så är mestadels ett par starkare utbildade än den eller de andra. Dessa skottsystem kunna innehålla axlar (skott) af olika antal ordningar, vanligen från 2—5. Oftast är deras hufvudaxel starkare utvecklad, längre och gröfre eller åt- minstone gröfre än sidoskotten af högre ordning och derför lätt följbar hela grenen igenom; jfr. tafl. II, fig. 3, tafl.: II, for 2 Toch Hbal IVA for. 2.0 L-fe. 2,ttafl VI slutar hofvad: axeln vid tecknet 5. I vissa fall är skillnaden i styrka mel- lan hufvudaxeln och en eller flere af de från den utgående grenarne så ringa, att den icke framträder tydligt såsom hufvudaxel och derför är svår eller t. o. m. omöjlig att följa; jfr. t. ex. tafl. I, fig. 4. Hufvudgrenarne äro i regel svagast förgrenade nedtill. De starkaste sidogrenarne utgå mestadels från dess medlersta tredjedel. Tätast är förgreningen i öfre tredjedelen. Genom stark utveckling af de medlersta sido- grenarne utbildas vanligen grensystemet mer eller mindre tydligt qvastlikt. Hufvudgrenarnes starka sidogrenar af första ordningen upprepa, för så vidt de förgrena sig vidare, vanligen 30 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. hufvudaxeln, ehuru dessa grenar ofta blifva mindre qvastlika och mera rent klaselika; jfr. t. ex. tafl. IV, fig. 2 och 3, den förra figuren återgifvande en hufvudgren, den senare en stark sidogren till denna hos Å. centralis (LYNGB.) KJELLM. Af ju högre ordning en sidogren är, ju svagare är den och ju mer blir den klaselik Hos de arter, hvilka bilda helt eller nästan helt rediga tufvor, d. v. s. hos hvilka de en tufva sammansättande indi- viden äro nästan fullständigt fria från hvarandra, är förgreningen temligen likformig, så att inom bestämda regioner grenarne utgå på ungefär lika afstånd från hvarandra; jfr. t. ex. tad. II, fig. 3. Detta gäller också om de arter, hvilkas i tufvorna ingående individ förbindas genom rötter och krokgrenar, taf. I; fig: 4/7 tad. IV, "fig." 3: Hos "andra arter, Särskiltödem! hos hvilka tufvornas sammanhang åstadkommes genom de längre skottens slingrande växsätt, är förgreningen i synner- het i grenarnes nedre region mycket olikformig. Grenarne utgå mera gruppvis med längre eller kortare mellanrum mellan hvarje grupp; jfr. tafl. VII, fig. 3, 9, tafl. VIII, fig. 3. Hos dessa arter är förgreningen äfven deri oregelbunden, att divergensen mellan grenarne är i samma grensystem mycket vexlande. I regel äro grenarne strödda, bildande strängt eller nästan ensidiga grupper med tvär och stark vexling 1 de på hvarandra följande gruppernas divergens. Andra arter visa i detta afseende större regelbundenhet. De utgå i strödd ställ- ning med temligen likformig divergens. TI vissa fall utskickar samma cell två grenar, hvilka då antingen äro motsatta (tad. III, fig. 8), eller närmade till hvarandra under mindre vinkel än 180” (tafl. IV, fig. 9—11), stundom så att de komma att ligga i samma medianplan; jfr. tafl. II, fig. 11, tafl. III, fig. 7. Skotten anläggas 1 regel i akropetal följd; jfr. t. ex. tad. VII, fig. 15. En skenbar interkalär utveckling uppkommer ej sällan derigenom, att ett äldre grenanlag utvecklar sig lång- sammare än ett yngre. Deremot har man väl att närmast kalla skottanläggningen interkalär i det förut nämnda fallet, att från samma cell två i samma plan liggande skott utgå. I sitt yngsta stadium är sidoskottet en utbugtning från en cell. Vanligen anlägges denna strax under öfre tvärväggen, hos en del arter ett stycke nedom denna, i hvilket fall genom vidt gående interkalär delning af stödjecellen eller i följd af denna delnings förlopp det kan inträffa, att skottet såsom fullt BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 31 utbildadt kommer att utgå från stödjecellens midt eller t. o. m. närmare dess nedre tvärvägg; jfr. t. ex. tafl. TV, fig. 11 med tafl! VI, fig. 16 och tafl: VIL, fig.-9. Utbugtningen når en större eller mindre längd innan den genom en tvärvägg be- gränsas mot modercellen. I denna tvärväggs riktning och läge råder en rätt stor vexling. Sällan ligger den så, att den helt och hållet sammanfaller med stödjecellens yttervägg, vanligen så att den bildar en vinkel mot dennas längdaxel. Stundom är denna vinkel spetsig, i hvilket fall gränsväggens öfre eller innerkant sammanfaller med stödjecellens kontur, stundom rät eller nä- stan rät, då den kommer att falla helt och hållet utanför moderaxeln. Härvid kan gränsväggen antingen uppträda nära intill eller på större afstånd från grenanlagets bas; jfr. tad. TiäptnSs. Stock tafs DV) fig. 9—T1 Med hänsyn till den vinkel, som grenarne bilda med sin moderaxel, kan grenställning vexla från utspärrad till tilltryckt. Rotsystemet. Hos alla de arter af slägtet Acrosiphonia, som jag känner, kan rotsystemet betecknas såsom rikt ut- veckladt, ehuru dess styrka är i ganska betydlig grad olika hos olika arter. Jemförelsevis svagt är det hos de arter, som bilda rediga tufvor, såsom &. ex. A. setacea KJIELLM. och ÅA. flaceida KJIELLM., kraftigt deremot hos arter sådana som ÅA. hamulosa KIELLM. och ÅA. pallida KJIJELLM. Med hänsyn till ställningen gifves det två slag af rötter: sidorötter och axila rötter. De förra äro de vanligaste. De utgå från sidan af ett skott. Hos flere arter förekommer det, att sedan skottbasen genom en inträdd upplösningsprocess fri- gjorts, den uppkomna basalcellen börjar växa, förlänga sig och utbilda en axel, som till sina karakterer öfverenstämmer med sidorötterna. Dessa rötter komma sålunda att ligga i axelns längdriktning och synas derför kunna benämnas axila rötter; jörnwistad: 71 "fig: 3 (ry tatt II fig. 4 (r). Ofta hafvarockså terminala axeldelar karakteren af dylika axila rötter, upp- komna antingen på motsvarande sätt som de basala axila röt- terna (jfr. t. ex. tafl. IIT, fig. 6) eller också derigenom, att ett skotts toppceell förändrats och från att hafva bildat en axel med skottkarakter bildat en axeldel, som till gestalt och bygg- nad nära öfverensstämmer med en rot; jfr. tafl. I, fig. 9, tad. 100 res bård Sidorötterna utgå dels från hufvudskottet dels åtminstone från hufvudgrenarnes hufvudaxel, ofta derjemte från deras sido- 32 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. axlar och då antingen, om rotsystemet är svagare utveckladt, blott från deras nedersta cell, eller, om rotsystemet är rikt, äfven från högre upp liggande celler. De äro alltid helt ytliga, om det undantages, att den vägg, som afgränsar rotanlaget, hos en del arter är urglas- formig och faller inom den rotbildande skottceellen; jfr. taf. II, fig. 13. De utgå i regel strödt och oregelbundet, stundom dock två och två från samma cell och härvid väl alltid hvar- andra diametralt motsatta, men dock stundom så, att den enas utgångspunkt ligger högre upp än den andras. Då rötterna äro motsatta är deras modercell ej sällan af annan form än de tillgränsande skottcellerna. MSidorötterna växa nedåt, dock i mer eller mindre sned riktning, så att de icke blifva tryckta utefter skottet. Stundom förlöpa de, om aktivt eller passivt måste jag lemna oafgjordt, så, att de i lösa vindlingar om- sluta en större eller mindre knippa skott af olika ordningar och löst sammanbinda dessa. En del arter, t. ex. ÅA. setacea KJELLM., A. vernalis KJIJELLM. hafva enkla eller nästan enkla rötter hos en del t. ex. ÅA. flaccida KJIELLM., ÅA. hamulosa KJELLM.. Å. pallida KJIJELLM. äro de oftast greniga, mestadels mycket rikt, stundom upprepadt; jfr. tafl. III, fig. 12. Gre- narne äro strödda eller motsatta. Stundom förekommer en för- grening, som närmast torde kunna kallas di-, tri- eller polyko- tom. Denna förgreningsform uppkommer hos en del arter, då den växande rotspetsen träffar ett fast föremål. Spetscellen utbreder sig då och utskickar två till flere grenar af lika eller ungefär lika styrka; jfr. tafl. II, fig. 18—19, tafl. III, fig. 13. Såsom den senare figuren anger, undergår stundom i detta fall den från att vara långcellig, temligen tunnväggig och med innehållsfattiga celler blir kortcellig, tjockväggig och får rik- ligt innehåll. Från funktionell synpunkt torde tre slags rötter kunna urskiljas, hvilka kunde benämnas sänk-, grip- eller fäst- och upplagsrötter. Sänkrötterna förekomma hos sådana arter, som växa på slammig botten. Toppceellen förblir hos dessa rötter lång, sänker sig eller skjuter ned i slammet och bibehåller antingen sin ursprungliga cylindriska form eller utvidgar spetsen något klubblikt. Antagligen undergår dess yttervägg vid beröring med slampartiklarne någon förslemningsprocess; åtminstone har jag ofta funnit spetscellen af dylika rötter be- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:05. 33 täckt af vid dem hårdt fästade slampartiklar; tafl. II, fig. 16. Figlo li, stafls Ijscoch fig. 17-19, tafl: Il: återge fäst-seller griprötter. För dessa är det karakteristiskt, att de i spetsen vid kontakt antingen utbreda sig och bilda korta utskott eller utskicka ett större antal korta grenar, hvilka sluta sig tätt intill eller gripa omkring det föremål, med hvilket de kommit i beröring. Detta kan vara antingen en främmande kropp, i hvilket fall roten blir vidfästande eller också en del af den växt, till hvilken roten hör, hvarvid roten kommer att bi- draga till växttufvans sammanbindning. Rötter af det senare slaget har jag funnit mycket vanliga hos A. hamulosa KJELLM. Det bör tilläggas, att de nu behandlade rotslagen bestå af innehållsfattiga celler. Särskilt saknas stärkelse eller finnes 1 blott obetydlig mängd. Utmärkande för upplagsrötterna är, att de antingen till hela sin längd eller åtminstone delvis bestå af korta, tjock- väggiga, mycket stärkelserika celler. De stärkelseförande de- larne hafva än formen af. enkla (tafl. IV, fig. 18; tafl. VI, fig. 19) eller mer eller mindre rikt greniga cellrader, hvilkas grenar äro sins emellan fria eller vid basen parenkymatiskt sammanmslutna (tafl. II, fig. 20—21; tafl. VII, fig. 19—20) än af parenkymatiska cellkroppar af olika form och storlek; tafl. VI, fig. 4—5 och 20). En dylik parenkymatisk kropp är icke alltid bildad af en rot utan uppkommen af två eller flere, hvilka förenats med hvarahdra; jfr. tafl. V, fig. 20. En egendomlig form hafva dessa upplagsnäringförande rotspetsar hos en del arter, särskilt A. hamnulosa KJIELLM., tafl. I, fig. 18. De äro här nästan cirkelrunda skifvor af parenkymatisk bygg- nad, utbildade omkring en stor, i spetsen utvidgad cell. Dessa skifvor hafva, såsom figuren anger, uppkommit ur nästan diko- tomiskt grenade cellrader, hvilka utgå från den stora lök- formiga cellen och sammanslutit sig parenkymatiskt. Figuren visar också, att äfven i detta fall två rötter (eller rotgrenar) kunna förbinda sig till ett helt. Oftast bestå dessa rötter af två skilda delar med tem- ligen tvär gräns, nämligen en upplagsdel och en region, som har den typiska rotens karakterer. Upplagsrötter har jag funnit i större eller mindre mängd, — stundom såsom hos A. pallida KJELLM. och Å. effusa KJELLM. i mycket stort antal -— hos alla de arter, som det varit mig möjligt att närmare undersöka. 3 34 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. Det synes icke vara hvilken som helst rot, som utbildas till upplagsrot, utan i regel de tidigast utvecklade rötterna, oftast redan de första från hufvudskottet eller dess motsvarande axel utvuxna rötterna; jfr. tafl. II, fig. 5 (r'); tafl. V, fig. 4 (r'); tafl. VI, fig. 3—5 (9'). Deras upplagsdel har jag alltid funnit i kontakt med något substrat, en algdel eller något annat föremål, och det vill synas som skulle upplagsdelens utveck- ling vara beroende på kontakt, så att den först då får sin egendomliga utbildning och roten utdanas till upplagsorgan endast så långt, som kontakt eger rum. HLärorik i detta fall har jag funnit en rot hos A. effusa KJELLM. Den bestod af tre skilda regioner: en basal- och en spetsregion sinsemellan lika och af vanlig rotstruktur och en mellanregion med upp- lagsrotens karakterer skarpt utpräglade. Endast denna del var i kontakt med substratet, ett trästycke. Roten växte snedt nedåt mot substratet. Innan detta uppnåtts, utbildade sig roten typiskt. Vid beröring med trästycket antog den omedel- bart en upplagsrots karakter, bildades af korta celler, i hvilka stärkelse upplagrats i riklig mängd. Omsider hade under växandet spetsen skjutit utom substratet och blifvit fri i vattnet. Den hade då återtagit sitt ursprungliga utseende och byggnad. Att kontakt utöfvar en retning på dessa väx- ters rötter visa äfven griprötterna. Det framgår också af den förändring roten, såsom ofvan nämnts, undergår, då den för att komma förbi ett hinder grenar sig 1 ett större eller mindre antal grenar. Jag har redan förut påpekat, att de basalkroppar, från hvilka Acrosiphoniornas hufvudskott ofta utgår, så likna de stärkelseförande delarne af upplagsrötter, att man icke gerna kan tvifla på, att de äro öfvervintrande och skottbildande upp- lagsrötter eller delar af sådana. Man jemföre t. ex. tat. II, fig. 6—7, som återge basalkroppar (bk) och från dem utgående hufvudskott (/hsk) med fig. 20 och 21, som afbilda upplags- rötter hos ÅA. setacea KJIELLM. eller i fig. 4, tafl. V delen bk, som är en basalkropp för hufvudskottet (sk), med del »', som är en från hufvudskottet utgången upplagsrot. Om i det fall att endast upplagsrotens spets utbildats till upp- lagsrot, den icke upplagsnäring förande delen är starkare utvecklad och af bestämd riktning, så komma det eller de af upplagsroten bildade individen att uppträda aflägs- nade från moderindividets växplats, upplagsroten alltså att I BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:05. 35 medverka vid dessa växters vandring eller måhända rättare spridning. Sidorötterna anläggas 1 sträng basifugal, deras grenar i akropetal följd. Rotanlaget utgör i hvarje fall ett utskott från en cell, hvilket, om denna är en skottcell, bildas nära cellens basiskopa, om det är en rotcell, nära dess akroskopa tvärvägg. Den vägg,” genom hvilken rotanlaget afgränsas från modercellen, är hos vissa arter, t. ex. ÅA. setacea KJELLM., urglasformig, inåt konvex och faller inom modercellen (taf. II. fig. 13, ra), i allmänhet plan eller nästan plan och då fallande mer eller mindre fullständigt utanför modercellens yttre kon- tur. I förra fallet är utskottet mycket svagt, knappt märk- bart, innan gränsväggen uppträder — man skulle i detta fall nästan kunna tala om endogent anlag — 1 senare fallet at större, ehuru något vexlande längd. I allmänhet uppkommer gränsväggen tidigt. Växtens cellulära byggnad. I den ecellulära bygg- naden visa växtens olika organ och inom vissa delar olika regioner af samma organ rätt betydande olikheter. Då dessa äro tydligt uttryckta hos alla de arter, som jag kunnat när- mare undersöka, torde denna byggnadsolikhet få anses för dessa växter utmärkande. Inom skottsystemet äro hufvud- skottet och dess föryngringsgrenar 1 detta afseende olika de skottsystem, som jag benämnt hufvudgrenar och inom dessa äro så väl de skott, som redan från början växa med kort topp- cell, de må vara begränsade eller icke, af olika cellulär bygg- nad mot hufvudgrenarnes hufvudaxel och dess kraftigare sido- grenar, som också dessa senare något olika i sin öfre, mellersta och nedre region. Rötternas byggnad visar regelbundet olikhet med skottens och, såsom redan antydts, framträder oftast hos grip- och upplagsrötterna skillnad mellan topp- och basal- delens byggnad. KANE tale Sr ta afro 6) tat! ta. INGraes 45 tal Vi ofig:46, tal VI fig 23 och tal VIL fig. 13 framgår, att hufvudskottet och dess föryngrings- grenar bildas af celler, som skilja sig blott föga i längd och hvilkas längd i regel är omkring 2—4 gånger större än tjock- leken. Hufvudsakligen samma byggnad hafva de med kort toppeell från början växande skotten i hufvudgrenarne (jfr. Hanen ktälsV; fga=3otal Vytgle==6; tatt VE fig. 16 och tafl. VII, fig. 9), om också hos dessa axlar förhållandet 36 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. mellan cellernas längd och tjocklek vexlar inom något vidare gränser. Hufvudgrenarnes hufvudaxel, under det den ännu är stadd i lifligare tillväxt, utgöras nedtill af celler, som van- ligen äro omkring 2—4 gånger så långa som tjocka; jfr. tafl. I, fig. 52; tal: Ilfg: 4==5; tal: I, fg:'3; tall IV Oise tafl. V, fig. 5—6; tafl. VI, fig. 3. Dess medlersta region är kortcellig, uteslutande eller öfvervägande. Cellernas längd i förhållande till tjockleken inom denna region är något olika hos olika arter eller artgrupper. Vanligast är längden lika stor som eller 1!/, gång så lång som tjockleken, stundom mindre, hos vissa arter åtminstone sträckvis ända till 2 gånger eller derutöfver mindre än tjockleken. Upptill bildas dessa axlar af celler, som äro flere gånger så långa som tjocka och afslutas med en toppeell, som omedelbart före delningen är af betydlig längd; jfr. tafl. ID fig. 8; tafl INyfig: MOjtadsIN: fig. 12—714; tafl. VT, fig. 7, 12, 13; tall: VIS STO One hufvudgrenar, hvilkas längdtillväxt upphört, är byggnaden i den öfre regionen lika den i den mellersta eller åtminstone kortcelligare än i yngre tillstånd; jfr. t. ex. tafl. II, fig. 22. Hufvudgrenarnes starka sidoskott likna till sin byggnad i hufvudsak hufvudaxeln, dock med den skillnaden, att den jem- förelsevis långcelliga basalregionen är af mindre utsträckning än 1 denna. Sänkrötterna äro till hela sin längd långeelliga, med cell- längden flere gånger större än tjockleken; jfr. tafl. IL, fig. 14—15; tafl. III, fig. 12. Undantag göra de regioner af dessa rötter, som kommit i kontakt med ett hårdt föremål, som seder- mera vuxits förbi. Griprötterna äro också med undantag af spetsarne likaledes långceelliga. Upplagsrötterna förhålla sig olika. Oftast äro äfven de vid basen ett längre eller kortare stycke långcelliga; jfr. tafl. I, fig. 17—18; tafl. II, fig. 20—21; tafl: V, fig: 4, 20; tafll VI, fig: 3—5; tafl: VILSSTI9E20 Den förherskande cellformen är den cylindriska. Stundom är, särskilt i skottsystemets mellersta region, en svag samman- dragning vid tvärväggarne märkbar, så att sålunda cellerna synas svagt tunnelika. Ett ofta och hos olika arter före- kommande förhållande är det, att en del tvärväggar icke äro vinkelräta mot cellens längdaxel utan snedt riktade mot denna, så att cellerna hafva formen af snedt afskurna cylindrar. Skottcellerna äro utom i krokgrenarnes bågböjda region raka, de cylindriska rotcellerna ofta på olika sätt svagt böjda eller BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL: BAND 18. AFD. III. N:0 5. 37 oregelbundet ställvis utbugtade. I de starkt mot spetsen af- smalnande skotten öfvergår naturligen mot skottets spets cellens form från cylindrisk till stympadt konisk. Äro dessa grenar tornlika, har toppcellen, sedan tillväxten upphört, en konisk form med mer eller mindre långt utdragen spets. De långa toppeellerna såväl i-skotten som i de växande rötterna äro cylindriska med afrundad spets eller ofta svagt klubblika. Sänkrötternas toppceell hafva stundom en trubbigt kägellik spets, hvars bas 1 diameter är större än den öfriga delen af cellen. Griprötternas och upplagsrötternas metamorfa delar bestå af celler af mycket olika och stundom ganska oregelbunden form; jfr. tafl. I, fig. .17—18; tafl. II, fig. 20—21; tafl. III, Hon tall slV; fgrkestal: My fig. 4719-20; tafo VI fig. 4—5, 19—20; tafl. VII, fig. 19—20. Växtens cellulära uppbyggande. Den olikhet i cell- storlek och cellform, som herskar hos olika axlar och 1 olika regioner af samma axelsystem samt i samma axelsystem under dess olika utvecklingsstadier betingas till öfvervägande del af toppeellens verksamhet och form och förekomsten eller från- varon af interkalära celldelningar och dessas större eller mindre utsträckning inom en gifven region. En i stark tillväxt stadd hufvudgrens hufvudaxel upp- bygges på följande sätt. Dess toppeell växer, innan den delar sig, till en längd, som är många gånger större än tjockleken; ptrsta tU fo 196 tal VET fig LO; tall IV, fig. 12; tafla VIL, fig. 5, 18; tafl. VIII, fig. 6. Denna toppcell delas genom en nära spetsen uppkommande tvärvägg 1 en liten initialcell och en segmentcell, som är flere gånger så lång som tjock; jfr. Haan, me b25 tat fo LÖ tals fig:13; tall V; fe 10; tafl. VI, fig 7. Hos: A.: centralis (LYNnGB.) KJELLM. hår jag lakttagit en just i delning stadd toppeell af 570 u. längd. Den afskilda initialcellen hade en längd af blott 55 u. Initial- -ceellen växer, segmentcellen deremot icke åtminstone, så vidt jag kunnat finna, i högre grad. Den senare inträder förr eller senare ånyo 1 delning och då på likartadt sätt som toppcellen, d. v. s. den delas genom en tvärvägg i en längre basiskop och en kortare akroskop cell, dock är skillnaden mellan dessas längd och tjocklek icke så stor som mellan initial-:och seg- mentcellens; tafl. IV, fig. 13—14; tafl. VI, fig. 8. De sålunda genom ett segments delning uppkomna cellerna fortsätta seder- mera att dela sig. Delningen är dock så till vida olika den 38 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. primära, att dessa celler delas 1 två ungefär lika långa celler och att stundom den uppkomna tvärväggen icke är vinkelrätt, utan snedt riktad mot cellens längdaxel. Dessa senare inter- kalära delningar utsträckas mer eller mindre långt så väl hos olika arter som i olika celler i samma axel, så attien öfver- vägande kortcellig axel en eller annan mycket längre cell kan finnas rinsprängd; jfr! t: ex.tafl Ifg. 8; tafVbhfeldo: Då axeln närmar sig sin fulla längdutveckling, inträder en förändring i toppceellens verksamhet och delningsförloppet i öfrigt. Den utväxer till mindre längd innan den delar sig och den uppkommande tvärväggen lägges närmare cellens midt. Segmenten blifva sålunda äfven de kortare. Deras del- ning inträder tidigare och vid delningen blir längdskillnaden mellan de båda cellerna ingen eller knappt märkbar. Denna förkortning af toppceellen och segmenten samt i tiden för den interkalära delningens inträde ökas i den mån axelns längd- tillväxt närmar sig slutet. En följd häraf blir naturligtvis också den, att inom samma ursprungliga segment den inter- kalära delningen blir mindre upprepad. Mot längdtillväxtens slut eller för att bringa den till slut kunna äfven andra förändringar inträda. Än inträffar det, att toppceellen tvärt delas i två lika långa celler, innan den utvuxit till någon större längd (tafl. I, fig. 10) än att den nästan liktidigt uppdelas i flere än två nästan lika långa celler '(tafl.! V; fig. 13; tafl. VI ' fig. 9); än och dettälsynes vara en vanlig företeelse, att den långa toppeellen dör och den subterminala cellen utbildar en den ursprungliga topp- cellen ersättande, men kort och annorlunda formad initialcell, som antingen ej vidare delar sig eller utväxer till mindre eller ringa längd, innan den inträder i delning; tafl. NV, fig. Ile; tall: VIILefene. I sitt tidigaste utvecklingsstadium, förstärkningsstadiet, uppbyggas de heäkrekstruide axlarne mera likformigt. 'Topp- cellen är då kortare, innan den delar sig och de uppkomna segmenten inträda icke eller sparsamt i interkalär delning. Så synes också förhållandet vara med de axlar, hvilka i det före- gående benämts hufvudskott och deras föryngringsskott; jfr. tal: Mpfigstbjctal VI or Hufvudgrenarnes starka sidogrenar uppbyggas på samma sätt som moderaxeln blott med den skillnaden, att i dem inter- kalär delning inträder till större utsträckning antingen redan BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:05. 39 i deras först uppkomna segment eller åtminstone hos dessa axlar på ett tidigare utvecklingsstadium än hos deras moder- axel. Bland de axlar, som hela tiden växa med kort toppeell och hos hvilka interkalär celldelning icke eller blott tillfälligt- vis uppträder, förtjena särskilt tornskotten uppmärksamhet, emedan hos dem under längdtillväxtens fortgång toppcellens form förändras. Ursprungligen är toppceellen cylindrisk med afrundad spets, men närmar sig, samtidigt som dess tjocklek och slutligen äfven deras längd minskas, mer och mer en ko- nisk form och blir, då längdtillväxten nått sitt slut, rent konisk; jfr. tafl. I, fig. 13—14. Sänkrötterna uppbyggas alltjemt genom en före delningen lång toppeell, som vid delningen klyfver sig i en kortare imitial- och en längre segmentcell; tafl. II, fig. 14—15. Seg- menten undergå icke eller blott tillfälligtvis interkalär del- ning. Griprötterna och de upplagsrötter, hvilka blott till sin terminala del utbildats såsom upplagsorgan, växa 1 sitt tidigare utvecklingsstadium på samma sätt. I de regioner, der de öfver- gå till grip- och upplagsorgan, inträda mer eller mindre genom- gripande förändringar i cellbildningsförloppet, i toppcellernas form och deras längd före delningen. Att den slutliga cellu- lära byggnaden här icke uteslutande betingas af initialcellens form och delning utan äfven, åtminstone i vissa fall, till större eller mindre del af inträdande interkalära delningar, synes mig nästan vara utom allt tvifvel; jfr. t. ex. tafl. I, fig. 17, SKATAN NE ne 19 20 vital VIrfgr 5, 20: Af hvad nu angifvits framgår, att det för slägtet karakteris- tiska växandet med lång toppceell och förekomsten af upprepad interkalär celldelning till stor utsträckning blott i hela sin vidd gäller om de axlar, som representera skott och af dessa blott eller åtminstone så godt som uteslutande hufvudgrenarnes hufvudaxlar och deras starka sidogrenar och beträffande dem blott under perioden för deras kraftiga vegetativa utveckling eller längdtillväxt, deri deras tidigaste utveckling ej inbegripen. Cellbyggnaden. Kroppsväggen är 1 allmänhet redan så- som ung af temligen betydlig tjocklek. De unga tvärväggarne äro tunna, men förtjockas småningom genom intussusception. De långa toppceellerna visa med hänsyn till ytterväggen eller den del af kroppsväggen, som ingår 1 dem, vissa olikheter hos olika arter. Hos en del arter, t. ex. A. flaceida KJELLM., ÅA. 40 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. bombycina KJIELLM., aftar väggens tjocklek betydligt mot cellens topp, så att den är ytterligt tunn i cellens afrundade spetsdel; jfr. tafl. VIII, fig. 6. Ofta händer det hos dessa arter, att vid växtens konservering i t. ex. saltlösning väggen i cellens spets sönderspränges. I andra fall, t. ex. ÅA. hamu- losa KJIELLM., A. setacea KJIJELLM., Å. stolonifera KJIELLM. m. f. är ytterväggen deremot just vid cellens spets tjockast; jfr. t. ex. tafl. VII, fig. 5. Egendomligt synes i detta afseende förhållandet vara hos ÅA. centralis (LYNGB.) KJELLM. Topp- cellens yttervägg är hos denna art i sjelfva toppdelen något ehuru obetydligt tjockare än t. ex. vid cellens midt, men den är ett stycke under spetsen försedd med en ganska framträdande bredt ringformig förtjockning; tafl. IV, fig. 16. Omedelbart under denna anlägges vid delningen tvärväggen. Stundom och särskilt tydligt hos ÅA. stolonifera KJIELLM. och ÅA. ver- nalis KJIELLM. antar denna terminala del af kroppväggen en högst betydlig tjocklek och visar sig starkt skiktad i topp- celler, hvilkas längdtillväxt upphört eller närmar sig sitt slut. Då den är som starkast utvecklad, har denna del af kropps- väggen en kort och tjockt kägellik eller en halfellipsoidisk form och är vid sin bas ej sällan mer eller mindre djupt genom- dragen af en rak eller något böjd kanal, i hvilken cellinnehållet inskjuter i form af en fin sträng; jfr. tafl. VI, fig. 10—11. De fullt utvuxna tornskotten hos A. hamulosa hafva äfven kroppsväggen i toppcellens spets af betydlig tjocklek; den ut- löper i en kägellik, temligen hvass spets af stundom rätt be- tydlig längd. I den mån skottet och särskilt dess hufvudgrenar tilltar i ålder, förtjockas kroppsväggen betydligt. I äldre celler fram- träder det sekundära lagret vanligen tydligt skildt från den primära väggen och visar mer eller mindre utpräglad längs- skiktning, stundom äfven mycket tydlig ringformig tvär- skiktning; jfr. tafl. I, fig. 16; tafl. III, fig. 11. I den primära väggen, åtminstone såsom äldre, är vanligen ett tunnt ytter- skikt af annan konsistens och annan kemisk sammansättning än den inre delen urskiljbart; stundom är äfven primärväggen längsskiktad på samma sätt som det sekundära vägglagret. Tvärväggarne förtjockas alltid i mindre grad än kropps- väggen. Följden häraf blir den, att tvärväggen i äldre celler skjuter mer eller mindre djupt in i kroppsväggen. Dennas sekundära lager ansluter sig till tvärväggen antingen med BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:05. 41 tillskärpt, hvass eller afrundad, tjock kant; jfr. tafl. I, fig. 16; FaR Sa Ita IV) figd Vöktafts VIK fig: Af rötterna är det särskilt de till upplagsorgan ombildade, hvilkas cellväggar undergå någon högre grad af förtjockning. Den sekundära förtjockningen är här oftast betydlig och väl äfven störst 1 ytterväggen, ehuru äfven tvärväggarnes slut- liga tjocklek kan blifva jemförelsevis stor. Det är redan förut nämdt, att i dessa organs väggar en ofta långt gående geli- neringsprocess inträder (jfr. t. ex. tafl. VI, fig. 4—53) äfvensom att sänkrötternas slutliga i slammet nedskjutande toppeeller hafva tjock, uttill mer eller mindre starkt förslemmad yttervägg. Med hänsyn till kloroplasten öfverensstämma alla Acro- siphonior, som jag närmare känner, deri, att denna hos fullt vegetativa celler utgör ett i båda ändar öppet, i toppceellerna i öfverensstämmelse med dessa cellers form i öfre ändan slutet rörformigt nät utan några i cellen inskjutande skifvor eller strängar eller med andra ord en i båda ändarna, i toppeellerne blott i nedre ändan öppen håleylinder med nätlikt genom- bruten vägg. Gemensamt för alla arterna är också det för- hållandet, att hos starkare i tillväxt varande skott topp- cellernas kloroplast är tätare i sin öfre del än nedtill, hvaraf blir en följd, att dessa växter, under det de ännu äro stadda 1 tillväxt, äro mörktoppade; jfr. tafl. VII fig. 18. I öfrigt visa kloroplasterna hos olika arter och artgrupper mer eller mindre betydande olikheter, hvilka synas vara för de särskilta arterna karakteristiska, men ofta äro af den art, att de svår- ligen kunna med ord angifvas. Det bör uppmärksammas, att kloroplasten hos samma art kan uppträda under rätt väsent- ligt olika form och byggnad, beroende af ålder och cellernas art och deras slutliga funktion, hvarför det är nödvändigt att vid detta organs användning inom artkarakteristiken hänsyn tages till kloroplaster i samma utvecklingsstadium, i celler tillhörande samma slag af axlar och celler af lika funktion. I regel är kloroplasten i en växande hufvudgrens utvuxna toppeeller i spetsen nästan tät, nedtill nätlikt genombruten. I den del af toppceellen, som blir till segmentcell, har följakt- ligen redan 1 toppcellen en förstoring af näthålen inträdt. Denna ökas sedermera inom segmentcellen. Hos vissa arter är förstoringen obetydlig, så att nätöppningarna blifva små, t. ex. A. setacea KJIELLM. m. fl., hos andra arter, särskilt A. centra- lis (LYNGB.) KJELLM. deremot högst betydlig. Under sin vidare 42 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. utveckling fortfara vanligen maskorna att bilda ett oafbrutet helt, men stundom t. ex. ofta hos A. pallida KJIJELLM. och ÅA. effusa KJIELLM. inträffar det, att i äldre celler alla eller en del maskor upplösas i längre eller kortare strängar. TI kloro- plastens äldre stadium förtjockas maskorna, särskilt omkring pyrenoiderna, hvarigenom ånyo en förträngning af nätöppnin- garna inträder. Denna kan gå så långt, att kloroplasten mer eller mindre förlorar sin nätstruktur och blir tät eller nästan tät. Detta är fallet i celler, som öfvergå till fertila, men en sådan kan äfven försiggå 1 rent vegetativa celler åtminstone hos vissa arter, då stärkelsebildningen blir riklig. Den inträdande förstoringen af näthålen kan antingen ske likformigt, så att dessa 1 den fullt utvecklade kloroplasten äro i det närmaste lika stora och af nästan samma form (tafl. I, fig. 15; tafl. II, fig. 12; tafl. III, fig. 10) eller också olik- formigt, ledande till uppkomsten af mycket olika stora och olika formade näthål; tafl. IV, fig. 15; tafl. V, fig. 17—18. Kloroplastens längd är hos vissa arter äfven i längre celler af cellens fulla längd t. ex. A. centralis (LYNGB.) KJELLM., hos andra åter såsom t. ex. ÅA. fAlaccida KJELLM. åtminstone i toppeellerna och de längre skottcellerna regelbundet kortare än cellen. Maskornas (nätbandens) tjocklek eller bredd, är, såsom re- dan antydts, underkastad vexling efter kloroplastens ålder, men äfven på samma åldersstadium hos olika arter rätt olika. Vissa arter hafva dem nästan jemntjocka; hos andra arter är skillnaden i tjocklek så stor, att nätet bäst torde kunna be- tecknas såsom bestående af korta nästan skifformiga stycken, sammanbundna genom smala band. Exempel på det förra slaget kloroplaster lemnar ÅA. centralis (LYNGB.) KJELLM. (tad. IV, fig. 15), på det senare åter A. vernalis KIELLM. (tafl. V, fig. 17), A. effusa KJIELLiM. (tafl. VII, fig. 6—7). Öfvergångar mellan dessa typer äro vanliga. Det vanligaste förhållandet är det, att banden eller maskorna äro smalast på midten och härifrån utvidgas mer eller mindre starkt mot maskknutarne; jfr. t. ex. tafl. V, fig. 17—18. Anmärkas må, att pyrenoiderna oftast åstadkomma mera starkt framträdande knutar på mas- korna, hvilka tilltaga i styrka 1 den mån pyrenoidens stärkelse- hylle ökas i mäktighet. Pyrenoiderna äro alltid flere i samma kloroplast. Deras mängd vexlar. Talrikast äro de hos arter, hvilkas kloroplast BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 43 är genombruten af talrika små, nästan lika stora hål såsom A. hamulosa KIELLM. (tafl. I, fig. 15), ÅA. setacea KJIELLM. (fa figrl2) Av flacerda "KIELIM> (tafl/ ID. fig 10), fåtaliga åter hos arter med glesmaskig kloroplast, +t. ex. A. effusa KIELLM. (tafl. VII, fig. 6—7). Oftast hafva pyre- noiderna sitt läge i maskknutarne (jfr. t. ex. tad. III, fig. 10) stundom och särskilt bos ÅA. centralis (tafl. IV, fig. 15) äfven interkalärt i maskbanden. Pyrenoidernas stärkelsehylle tilltar i mäktighet med pyrenoidens ålder; detta gäller åtminstone om rent vegetativa celler. Dess mäktighet blir stundom be- tydlig, 1 hvilket fall hyllet sammansättes af åtminstone efter behandling med reagentier tydligt framträdande korn. Äfven rotcellerna ega en typisk, nätlik kloroplast, men den är alltid svagare utvecklad än 1 skottcellerna. Maskorna (banden) äro finare, maskknutarne mindre, pyrenoiderna svagare med inga eller obetydliga stärkelsehyllen. I skottsystemets öfre delar åtminstone till två tredjedelar af dess längd förekommer all stärkelse i form af stärkelse- hylle